Ni som vuxit upp med en aggressiv förälder

Suck, mycket sånt här på familjeliv numera. Synd, förstör forumet när folk inte längre kan posta utan att sådana som du dyker upp och meddelar att världen är svart och vit samt att det är plättlätt att göra rätt, alltid oavsett vad. 

Det har påverkat mig så att jag långt upp i vuxen ålder ryggat av arga röster. Jag förknippade det i och för sig med väldigt ofta påföljande stryk. Jag ryggar fortfarande för skällande och vrålande från i synnerhet män. I arbetslivet lärde jag mig tidigt att inte "skygga synligt" bara någon man höjer rösten, utan hålla tillbaka så reflexen bara blir mental, om du förstår hur jag menar. Som barn och ung kvinna blev jag tystare och tystare och med en rejält sargad självbild. Det har varit en lång kamp som ung vuxen att överhuvudtaget våga ta ton eller visa kunskaper i sällskap, i studier och i arbetsliv. Även att vara i kontakt med och kunna definiera egna känslor, eftersom den förälder som skräms och dominerar avgjorde vad som var tillåtet. Jag fick varken en god relation till min pappa våldsverkaren eller min mamma åskådaren som vuxen. Jag önskar att hon hade lämnat honom tidigare. Andra konsekvenser är att historien har upprepat sig för att jag saknat verktygen att värna om mig själv i det privata vid första kränkningen, tvånget eller slaget. Som förälder har jag fått kämpa med att inte bli en gaphals själv.

Det enda det "gett" mig är att jag inte räds någons historia eller problem, har klara gränser mellan andras och egnas känslor (eftersom jag kan slå av och på egna känslor), inte är speciellt beroende av positiv feedback eller respons, vilket förstås är till nytta i arbetet med människor och gör en väldigt tålig. Men får alltså ge akt på att inte bli för tålig privat och acceptera vad som helst.

Så ser konsekvenserna ut för många av oss som vuxit upp med skrämmande föräldrar. Andra har reagerat annorlunda och med mer revolt, ilska och motstånd, vilket många lyckats vända till kraft och driv som vuxna. Vad som är klart är att det sätter avtryck i ens personlighet, påverkar ens anknytning, relationer och självbild att bli kränkt av sin förälder och att bevittna hur den kränker den andra föräldern.

Du har inte funderat en halv sekund på att hon inte kan flytta utanför Stockholm med sina barn utan medgivande från den andra vårdnadshavaren? Och att även ilskna pappor får behålla vårdnaden allt som oftast så länge dom inte slår? Att vårdnad och umgänge är olika saker? Ensam vårdnad är hysteriskt svårt att få, speciellt om det står ord mot ord och barn klarar inte alltid av att vittna mot en förälder. Risken finns istället att mamman blir anklagad för umgängessabotage och blir den som får minst tid med barnen. 

Sluta tro att det är så himla enkelt hela tiden. Sådana här saker är skitsvårt om man inte har antingen mycket pengar eller ett stabilt nätverk runt om sig. Och om man inte ens kan fråga och be om råd utan att nötter som ni ska bete er lika nyanserat som vilken fjortis som helst så stjälper det oerhört mycket mer än hjälper. 

Inte för att ni bryr er egentligen, bara ni får ha rätt.

Har också funderat på det. Min mamma kunde ju bli arg om en gjorde fel men hon hade en helt annat approach och förklarade vad som blev tokigt. Hon skrek aldrig när en spillde mjölk på golvet eller när olyckshändelser skedde, typ att man tappade halva knäckemackan på mattan eller råkade välta något eller krånglade på morgonen, då var det mer "hoppsan hejsan, ingen fara". 

Tror många män aldrig fått lära sig att uttrycka andra känslor än ilska alternativt att andra känslor ska stuvas undan t.ex. rädsla, sorg, skörhet, ömhet etc. Ett resultat av den skadliga mansrollen kanske. Måste vara jobbigt att gå runt och vara så sjukt förbannad hela tiden. Förstöra relationen till sina barn, bland annat. Och skada dom för livet.

Sen har jag ju insett i vuxen ålder att min pappa alltid varit superegoistisk mansbäbis som värdesatte materiella ting högre än människor, det var mer synd om köksgolvet som fick mjölk på sig än att jag fick en utskällning och grät i smyg på toaletten efteråt. Jag och min bror fick aldrig vara inne på hans kontor och kom vi in var det "RÖR INTE!!!!!!!" så fort en tittade(!) på något.

Kan tillägga att min pappa var utåt helt normal, social typ, välutbildad, högavlönat jobb osv. Hemma skrek han bara. 

Återigen, de flesta får behålla vårdnaden i alla fall. Jag har själv varit barn i den processen. Ilska och utbrott är inte grunder som man blir av med vårdnaden för som regel, tyvärr. Och ligger man dessutom i skilsmässa samtidigt så är kan han kontra med umgängessabotage. Dessutom var det inte tips som du direkt kom med i ditt inledande svar heller?

Ja, hon frågar därför att hon just nu inte har möjlighet att flytta oavsett vad hon vill eller borde göra. Dessutom behöver hon börja någonstans, att be om andras erfarenheter är väl toppen? Alla har inte alla lösningar på sekunden, och empati och vägledning är alltid bättre än fördömanden om man faktiskt vill nå fram. Men återigen..

Det är skit att växa upp med en förälder som gör så här. Jag hade dock nästan gett lika mycket för att min mamma ska kunna förlåta sig själv för att hon inte kunde lösa det fortare som för att ha sluppit min pappa. Hon gjorde sitt bästa med det hon hade och gick så fort hon kunde, jag är övertygad om att TS gör detsamma. Annars hade hon aldrig ens frågat.

Det där med män och den skadliga mansrollen låter bara mer och patetiskt ju mer jag läser/hör om det.

Män har medfödda genetiskt/biologiskt anlag för att bli aggressiva men då är man nere på ca 2% av dem, är ofta ärftligt och de flesta går att socialisera men det är nog omöjligt i TS situation.

I övrigt är det ett beteende som går i arv, hos kvinnor också men när det handlar om kvinnor man vill man inte prata om det.

"Tror många män aldrig fått lära sig att uttrycka andra känslor än ilska alternativt att andra känslor ska stuvas undan t.ex. rädsla, sorg, skörhet, ömhet etc."

när det handlar om den känslomässiga biten vänder sig barn oftast till mamman, vem är det då som lär pojkar att de ska stuva undan sina känslor?

Ja, du slår an någonting där. Just detta med att män aldrig har fått uttrycka andra känslor än ilska alt att känslor ska stuvas undan. Min pappa förstör så mycket för sig själv genom att sabba de nära relationerna runtomkring honom. Han har barnbarn idag men bryr sig föga.

Känner igen mig i mycket av det du skriver.

Det viktigaste för min pappa är arbetet och materiella ting. Utåt är han snäll och timid - hemma är han sur och bitter gringubbe.

När jag gick i terapi och beskrev min pappa så framkom en bild av en väldigt omogen, egoistisk man som hela tiden antar en barnroll gentemot mig vid konflikter..