Slut, trots att vi älskar varandra.

Vår relation är fantastisk och han är min riktiga kärlek. Jag vet inte varför du bestämt dig för att kritisera detta. Min sambo kan i nuläget få panikångest över att tappa bort nycklarna, bränna maten, jobba, bestämma vad vi ska äta o.s.v. Låter det hälsosamt? Nej. Förtjänar han kärlek precis som alla andra trots det? Ja. Som sagt han har blivit sjuk och det handlar inte om vår relation utan om att hans liv är i omställningsfas och svacka. Man ska vårda sjuka människor som man älskar och finnas där för dem när dem har det tufft. 
Du får anse vad du vill, men jag tycker det är onödigt att kommentera folks liv när du inte gör något för att hjälpa, vet ärligt talat inte ens varför du skriver. Om jag var du skulle jag ta en titt på mig själv i spegeln och undra vem jag är som tycker jag har rätt att döma andras liv och relationer. Var vänlig att sluta skriv. Tack.

Absolut det har jag, jag har reflekterat mycket över det till och med. Men ingen kunde se det här hända, inte våra vänner, inte hans familj, min familj eller jag. Veckan som han lämnade mig hade han varit ensam mycket och upplevt mycket ångest i sin ensamhet. Han sa upp sig från sitt jobb också, trots att han behöver pengar. Några dagar innan hade han skrivit på facebook att vi skulle flytta och varit i kontakt med hans vänner, utan min vetskap, om lägenhetetstips o.s.v. Hans vänner har visat mig detta och han var väldigt glad och taggad i meddelandena. 
Dessutom var han så fruktansvärt ledsen och kärleksfull under samtalet vi hade som ledde till detta. Hade han velat lämna mig eller inte ha med mig att göra, hade han sagt det och visat det om inte annat. Då hade han tagit pick och pack och raderat mig men allt talade emot det, han höll om mig länge och grät och berättade att han inte visste vad han skulle göra med sitt liv längre, att han tappat bort sig själv i hans depression, att han ville komma tillbaka men var tvungen att må bra i sig själv först för att orka. Han var förkrossad, pussade mig, kramade mig och ville inte släppa taget. Han skrev också på kvällen att han älskade mig fortfarande, att jag inte skulle tvivla på det. Därför har jag kommit fram till att han genomgår en kris och oavsett om han just nu inte kan vara i ett förhållande måste han få hjälp och stöd från mig. Det har inte gått mer än en vecka heller och den tiden måste jag ge honom och han sig själv innan vi pratar mer om allt. Han har dessutom varit i kontakt med min pappa, som han kommit nära, och sagt att det här beror på hans ohälsa just nu, inte vårt förhållande.
Så jag litar på det just nu, för han har inte bevisat mig annorlunda.

Hej TS!

Beklagligt att du och din sambo har hamnat i den här svåra livskrisen. 

Visst kan det bli så, även om det är sällsynt, att ni kan hitta tillbaka till varandra. Det vore väl roligt för dig, som verkar önska det så starkt.

Men jag måste ändå få prata lite med dig om möjligheten att det inte blir så. Och vad jag anser att du behöver göra i det här läget för att kunna må bra längre fram. Det är av omsorg till dig jag säger det här:

Du hävdar att han fortfarande älskar dig (och vill vara med dig?) och tagit avstånd endast p.g.a. hans psykiska mående. Det kan givetvis vara så, kanske han har valt bort dig i en sorts tillfällig impulshandling och kommer ändra sig. Men det finns en överhängande risk att han faktiskt inte längre vill ha dig i sitt liv. Det är ju egentligen det han har förmedlat till dig när han har avslutat ert förhållande. Hur ska du förhålla dig till det? Ska du ta hans ord på allvar, och tro på att han är en vuxen människa som kan ta ansvar för sitt eget liv och ta egna beslut? Eller ska du vägra att inse allvaret i hans ord, och vägra ta in vad han beslutat?

Betänk att du skulle meddela någon en sorglig sak. Hur skulle du göra då? Komma med tröstande ord, vara mjuk och sårbar, kanske undanhålla vissa delar av ditt hårda budskap i syfte att inte såra. Det känns obehagligt att vara alltför hård mot en person. Det är lätt att man förvanskar sanningen en del. Jag, och många andra har varit i samma sits som du, att någon har gjort slut med oss. Det är vanligt att man säger att man fortfarande älskar personen, men... blabla... Man hittar på en ursäkt till varför separationen måste ske. Oftast är det ändå kärleken som har tagit slut. 

Oavsett orsaken till varför din sambo har valt att inte fortsätta relationen med dig, är det något du behöver förhålla dig till. Oavsett om det finns möjligheter för er att bli tillsammans längre fram, behöver du äga din process. Så länge som du vägrar erkänna för dig själv att er relation har upphört, och att det inte finns något du kan göra just nu för att hjälpa den här personen du älskar, kommer du inte kunna starta din nödvändiga sorgprocess. Du behöver sörja att relation 1 med din sambo slutade såhär. Du behöver bearbeta det här, ställa in dig på att det möjligen inte bli ni två igen. Det är inte helt omöjligt att det kan bli en relation 2 med din sambo, men   i vilket fall behöver du bearbeta och förstå. Ta in detta hemska som hänt. Att din sambo, av whatever reason, har valt att bryta relationen med dig. 

Och som svar på din fråga vad du kan göra för att hjälpa honom nu när han mår dåligt - ingenting. Han har tagit sitt beslut att separera ifrån dig. Det behöver du respektera. Hur svårt det än känns. 

Jag och många andra har varit i den här situationen. Det är inte roligt, men man överlever. Man utvecklas också och blir en mer insiktsfull människa. 

Mitt bästa råd är att prata om det som hänt med alla som önskar lyssna. Det hjälper iaf en del.

Det var lite av mina tankar, det finns ingen quick-fix, och det var säkert inte kul att höra. Men ibland finns det inte några enkla och bra svar. 

Lycka till!

Du verkar leva i förnekelse. Du skadar bara dig själv. Du kallar honom sambo och skriver att er relation är fantastisk. Ni har gjort slut. Han har dumpat dig. Han har gjort slutsatsen att er relation får honom att må sämre och att han därför inte vill ha verken relation eller samboskap. Han vill ju inte ens prata med dig. Du är singel.

Jag dömmer inte. Jag började skriva för jag ville hjälpa dig upp. Många är vi som har vi känt som dig när vi blivit dumpade. Men det drar bara ut på lidandet att hänga kvar vid någon som inte vill mer. Du bad om råd i en offentlig tråd!

Jag lider med dig och förstår, då jag själv är mitt uppe i samma grej. Man känner sig hjälplös.

Varje situation och varje par är unikt.

Det som funkar hos nån kanske inte funkar hos nån annan, så det är svårt att säga vad man ska göra.

Skrev ni mycket till varandra innan det här? För i så fall ser det ju tyvärr inte så bra ut att han helt slutat. Likaså om han ofta tog initiativet till att skriva.

Var det istället så att ni inte gjorde det så mycket och du ofta började, så kanske du nu efter en tids tystnad kan skicka ett sms till honom i stil med "Det här är inget du behöver svara på, jag vill bara att du ska veta att jag tänker på dig."

Försöka göra honom svartsjuk via Facebook tyckte jag lät som en ganska dålig idé.

Jag själv mår ibland dåligt samt att jag är introvert, så då kan jag behöva vara själv ett tag, men bara för det så vill jag inte att min partner slutar bry sig, och absolut inte posera lyckligt med snygga tjejer för alla att se. Det skulle nog snarare göra mig ledsnare.

Hade ditt ex verkligen älskat dig och känt sig trygg i relationen tror jag inte han hade lämnat dig. Att seperarer från någon man håller av ger i vanliga fall en hel del ångest, även om det är man själv som tar steget. Att ditt ex, som redan har ångest och mår dåligt, väljer att ge upp en bra, kärleksfull och trygg relation har jag väldigt svårt att se. 

Jag hoppas för din skull att ni finner tillbaka till varandra men du ska ha kvar i bakhuvudet att han kanske inte var helt ärlig när han gjorde slut med dig och att han kanske bara ville vara själv - utan dig i sitt liv. 

Hej! Tack snälla för svar. På vilket sätt är du uppe i samma grej? Berätta gärna, känner verkligen med dig också om du genomgår liknande. Tack för inputen, jag har inte reflekterat över det innan men nej han gillar inte att skriva eller smsa alls och har aldrig gjort, utan våra konversationer har skett när vi kommer hem och via telefon så den tystnaden kan förklaras. Ja, jag känner samma sak. Det är inte det jag vill förmedla till honom. Tack.

Ställer in mig i ledet och säger att det verkar som att du inte ser till hans behov och hans bästa.

Jag har gått igenom ngt liknande. Vi var ett par i 6 år och hade alltid jättekul. Bråkade sällan. En dag gick han in i väggen och jag levde i förnekelse precis som du gör nu och jag trodde att jag kunde hjälpa honom. Skillnaden här var att jag ställde ett ultimatum och han valde inte oss. Jag ägnade 2 år till att finnas där för honom. Jag skulle gått vidare direkt. Han var inte redo el mottaglig för hjälp och framför allt inte från mig.

Älskar han dig på det sättet du är övertygad om så skulle ni inte ha dom problemen. Du kan och är förmodligen mkt av hans triggers.

Med vänlig hälsning en med panikångest sedan 15 år, gad och har haft depression x2.

Efter att ha läst ikapp kan jag nog bara instämma i skaran. Hade din sambos beslut varit ett han tagit i panik så hade han hört av sig vid dehär laget. Tyvärr verkar han bestämd med att hålla fast vid det.

Du måste respektera det beslutet, du kan inte pressa honom till att bli ihop med dig igen, det kommer ha motsatt verkan. Och hade han varit intresserad av din hjälp så hade han hört av sig gällande det med.

Du måste nog inse det bistra faktumet att han har lämnat dig för gott. Och man kan älska varandra men känna att man inte kan leva med varandra, så har nog din sambo känt.

Jag och min pojkvän hade det fantastisk (hans ord), men så förra veckan så hade vi en grej, ingenting alls egentligen. Vi pratade via messenger och jag var lite irriterad över en grej som jag läst och ville att han skulle hålla med mig om det. Men han svarade lite lamt med ett kanske, så jag sa ifrån att jag ville ha stöd.

Där nånstans brakade allting, och han sa att han inte orkade ha nån flickvän längre. Vi började bråka, jag fick panik och fattade inte alls vad som hände, för jag tyckte att det var en jättedum grej att göra slut över en tillsägning. Det kröp sen fram att han mått dåligt ett tag men håller allt inom sig, och det handlade inte om mig eller oss, för som han tidigare sagt så var det fantastisk. Men allt annat tog fokus.

Jag tyckte att det var dumt att dumpa mig då, när han egentligen skulle behöva nån vid sin sida som bäst. Varför välja att slåss mot demonerna själv, när man kan ha backup?

Jag hängde inte helt med på hur han tänkte där, men om jag förstod rätt så kände han att han skulle inte orka låtsas vara glad och pepprig (som han gjort innan, vilket jag aldrig krävt men om jag fattat rätt så har hans tidigare det och det var det han menade med "orkar inte ha flickvän".) Jag skulle då inte orka med honom och han depression och skulle då dumpa honom, vilket han inte vill och då var det bäst att dumpa mig först. Och om jag då inte skulle se honom deppig så skulle jag inte sluta älska honom och då skulle vi kanske kunna hitta tillbaka till varann när han mår bra.

Vi bor inte ihop och pratade väldigt mycket via messenger och telefon, vilket vi fortsatte litegrann med, så helt tyst blev det aldrig. Jag vägrade ge upp honom utan en fajt.

Vi kom fram till att en paus vore bättre, fortfarande ihop, inte ligga med andra, inte träffas på ett tag, kanske skicka nåt "Godnatt-meddelande" nån gång ibland.

Han har dock valt att skicka flera meddelanden om dagen, samt ringa ibland. Men det gör mig bara glad. Han har även öppnat sig litegrann för mig vilket är jättestort för honom.

Frågade honom häromdagen om det hade varit bättre om jag varit tyst och accepterat hans vilja, men han svarade att han var glad att jag inte gjorde det.

Det kan absolut vara som andra sagt att han har valt bort dig, han vill ha det så och att han skulle ha hört av sig annars.

Jag känner varken dig eller honom, utan kan bara tala från mig själv.

Jag är inte sån att jag tar mycket kontakt, jag kontaktar sällan nån när jag mår dåligt. Det har flera gånger hänt att jag sagt att jag vill var själv men sen blivit ledsen och känns mig lämnad när vederbörande inte hört av sig efter ett tag. (ja, jag är komplex och en smula dum i huvudet)

Så han kan lika gärna sitta och undra varför du slutat älska honom. För om jag förstått rätt så har du inte hört av dig alls sen det hände??

Därför tipsade jag om ett kort otjatigt kravlöst sms. Sen är allt upp till honom. Svarar han inte så vill han inte och du får tyvärr acceptera det. Hur hjärtskärande det än är.

Hej, tack för din historia, jag känner igen mig så mycket i dina ord. 
Han ringde mig här om dagen, helt självmant, jag hade frågat två dagar innan hur han mådde men inte mer än så, men självklart missade jag samtalet och nu får jag inte tag på honom. Känns som jag missat min chans, att han fick en impuls av att prata med mig och nu vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag har sagt att han ska ringa upp igen men får inget svar. Hatar att jag missade, för jag vill veta vad han ville säga. Men att ringa mig tyder ju på att han iallafall ville kontakta mig. Tack för tipset, jag ska verkligen tänka över dina råd.

Han ringde mig här om dagen och ville prata med mig, vi har pratat två långa fina samtal sen dess. Vi stötte även in i varandra, som ödet och pratade och kramades. Han hade saknat mig och var så glad att se mig. Jag har hopp, inte idag, inte imorgon men jag vet att det kommer bli vi igen.

TS, hur har det gått för dig?

Gammal tråd, men kommenterar ändå - jag tycker verkligen att det är osunt och obehagligt med människor som inte accepterar att relationen tagit slut.