Vill bara dö. Fyra år åt helvete och sen har vi ett barn. Vem fan vill dejta någon som redan har ett barn? Är inte redo att dejta men menar på sikt. Vill bara hoppa från en bro ikväll.
Behöver vägledning, har gått med en klump i magen i flera dagar och kan ju inte komma över min exfru nu när vi ska tvingas träffas ändå. Hur fan hanterar man detta och går man någonsin vidare?
Vad är det du vill ha tillbaka? Fråga dig det! Tryggheten/sammanhanget eller just henne och hennes egenskaper? Älskar du henne på riktigt?
Det kommer en dag när du har facit på mina frågor. Den dagen vill du kanske inte tillbaka. Men om du verkligen vill ha tillbaka henne, håll dig cool. Hon är kanske inne i en fas och kommer kanske ångra sig om du släpper henne.
Hej TS!
Det är tufft att bli lämnat, men det finns ingenting du kan göra för att få ditt ex att ändra sina tankar och känslor.
Så tough love: Vad gör du för att må bra fysiskt och psykiskt?
Tips:
1. Träna - det hjälper emot depression.
https://www.nytimes.com/2019/02/13/well/mind/exercise-may-help-to-fend-off-depression.html
2. Ring till vårdcentralen en morgon och be om en akuttid så får du tid samma dag istället för att vänta en månad. Be om att få en remiss till en psykolog. Prata med en psykolog om hur du ska kunna gå vidare. I mitt landsting kostar ett psykologbesök 100 kr per gång och man får gå 10 gånger. Det är betydligt dyrare att gå privat.
3. Hur ser det ut i övrigt i ditt liv?
Har du några hobbies? Är du nöjd med med?
Vad arbetar du med? Är du nöjd med det?
Om inte på någon av frågorna ovan vad kan du göra annorlunda?
4. Gör inte om misstaget att "lägga alla ägg i samma korg" dvs att enbart investera i flickvän och barn. Ingen människa kan vara en människas ALLT/en människa kan inte tillgodose en annan människas ALLA behov. Investera i flera vänskapsrelationer.
Lycka till!
Uppdatering:
Vet inte hur mycket mer av det här jag klarar av. Det har snart gått en månad och nej det är ingenting men det känns fortfarande så deprimerande och tomt. Äter fortfarande bara ett mål om dagen, får tvinga i mig de andra måltiderna. Har försökt några gånger att få henne tillbaka men det är hopplöst. Pratar med lite tjejer på dejtingsidorna jag är på men känns mest som om jag bara vill just det. Prata. Ventilera.
Finns det några solskenshistorier om nån ung singelpappa som lyckades komma vidare?
Det har bara gått en månad. Varför vill hon inte fortsätta?
Problemet är också att jag knappt har några vänner kvar. Mitt eget fel då jag bröt kontakten med många när jag prioriterade förhållandet och sen vårat barn som sig bör visserligen. Hade en stor kompiskrets innan och det vore rena hyckleriet att plötsligt höra av sig bara för att man blivit singel. Har som sagt ett fåtal som jag hållt kontakt med och träffat regelbundet men i den större kretsen hade jag många barndomsvänner som jag inte pratat med på evigheter pga de val jag har gjort.
Känner bara att det är ute med mig.
Uppdatering:
Vet inte hur mycket mer av det här jag klarar av. Det har snart gått en månad och nej det är ingenting men det känns fortfarande så deprimerande och tomt. Äter fortfarande bara ett mål om dagen, får tvinga i mig de andra måltiderna. Har försökt några gånger att få henne tillbaka men det är hopplöst. Pratar med lite tjejer på dejtingsidorna jag är på men känns mest som om jag bara vill just det. Prata. Ventilera.
Finns det några solskenshistorier om nån ung singelpappa som lyckades komma vidare?
Hejsan TS!
Jag blev lämnad några veckor innan jag fyllde 29 av min livs kärlek. Vi hade varit tillsammans mer än dubbelt så länge som er och hade ett litet (under två år) barn tillsammans.
Det var helt skit!
Jag känner igen dina känslor, jag kände precis likadant. Man vill kanske försöka pånytt, men blir korssad då den andra inte vill. Jag blev också arg, för att han ville kasta bort allt vi hade. Ilskan hjälpte. Men vet precis hur det känns att behöva träffas för barnet. Åka hem till sitt gamla hus man flyttat ut från, se det ställe som man trodde man skulle ha sin hemmahamn i och nu ha behövt lämna det.
Känslan av hopplöshet, "vem kommer att vilja ha mig" och hur väldigt, väldigt ensamt det var 
Men om det är till någon tröst, så kan jag säga att det blir bättre! De ttar tid, men det blir bättre. fröken88 gav bra tips på vad du kan göra. Träna är bra, speciellt om det är ngn form av social träning där du får träffa andra vuxna, kanske till och med hitta nya kompisar. Och kontakta gärna någon att prata med. Några år efter vår separation så blev jag diagnostiserad med depression. Det kom av skilsmässan samt alla problem som kom efter den (mitt ex började använda droger). Det hjälper enormt mycket att få gå prata med någon som man vet att är 100% opartisk, och inte bara sitter och smeker en medhårs. Man får liksom bekräftelse på sina känslor och tankar på ett annat sätt då. Samtidigt får man ju väldigt bra hjälp med att bearbeta allting.
Kan säga att nu snart sju år efter vår separation så mår jag otroligt bra! Har kommit fram till att det var bara bra att vi separerade, jag mådde nog inte särksilt bra i vårt förhållande, men jag märkte det liksom inte så mycket då jag var mitt i det. Jag har en pojkvän (nu sambo) som jag varit tillsammans med i snart två år. Och hör och häpna! Han har inga barn och han är nästan fem år yngre än mej, men han ville ändå ha mej! 
Man är absolut inte ute ur spelet bara för att man är barn. Det kan jag dock medge, att där kring 30 är det INTE kul att vara nyseparerad med ett litet barn. Åtminstone jag tyckte att de flesta i min egen ålder just då höll på att etablerar sina förhållanden, gifte sig, skaffade barn etc. och där satt jag som den enda singeln. Fy så tråkigt och ensamt det var. Kändes som att alla vettiga personer redan hade blivit uppsnappade av någon annan och skulle gifta sig eller få barn, och de enda som anns kvar var "rejects"
Nå, så var de tju naturligtvis inte! Men jo, i min bekantskapskrets/stad så kände jag mig nog rätt mycket som "den enda singeln" typ.
Men, det blir bättre! Jag lovar 
Hejsan TS!
Jag blev lämnad några veckor innan jag fyllde 29 av min livs kärlek. Vi hade varit tillsammans mer än dubbelt så länge som er och hade ett litet (under två år) barn tillsammans.
Det var helt skit!
Jag känner igen dina känslor, jag kände precis likadant. Man vill kanske försöka pånytt, men blir korssad då den andra inte vill. Jag blev också arg, för att han ville kasta bort allt vi hade. Ilskan hjälpte. Men vet precis hur det känns att behöva träffas för barnet. Åka hem till sitt gamla hus man flyttat ut från, se det ställe som man trodde man skulle ha sin hemmahamn i och nu ha behövt lämna det.
Känslan av hopplöshet, "vem kommer att vilja ha mig" och hur väldigt, väldigt ensamt det var
Men om det är till någon tröst, så kan jag säga att det blir bättre! De ttar tid, men det blir bättre. fröken88 gav bra tips på vad du kan göra. Träna är bra, speciellt om det är ngn form av social träning där du får träffa andra vuxna, kanske till och med hitta nya kompisar. Och kontakta gärna någon att prata med. Några år efter vår separation så blev jag diagnostiserad med depression. Det kom av skilsmässan samt alla problem som kom efter den (mitt ex började använda droger). Det hjälper enormt mycket att få gå prata med någon som man vet att är 100% opartisk, och inte bara sitter och smeker en medhårs. Man får liksom bekräftelse på sina känslor och tankar på ett annat sätt då. Samtidigt får man ju väldigt bra hjälp med att bearbeta allting.
Kan säga att nu snart sju år efter vår separation så mår jag otroligt bra! Har kommit fram till att det var bara bra att vi separerade, jag mådde nog inte särksilt bra i vårt förhållande, men jag märkte det liksom inte så mycket då jag var mitt i det. Jag har en pojkvän (nu sambo) som jag varit tillsammans med i snart två år. Och hör och häpna! Han har inga barn och han är nästan fem år yngre än mej, men han ville ändå ha mej! Man är absolut inte ute ur spelet bara för att man är barn. Det kan jag dock medge, att där kring 30 är det INTE kul att vara nyseparerad med ett litet barn. Åtminstone jag tyckte att de flesta i min egen ålder just då höll på att etablerar sina förhållanden, gifte sig, skaffade barn etc. och där satt jag som den enda singeln. Fy så tråkigt och ensamt det var. Kändes som att alla vettiga personer redan hade blivit uppsnappade av någon annan och skulle gifta sig eller få barn, och de enda som anns kvar var "rejects"
Nå, så var de tju naturligtvis inte! Men jo, i min bekantskapskrets/stad så kände jag mig nog rätt mycket som "den enda singeln" typ.
Men, det blir bättre! Jag lovar
En upplyftande historia förvisso, problemet här är bara att jag är man, har läst miljoner trådar här om hur män som har barn sen tidigare har svårt att skaffa förhållanden just pga att de är förbrukade. Kvinnor har det enklare eftersom män kan tänka mer praktiskt kring barnen. Jag vet att en kvinna som inte kan acceptera att jag har barn ändå inte är nåt att ha, men kollar man på det så verkar det nästan alltid vara kvinnan, och framförallt den som lämnar som lyckas gå vidare. Grav generalisering jag vet, men det har googlat massor på det och även läst flera trådar här där kvinnor skriver saker som ?skulle aldrig vara ihop med en man som har barn?
Jag tror att anledningen till att många kvinnor är skeptiska till män som har barn är att männen ofta överlåter alltför mycket av ansvaret för barnet på nya partnern. Många trådar i styvföräldrarforumet handlar om det. Om du från början gör klart att du inte är sån tror jag risken för problem är mindre.