• Anonym (Br)

    Orolig för att blivande sambo ska sluta jobba...

    Det kan inte vara så att han trivs väldigt dåligt på jobbet men spelar ner det för att inte göra dig orolig?

    Jag gjorde likadant vid en utbildning (lärarutbildning) för många år sedan, mådde riktigt skit på den, men höll skenet upp för min flickvän då jag skämdes. Det var först när hon satte press på mig som jag öppna upp mig totalt, vilket var jättejobbigt, men nödvändigt. Det slutade med att jag hoppade av utbildningen, vilket var ett bra beslut såhär i efterhand. Jag är väldigt glad att hon stod på sig och fick mig att sluta intala mig att det skulle bli bra bara jag höll det inom mig.

    Men om det inte är så, och om en partners eventuella inkomst är väldigt viktigt så skulle jag givetvis säga att varningsklockorna ringer.

  • Anonym (Br)

    Ytterligare en tanke är att alla inte kan hitta något de "brinner för", antingen för att det är extremt minimal chans att ta sig till de jobben, eller för att man helt enkelt inte brinner för något. Jag tillhör själv det senare, men håller ändå på att utbilda mig till ett yrke som jag tycker verkar kul och något sådär givande. Men jag brinner inte för det, de känslorna finns helt enkelt inte i mig. Kanske är din kille samma?

  • Anonym (Br)
    Anonym (Arg) skrev 2019-08-13 11:17:40 följande:
    Förstår vad du menar, då jag själv gjort ungefär så förut. Skulle kunna vara något sånt min pojkvän gör, men jag tvekar lite på det. Han klagar väldigt ofta på när arbetsdagen har varit för dålig och jag tänker att om han velat dölja det borde han hållt det inom sig. Ibland känner jag mig ärligt talat som en klagomur. Samtidigt tycker han ofta om att prata och berätta om jobbet, och dessa gånger verkar han genuint trivas med det. Så jag vet inte riktigt exakt hur han känner egentligen, mer än att han uppenbarligen inte stormtrivs hela tiden i alla fall.
    Anonym (Br) skrev 2019-08-12 20:27:08 följande:

    Ytterligare en tanke är att alla inte kan hitta något de "brinner för", antingen för att det är extremt minimal chans att ta sig till de jobben, eller för att man helt enkelt inte brinner för något. Jag tillhör själv det senare, men håller ändå på att utbilda mig till ett yrke som jag tycker verkar kul och något sådär givande. Men jag brinner inte för det, de känslorna finns helt enkelt inte i mig. Kanske är din kille samma?


    Ja, "brinner" var fel ordval av mig. Det sunda är förstås att hitta en sysselsättning och en vardag som man trivs med, och det är det jag hoppas att min pojkvän ska vilja göra.
    Okej, men då har du iallafall tänkt på det. Som sagt om han bara är lat och inte vill göra rätt för sig är det fullt försteligt att du tvekar på att flytta ihop. Jag ville bara nämna måendet då det oftast glöms bort, många ses som lata och så när de egentligen mår dåligt eller är deprimerade. Det är ibland omöjligt att se för utomstående.

    I vilket fall som helst hoppas jag det löser sig, han låter ju vettig i övrigt. Men till syvende sist ska du ju göra vad som är rätt för dig själv.
  • Anonym (Br)
    Anonym (ang ohälsa) skrev 2019-08-13 17:04:39 följande:
    Med risk att låta krass är även ohälsa något man bör fundera över när det gäller att flytta ihop/bilda familj. Inte automatiskt välja bort (själv bildat familj med en man med kronisk ohälsa) men ta med i beräkningen. Ohälsa och funktionshinder  tenderar att slita  på ett förhållande vare sig de är psykiska eller fysiska och det är något man bör väga in, på samma sätt som det är klokt (anser jag som nu medelålders) att fundera över andra faktorer än kärleken, så som ekonomi, livsmål, syn på rollerna i familjen. En sak är om en mångårig partner blir sjuk men själv skulle jag skulle tänka mig väldigt noga för innan jag flyttade ihop med med någon som redan visat depressionstendenser. (Ser dock möjligen samboskap som något mer allvarligt/permanent än vad många yngre tycks göra.)
    Absolut, om man dock säger sig älska personen kan jag tycka att man bör kämpa för att få denne på rätt köl igen, till en viss gräns givetvis. Det är dock väldigt svårt att veta om detta gäller TS kille, då man knappast kan diagnosisera någon via ett par textrader. Dock hoppas jag ändå på mer förståelse för folk som mår dåligt, det känns så lätt att sätta andra etiketter på folk nuförtiden, såsom "Lat".

    Det är en svår fråga egentligen, å ena sidan vill man ju planera in så att så mycket som möjligt stämmer, å andra sidan kan man inte alltid rå för känslorna man har för en annan person. Det märks ju inte minst på alla de trådar där trådskaparna beklagar sig över sin partnet av ena eller andra skälet, men stannar kvar då de innerst inne älskar dem.
Svar på tråden Orolig för att blivande sambo ska sluta jobba...