Tappade all attraktion för exet och av olika anledningar föll det till slut ihop. Jag försökte lappa och laga oss i många år utan att känna att han riktigt var med. Vi kunde vara överens om att vi behövde göra saker för viet men i praktiken hände det sällan ngt från hans sida. Nu i efterhand kan jag nämna följande, utan inbördes rangordning som anledningar till varför jag slutligen bröt upp.
1. Vi hade olika sätt att uttrycka kärlek. Han behövde gåvor och verbal bekräftelse och jag fysisk beröring och gemensam tid för att bekräfta kärlek. Som nyförälskade och barnlösa är det lättare att mötas. Som trötta småbarnsföräldrar så kände han sig bortprioriterad när jag glömde ge honorm en liten vardagsgåva eller bekräftelse och jag kände lika när han inte rörde mig annat än för sex eller hade tid för oss i vardagen. Så vi gled isär lite lite under många år.
2. Vi hade den vanliga slentrianvardagen som kröp in. Vardag, småbarn, trötthet osv. Mindre tid att göra sådant som var roligt och kittade ihop oss.
3. tråkigt sex. Han ville allt oftare köra pang på. Så många gånger han väckte mig med morgonstund och vi hade sex men sen var det klart. Astråkigt för mig i längden. Mot slutet fungerade det inte alls för mig. Jag behövde väckas igång av fysisk kontakt för att ha lust. Han ville inte längre ge mig en tas i vardagen. Detta förstärktes med tiden. Så när vi väl hade det var det aldrig riktigt på någon av oss sätt. Mindre kompatibla 10 år in än i början.
4. Vi hade många år av bra sex där båda för det mesta kom ungefär lika mkt. Uttalat viktigt oss emellan. Ändå fanns där en skevhet som med åren blev som ett skavsår. Det bestod i att det var otänkbart att han inte kom men han kunde liksom tycka att om det tog lång tid för mig så var det jobbigt och då kunde jag ju vara utan. Lite? du kommer ju 19 av 20 gånger så vad gör det om du inte kommer den tjugonde? nej ingenting. Jag ger gärna. Men omvänt var otänkbart. Hans njutning var alltid överordnad min i slutändan. Jag kunde ställa upp på en snabbis för honom men han kunde aldrig någonsin smeka mig om jag var på men inte han. Han gav mig njutning för att han borde, inte för att han egentligen ville och på slutet bara för att om han öppet inte brydde sig så fick han inget själv. Den inställningen var med tiden avtändande.
5. Det som gjorde oss till par försvann mer och mer. Mindre sex, mindre tid, mindre koll på den andres person. Med tiden slutade ge honom små vardagsgåvor som tecken på att jag brydde mig och det tyckte han var trist. Jag var tråkig. Jag insåg att det berodde, för mig, på att han i sin tur slutade säga att han älskade mig, slutade vardagsta i mig, slutade prioritera mig sängen oftare och oftare. Slutade komma hem i tid osv. Det blev en känsla av ointresse för min person. Det fick mig att tappa respekten för honom. Ej kompatibla i grunden.
6. vi utvecklades åt olika håll. Vi ville inte längre samma. Ju äldre han blev desto mer tråkiga åsikter hade han Tyckte jag. Blev lite gubbig. Jag kanske blev tantig, men vi växte isär lite kan man säga. Ingens fel. Bli Ihop vid nitton så är man inte samma person efter trettio. Intresserar man sig inte för den andre så växer man isär.
7. Han slutade stå upp för vad han ville och tyckte. Dessutom hänvisade han det till mig. Om jag tex föreslog en fjällresa på sportlovet och han ville åka utomlands och vi inte tyckte lika om hur mkt pengar vi hade att spendera osv så la han sig bara platt! Sen kunde han ändå tjura och säga att vi gör alltid som du vill för du blir så jävla sur annars. Det kändes så orättvist! Jag upplevde mig inte som sur. Jag ville bara diskutera ekonomin bakom båda alternativen och var givetvis redo att ta hans alternativ om vi kunde vaska fram pengarna ur småbarnsekonomin. Men så säger han att nej men vi tar fjällen för då slipper vi ju ordna pass till ungarna, för att sedan när vi var oense om ngt annat säga att jag minsann alltid skulle forcera igenom min vilja och tvingade alla att göra som jag ville. Med hänvisning till fjällresan. Jag kände att det gjorde mig till ofrivilligt ensam chef i förhållandet. En roll jag inte ville ha. Jag vill ju ha en vuxen att bolla semesterplanerna med och då vill jag ju ha dens åsikt. Vi kan tycka olika. Jag tjurar inte. Men säger du att vi gör på mitt sätt vill jag kunna lita på att du menar det också. Inte att du slänger det i ansiktet på mig som om jag gjort ngt fult mot dig en månad senare. Som ett bevis på min elaka personlighet. Det här kom att gälla allt till slut. Han ringde upp mig för att fråga vad vi skulle äta till middag, jag sa välj du, pch fick sedan en kommentar på att jag inte gav förslag, eller på att jag bestämde om jag gav ett förslag han sedan följde. Från middag till resor. Han abdikerade ansvaret och lät mig välja för att sedan säga att jag bestämde allt.
8. Han raserade vår tillit genom otrohet vid två tillfällen. Utan tillit går det inte att rädda ett förhållande men det tog ett tag att förstå för mig. Dessutom började han skippa att hålla saker han lovat i vardagen.
9. Han började skylla allt som gick dåligt i livet på någon annan. Fick han dålig löneökning så var det för att chefen var en idiot, inte för att han inte presterat bra. Kom han sent till jobbet var det för att alla andra var idioter i trafiken, inte för att han försovit sig och körde i rusningstrafiken istället för kvarten innan osv.
10.Jag tappade respekten för honom som man på grund av hans beteende beskrivet ovanför. Den där biten att liksom sluta ta ansvar för sina egna handlingar och lämpa över dem på mig eller någon annan.
11. Att bli tagen för given. När den andra tror att den kan säga eller göra saker som är otänkbara mot någon annan men man gör det mot sin partner.
Vi var ihop många år. En del bra. Men listan ovanför smög sig sakta in. Något här, något där. Inte så att det märktes i vardagen utan mer när man jämförde med för tre år sedan och insåg att vi har tråkigt sex, vi umgås ju inte, osv. Eller när man som par har den där, vi kommer inte att klara det här. Jag vill nog inte mer och den andre bara konstaterar att nej men så kan vi inte ha det och förändrar exakt noll saker. Inte lägger en enda tanke på familjen TROTS att den är på väg att glida en ur händerna. Då är det kört.
