Ni som är singlar

Jag saknar att vara förälskad i nån som är det i mig och när huden känns som den ska bränna upp bara personen tar i en. Gillar också samtalen och att någon verkligen finns för en och gör det där lilla extra.

Men saknar inte vardagsputtret som kommer efter några år och tankarna ifall man verkligen vill det här, och att livet pågår nån annanstans. Tycker  även sex blir trisst med samma efter ett tag så saknar inte det nåt vidare alls även om sex är helt värdelöst som singel och rätt sällsynt.

Kärleken har många faser. Förälskelsen är det jag saknar.

Njuter bara av sex om jag är galet förälskad. Föredrar eget sällskap annars.

Den största skillnaden är att du känner dig singel, dvs utan ansvar för nån annan än dig själv.

Att vara i ett förhållande är ett helt annat känsloläge du befinner dig i som du omöjligt kan känna när du har förpliktelser och känslomässigt engagemang. Någon annan gör anspråk på din tid och uppmärksamhet.

Testa om du inte redan gjort det! Det är också väldigt annorlunda att vara singel som vuxen än ung. Känner en del som inte varit singlar sedan tonåren.

En annan skillnad är ensamhetskänslan som blir mer påtaglig för att livet blir allvarligare kan jag tycka ju äldre man blir, men det behöver ju inte innebära att man trivs sämre själv för det?!

Tänka sig!

Tänker inte framåt. Sker det så sker det öga mot öga som alltid förr. Plötsligt uppstår ett möte som gör att man omvärderar allt. Krävs inget dejtande för sånt. Vägar korsas ibland och leder en till kärleken:P

Allt det där du beskriver som kul har jag gjort i alla mina förhållanden och kräver att få fortsätta med. Att sitta ihop med sin partner i tid och otid och inte få träffa vänner är ju självmord. Men alla de andra bitarna du tar upp är det fina med kärleken som även jag saknar stundtals.

Förstår din svält om du inte haft en partner och kärlek på så länge, och endast så kort tid. Då har du ju aldrig hunnit tröttna och gå igenom alla relationsfaser. En förälskelse kan ju vara upp till 2 år, sedan börjar kärleksarbetet och fördjupningen. Sen kan man ha många fina år innan nedmonteringen börjar. Hoppas du får uppleva det hela vägen fast minus slutet då:) Kärlek slår det mesta!

Nejdå sånt sker också i verkligheten. Det är jag ett levande bevis på som jag träffat alla mina partners så.

Jag tror man måste vara en viss typ av människa för att klara långa sådana. Det krävs en del när förälskelsen lagt sig och vardagen bankar på. Men det kan vara riktigt fantastiskt också enligt mina erfarenheter. Men är mer av en ensamvarg av naturen.

Du verkar ha svårt att förstå hur man kan vara nöjd med ett liv i eget sällskap. Nästan som att du vill provocera in människor i en mall som de inte känner sig hemma i? Acceptera olikheter bara. Du kommer säkert att förstå när du själv varit några relationer. Det är inte så svart och vitt som du tycks tro.

För människor som kanske levt i flera relationer som inte har fungerat optimalt eller  bara under en begränsad tid, då har man tampats och formats av erfarenheterna och kompromisserna,  även om man inte behöver betyda att man är bränd för livet. Man har helt enkelt inte lust att utsätta sig igen för den typen av risker eller påverkan på ens liv, för att det är slitsamt, begränsar din frihet och ditt utrymme. Att ta in en annan människa i sitt liv innebär förpliktelser, ansvar, nya relationer, beslut, nya vanor, stora förändringar. Hela din tankevärld och ditt nuvarande fokus kommer att förändras. Inte alltid man är sugen på det om man är relativt nöjd med sin tillvaro och vill ha tiden enkom för sig själv. Kanske vill man hellre ha sex med flera, precis när andan faller på istället för en plikt för att befästa en relation, som blir till ett krav, ett bevis på kärlek. Människor har dessutom olika behov och sätt att visa sådant på och du kan omöjligt veta hur den du kommer träffa ska vara. Vilka utmaningar som väntar som du ska ställas inför, bemöta osv.