Står inte ut, vad ska jag göra?

Kan känna att det är bättre att lämnrin man när vår dotter är myndig och flyttat, då hela uppfostran är över. 7 år kvar.

Att behöva se min man med en ny kvinna och då en ny kvinna i vår dotters liv skulle vara svårt för mig att acceptera. Och för vår dotter.

När vår dotter är vuxen är det lättare för henne att hantera val av relationer själv och tvingas då aldrig vara med sin pappas eventuellt nya kvinna eftersom hon då ha ett eget liv och får välja själv.

Därför härdar jag ut.

TS, du är inte ensam. Din situation är identisk med min. Jag valde dock att separera nu efter semestern. Försökte ge allt under sommaren, men det kändes inte rätt... Så befinner mig i en tufft tid nu med chockade vänner och släkt. Men en vardag som präglas av bitterhet är inget som leder till lyckliga barn. Vilket måste vara prioriteten. Min stora förhoppning är att vi kommer kunna vara goda vänner och ett bättre team i framtiden. Min fd man är en fantastik person som förtjänar att var med någon som älskar han fullt ut och som han är, en kvinna som har samma behov som honom. För vissa grundläggande behov kommer aldrig ändras, därför insåg jag att vi aldrig kommer kunna vara lyckliga tillsammans. Och livet är för kort för att nöja sig. Jag är optimistisk inför framtiden, ser fram emot när de praktiska bitarna faller på plats så man kan skapa ett nytt kapitel i livet. Man får tänka positivt.

Kan känna att det är bättre att lämnrin man när vår dotter är myndig och flyttat, då hela uppfostran är över. 7 år kvar.

Att behöva se min man med en ny kvinna och då en ny kvinna i vår dotters liv skulle vara svårt för mig att acceptera. Och för vår dotter.

När vår dotter är vuxen är det lättare för henne att hantera val av relationer själv och tvingas då aldrig vara med sin pappas eventuellt nya kvinna eftersom hon då ha ett eget liv och får välja själv.

Därför härdar jag ut.

Lite samma här. Kärlekslös men odramatiskt relation som skulle kunna rulla på lite till.. Känner dock att det börjar bli alltmer frustrerande och att den underliga stämningen går ut över barnen, 7 och 9 år. Tror faktiskt att det är lättare för barnen att hantera en skilsmässa nu, jobbigare i tonåren. Nu börjar jag ana att maken är otrogen, han är helt fixerad vid sin mobil och vill inte att jag kan koden etc. Det vore nästan skönt om han bara sade Ja, jag har träffat en annan. Då kunde vi skiljas i stället för att som nu ständigt grubbla.

Jag har separerat förut, från äldsta sonens pappa. Det har jag aldrig ångrat.. Men det tar emot mer nu.

Wow, kunde varit mina ord, du beskriver min livssituation!!! Jag har just, precis som du, beslutat att separera från en fantastisk man (som jag inte älskar). Talade om det för 3 dagar sedan, barnen fick veta det igår. Omgivningen är i chock, och jag känner mig som en stor egoistisk skit... Men tänker även som du, att livet inte ska slösas bort....

Kram

En älskare är ALDRIG en lösning!
Hur hade ni känt om er man ljög för er för att gå och ha sex med en annan kvinna? Hur skulle det kännas att få veta en sån sak? Hur skulle det vara att en sån sak kom ut?
Det är bara en flykt. Verkligheten kommer alltid ikapp en.
Försök kommunicera igen, nya vägar, nya perspektiv. Ta hjälp utifrån. Kanske har ni presenterat en ide istället för er känsla? Att tala om en sak en gång är kan vara chockerande för mottagaren. Man kan glömma delar av samtalet, inte vara beredd med motfrågor och argument. Ibland behlver man begrunda och fundera innan man kan svara. Som sagt tänk efter HUR ni kommunicerar era önskemål. Och gör om det på olika vis tills effekten kommer.
Känner man dessutom inte från början att man är polyamorös så är man inte det heller! Det skapar mer ångest, mer längtan, mer förtvivlan..
Ska man ha älskare sidan av så ska man fundera om det inte borde vara på lika villkor.

Mitt enda råd är att prata med din partner men ge även en chans att lösa det hela på bästa möjliga vis genom att ta kontakt med en parterapeut. Säg till partnern att du inte mår bra i förhållandet, att du tvivlar men att du vill gärna att oavsett hur det blir framöver att det blir på bästa möjliga vis för alla parter. Tänkt på att du har hanterat dina känslor länge. Du har vänt dom fram och tillbaka men för honom är det inte samma sak.

Och du, ta inte och involvera någon ny bekantskap i form av sexpartner eller ny flirt innan ni gått ett tag hos parterapeutem!

Wow, kunde varit mina ord, du beskriver min livssituation!!! Jag har just, precis som du, beslutat att separera från en fantastisk man (som jag inte älskar). Talade om det för 3 dagar sedan, barnen fick veta det igår. Omgivningen är i chock, och jag känner mig som en stor egoistisk skit... Men tänker även som du, att livet inte ska slösas bort....

Kram

Förstår känslan! Varför tar det emot mer nu? Av praktiska skäl eller pga kärlek?Ja låter ju läskigt likt. Den där känslan av egoism känner jag igen enormt! Under hela våren och sommaren har en enda tanke malt inombords: Varför kan jag inte nöja mig med detta? Varför kan jag inte känna annorlunda? Det var ångestladdat att MINA behov ska vara grunden för beslutet att separera. När man har små barn är man inte van att tänka på sig själv. Men i förläningen så vet jag ju att alla kommer ha det bättre på sikt. Hur gamla är era barn? Hur löser ni det nu med boende och så? Visste din man att separation var nära?

Precis så har jag känt under en lång tid! Men måste tro på att det blir bra, annars går jag sönder. Barnen är 9 och 11 år. Dina? De har tagit det ganska bra, än så länge. Förstås ledsna men båda pratar om sina känslor med oss, och det känns bra att de inte håller det inom sig. Mannen är nog den som är i mest chock, hävdar att han inget anat, trots att jag signalerat detta under låååång tid. Han pendlar mellan att lösa allt på bästa sätt och att se allt nattsvart. Lider med honom, men ångrar mig inte. Boendet blir förhoppningsvis okomplicerat, då vi nog kommer bo i samma stad. Hur går det för Dig???

Kram

Våra barn är 6 och 8. Finns väl ingen bra ålder men tycker det känns så svårt, de kan ju inte förstå? Som att man sviker hela familjen?!

Nu har ju inte vi kommit så långt och vet inte heller om det kommer hända. Känner att vi kanske flyter på ett tag till med vårt lilla familjeföretag och ser vad som händer... för mycket som inte skulle fungera. Vi bor i ett dyrt område, skulle inte ha råd med mer än en tvåa, skulle vilja att barnen gick kvar i skolan med deras kompisar, trygghet osv. Känns som jag inte kan göra det mot dem bara för att mamma saknade kärlek och kommunikation...?

Varför tog kärleken slut mellan er om man får fråga?

Kram

Våra barn är 6 och 8. Finns väl ingen bra ålder men tycker det känns så svårt, de kan ju inte förstå? Som att man sviker hela familjen?!

Nu har ju inte vi kommit så långt och vet inte heller om det kommer hända. Känner att vi kanske flyter på ett tag till med vårt lilla familjeföretag och ser vad som händer... för mycket som inte skulle fungera. Vi bor i ett dyrt område, skulle inte ha råd med mer än en tvåa, skulle vilja att barnen gick kvar i skolan med deras kompisar, trygghet osv. Känns som jag inte kan göra det mot dem bara för att mamma saknade kärlek och kommunikation...?

Varför tog kärleken slut mellan er om man får fråga?

Kram