Ni som vuxit upp med en aggressiv förälder

"Dessutom var det inte tips som du direkt kom med i ditt inledande svar heller?"
mitt inledande svar var riktat mot dig

"Ja, hon frågar därför att hon just nu inte har möjlighet att flytta oavsett vad hon vill eller borde göra."
hur vet du det?

...och gick så fort hon kunde...
kan det varit ungefär när hon själv inte orkade med mer?

Passivitet är också något som kan gå i arv. Den som inte förstått/vill förstå att den passiva föräldern också hade ett ansvar kan bli lika och förstår/vill inte förstå sitt egna ansvar mot sina barn.

Ja, du slår an någonting där. Just detta med att män aldrig har fått uttrycka andra känslor än ilska alt att känslor ska stuvas undan. Min pappa förstör så mycket för sig själv genom att sabba de nära relationerna runtomkring honom. Han har barnbarn idag men bryr sig föga.

Känner igen mig i mycket av det du skriver.

Det viktigaste för min pappa är arbetet och materiella ting. Utåt är han snäll och timid - hemma är han sur och bitter gringubbe.

När jag gick i terapi och beskrev min pappa så framkom en bild av en väldigt omogen, egoistisk man som hela tiden antar en barnroll gentemot mig vid konflikter..

Växte upp med en styvfar som var sådan mot mig. Det har satt djupa spår i mig och gjort stor skada. Är ännu idag, vid 34 års ålder, påverkad i form av en icke existerande självkänsla, utgår alltid från att ingen tycker om mig, litar inte på någon och håller mig mest för mig själv. Är väldigt rädd för arga människor och har stor konflikträdsla. Vågar aldrig säga min åsikt, utgår ifrån att ingen ändå bryr sig. Låter folk behandla mig illa och gå över gränsen för att jag inte tror mig vara värd bättre än så.

Gifte mig med en man som var lika vidrig som min styvfar. När han började behandla barnen illa röt jag dock ifrån och slängde ut honom. Ingen ska någonsin behandla mina barn lika illa som min mamma lät min styvfar behandla mig medan hon stod och såg på som ett mähä. Över min döda kropp!

Så mitt råd är att lämna så fort du kan. Och säg ifrån rejält när han behandlar barnen illa så de inte tror att du tolererar beteendet och står bakom det. Hoppas du hittar en bostad inom kort och att pappan inte vill ha barnen mer än vh så de får möjlighet att läkas. Ta dem till en psykolog också så de får prata av sig och höra av en annan vuxen att det de utsätts för inte är acceptabelt och att det inte är deras fel.

Sammanfattning: Utåt är han en riktig fegis men hemma vågar han vara sig själv och blir som en sur och grinig unge. Vad är det för manligt med det? Är det inte såna män kvinnor normalt undviker?

Män skämtar och driver med varandra väldigt ofta och oss själva, vi trycker ofta på varandras och våra egna knappar. Meningen är att man ska ta det med humor och självdistans....exponeringseffekten?. Att dra ett skämt på sin egna bekostnad är nog inte din pappas starka sida.

"Just detta med att män aldrig har fått uttrycka andra känslor än ilska alt att känslor ska stuvas undan"
Jag har alltid haft en tendens att bli mer arg än ledsen, när jag var liten och grinade var jag oftast mest förbannad. Vilken av mina känslor har i andras ögon varit minst accepterad och av vilka? Vilken känsla är det man var tvungen att stuva undan`och inte visa?

Min farsa blev sjuk och handikappad när jag var väldigt liten. Han blev bitter och bråkade mycket. Han skällde inte på oss barn men på andra. Han blev konspiratorisk och trodde att läkare och alla möjliga var emot honom och han var svartsjuk och anklagade morsan för allt möjligt trots att hon aldrig skulle kunnat gjort något eftersom hon tog hand om han och oss hela tiden. Han bråkande och all skit han gapande om har nog ställt till det för mig. Jag mår skit om jag känner av dålig stämning. Och känner jag att någon är sur eller så då går jag på spänn och tror att det kommer att braka loss närsomhelst. Själv har jag snarare blivit konflikträdd. Hatar bråk och undviker det om jag kan. Och kan ofta ta en massa skit utan att svara emot och sen gå med en massa ångest som bara skadar mig då brukar jag behöva gå på gymmet eller något för att få ur mig det.

Ja, absolut! Agressionen gick hand i hand med narcissismen, och det fanns inget utrymme för barnet. Jag kunde inte sätta ord på några känslor. Kunde inte ens i tonåren se att det var något fel på min förälder. Bara att hen jämt var sur och arg. Och inbillningssjuk, som beskyllde mig för en massa saker jag aldrig gjort. Jagvhade nog en 5-årings känslomässiga förmåga när jag flyttade hemifrån, hade inte fått växa.

Hej!

Jag har inte läst igenom tråden, bara din TS.

Det där om hur det påverkar en är nog väldigt olika. Jag växte upp med en aggressiv mor. Samtidigt var hon väldigt självisk och uppmärksamhet var väldigt viktigt för henne. Min äldre bror blev utåtagerande och empatilös. ''Mobbar'' andra och är man inte perfekt så är man inte värt någonting.

Hans val av kompisar är viktigt för honom för att ses som hög status människa, med andra ord har han en taskig självkänsla. Han vill ses som ''tuff'' och ''farlig''. Dock vågar han mucka gräl emot människor som är fysiskt mindre än honom.

I mitt fall så har jag fått dålig självkänsla jag med. Jag har fått kritiken att jag är ''för snäll'' och bör bli mindre snäll.

Om jag skulle vilja någonting, så kan jag inte roffa åt mig det med bestämt ton. Det kanske blir en förfrågan om saken, men jag kan inte dominera.

Jag upplever att folk skulle lätt köra över mig. Jag har idag tänkt väldigt hårt om att jag skall bli mindre ödmjuk och vara mer bestämt.

Jag önska jag var mer dominant, högre självförtroende och starkare.

Tack alla ni som delar med er! Det är värdefullt att få andra perspektiv på situationen. Jag tar särskilt till mig det några av er skrivit om hur en trygg miljö 50 % av tiden kan väga upp en sämre miljö resterande tid, vid exv växelvis boende.

När jag är hemma, är min strategi att säga åt honom att gå och lugna ner sig eller ta med mig barnen till ett annat rum. Är jag inte hemma finns ingen krockkudde och då blir det värre för barnen. Därav mina tankar kring växelvis boende.

Min sambos vredesutbrott går långt över gränsen, men han är aldrig hotfull mot barnen. Vad jag menade med hot i TS var av arten: ?skärp dig, annars slänger jag din mobil?

Jag önskar att man hade världens störta hus!

Då skulle alla barn som lider av elaka ,högljudda & våldsamma föräldrar få bo hos mig och min familj.

Men tyvärr har man inte det....

Men kolla FB sidor där dom hyr ut boende.

Vi hyr ut till en mamma med liknande situation som dig.

All lycka till er!

Jag önskar att man hade världens störta hus!

Då skulle alla barn som lider av elaka ,högljudda & våldsamma föräldrar få bo hos mig och min familj.

Men tyvärr har man inte det....

Men kolla FB sidor där dom hyr ut boende.

Vi hyr ut till en mamma med liknande situation som dig.

All lycka till er!

Jag växte upp med en mamma som hade ett väldigt humör. Hon slog oss inte, men var väldigt dominant, krävande och vi var tvungna att alltid "göra rätt". Svara rätt, alltid agera som hon ville, värst var hon mot pappa men jobbig mot oss barn med. Vi skulle ha högsta betyg i allt och allt skulle vara så väldigt disciplinerat.

"Så skall jag aldrig vara när jag blir mamma" tänkte jag men jag kommer på mig själv hela tiden med att vara likadan. Inte riktigt så illa förhoppningsvis men när jag märker att min man och vårt barn inte riktigt vågar säga vad de vill eller flamsar och ser rädda ut när de märker att jag ser dem så skäms jag något oerhört. Jag försöker jobba på det men det blir så lätt att jag glider in i den rollen. Jag vill naturligtvis inte att min man eller mitt barn skall vara rädda för mig eller tänka på vad de säger för att jag inte skall bli arg så jag vet inte riktigt hur jag skall göra.  

jag tror inte att du hittar samma mönster hos alla som har vuxit upp med en aggressiv förälder. det är ju helt olika vad man har varit med om och hur man har hanterat det - medvetet och omedvetet. vissa blir speglar av sina föräldrar, andra blir raka motsatsen, vissa tar hjälp för att nå samma resultat som andra som inte sökt hjälp, osv.

jag har vuxit upp med två aggressiva föräldrar och mitt beteende innan jag själv blev förälder är helt olikt hur jag är idag som mamma. innan var jag egoistisk, överkänslig och dominerande. men sen jag blev mamma har jag blivit mycket mer tålmodig, förstående, kärleksfull, ömsint och tacksam. mina barn har gjort mig till en mycket bättre människa. 

hur mycket skada dina barn hinner ta tycker jag är irrelevant. bara det faktum att du bedömer situationen som att de tar skada är tillräckligt för att agera. det finns ju akuta lösningar såsom kvinnojour och annat.

Jag var livrädd för min pappa som barn. Han fick fruktansvärda utbrott för ingenting och tryckte ned oss psykiskt under hela uppväxten. Han slog oss inte, förutom en örfil en gång, och det var han väldigt stolt över.

En gång råkade jag ha sönder en sak och blev så rädd för vad pappa skulle göra att jag sprang ut i skogen och gömde mig under ett träd. Jag visste inte att de letade efter mig hela dagen. När det började bli kväll hittade pappa mig och jag minns att han såg ledsen ut när han fattade hur rädd jag var för honom. Men sedan fortsatte han som vanligt.

Jag tror att det har bidragit till att jag har problem med relationer till män. Klassiskt nog träffade jag en man som började hota och misshandla mig under graviditeten men jag lovade mig själv att aldrig låta mitt barn växa upp som jag. Så jag flydde när barnet bara var några månader och har gått igenom otaliga tvister för att skydda barnet från honom.

Något som fortfarande gör ont är att min mamma inte skyddade oss barn. Jag tror att det är det som knäcker ens självförtroende och får en att tro att man inte är värd mer, att kärlek måste göra ont. Av de två personer som skulle skydda och älska mig så gjorde den ena aktivt illa mig och den andra lät det ske. Trots att jag snart är 50 år rinner tårarna när jag skriver om det. Jag har gått vidare för länge sedan men minnet gör fortfarande ont.

Jag skulle aldrig kunna göra så mitt barn. Jag kommer att skydda och älska honom över allt annat så länge jag lever.

Du kan bara styra ditt eget beteende och i det ingår att skydda din avkomma, då får du se till att flytta ut på ett eller annat sätt, prata med kvinnojour om inte annat. Folk i tråden påstår att du inte har varken släkt eller vänner (vet inte om du sagt nåt sånt men ok) och då måste man vända sig till staten för att få hjälp. Be soc om en lägenhet tills vidare, vad som helst måste ju vara bättre än att tillåta den psykiska misshandeln att fortgå (ja jag anser det så länge du inte gör ditt absolut yttersta att lämna miljön).

En man som är aggressiv behöver oftast bara lite tid på sig att utveckla det, särskilt om det får pågå år ut och år in. Har detta varit ända sedan barnen föddes, är tioåringen äldst? Det är oftast de som får mest skit.

Sen säger du så här: "men han är aldrig hotfull mot barnen", nähä än så länge nä... Hotfull ÄR han, bara det att han än så länge riktar in sig på döda ting. En dag flyger en örfil innan du ens hinner säga flasklock och ditt barn sitter där och fattar inte ens vad som hänt eller varför. Vill du vänta på den dagen..? Eller tänker du göra något åt situationen NU?

Min pappa är sådan. Jag skulle säga att han är en narcissist. Tack och lov så separerade min mamma och han och jag träffade honom endast varannan helg. Minns att jag alltid ville åka hem, till mamma. Har två systrar som vuxit upp med honom. Båda har väldigt dålig självkänsla och den ena har spenderar stora delar av sitt vuxna liv intagen på psyket. Så nej det är inte bra! Men tro det eller ej så har jag lyckats hitta en man som är precis likadan. Och vi har ännu inte separerat så jag vet att det inte är det lättaste att ta steget, särskilt inte när man har barn. Jag stannar nog för att jag inte vill att barnen ska vara själv med pappan, tänker att jag kan skydda dom om jag är med i de destruktiva situationerna. Fattar hur patetiskt det låter...

Det påverkade mig mycket. Var alltid livrädd för att göra fel. Gjorde man det blev man lagd över knät och i värsta fall drogs byxor och trosor ner innan straffet började.

Jag är oerhört konflikträdd som vuxen och klarar inte av när andra höjer rösten.

kontakta kvinnojour och ställ dig i bostadskö. 

en kvinnojour kan ibland hjälpa till med tillfälligt boende samt instrument för att hantera relationer där psykisk misshandel pågår som du är utsatt för. samt även ge hjälp och strategier för att hantera barnens svårigheter i en sådan relation.

står du i bostadsköer kan man ibland söka på rivningskontrakt där botiden är 6 månader till 12 månader. då får man ändå behålla ködagarna. dessa objekt brukar vara av systemet "först till kvarn", dvs inte alltid avhängigt antal ködagar.

dvs det finns mycket lösningar att fixa till sig en lgh snabbare i Sthlm om man ger sig fan på det.

tror tyvärr att barnen redan tar skada och att du ska undersöka hur du så snabbt som möjligt kan ta dig därifrån. 

Läs även denna:
www.familjeliv.se/forum/thread/79757464-min-man-har-sadana-humor-svangningardet-ar-som-en-bergodalbanadet-staller-till-detsa-det-blir-svart-pa-alla-satt-och-forstor/6

En mörk sida som kan bli näst intill helt okontrollerbar. För många ärr som inte fått läka helt eller saknar upprättelse på grund av tidigare underläge som barn -vs- vuxen, där barnet har fått tiga för sitt eget bästa...

Om det är någon tröst så är det nog - på sitt olyckliga vis - sunt att barnen i fråga agerar ut nu och inte sen.

Hade jag inte haft en sambo som kan hantera mig så hade förmodligen min far blivit satt i jord vid nyårsafton 2017... vilket hade varit fruktansvärt orättvist, för människan i fråga är en helt annan människa idag (liksom vid tillfället det spårade ur). Det hade varit olyckligt i alla dimensioner som tänkas kan...

Var försiktig och tänk långsiktigt. Dagens stökiga problem kan vara mångfaldigt bättre än morgondagens som har fått gro i tystnad.

Anknytningen är ju en annan femma, ja. Jag har precis som många andra som skriver här enormt svårt att tro att någon tycker om mig och jag har aldrig en självklar plats i någon gruppering. Säkert beror det mycket på mig själv också men jag kan och vågar väl inte ta plats i en grupp med min bakgrund. Jag har ju aldrig känt mig omtyckt sen barnsben. Innerst inne så tror jag inte att någon gillar mig som person och det gör väl att jag omedvetet sätter upp höga murar omkring mig.

Det om att den andra föräldern inte skyddade en har jag svårt att ta idag som vuxen. Jag begriper inte hur man kan låta sitt barn bli så illa behandlad och stå bredvid och se på bara. Jag fattar rent logiskt att det är för att det blir lättare för honom om hon avreagerar sig på mig istället men att man offrar sitt barn så...? Jag fattar det inte. Det sätter djupa spår inom en på ett annat sätt och sen får den föräldern vara hur snäll som helst men att alltid känna att man inte är värd att skyddas eller försvaras är hemskt. Till en viss del kan man ju resonera med sig själv när man blir äldre att den misshandlande föräldern ju är sjuk. Sjuk på riktigt och det har en förklaring men vad är den passiva förälderns ursäkt för att inte ha ingripit? Det är svårare att förklara för sig själv då det inte finns någon sjukdomsbild där.