Ni som är otrogna hur känns det?

Tycker du att det du gör är rätt eller tycker du att det är fel men kanske inte så farligt.

Hur tror du att din fru skulle reagera om det kom fram?

Tror du att många som är otrogna har bilden av att "Det han/hon inte vet lider hon inte av".

Jag håller med om att vi inte är ärliga med allt, och jag vet inte heller om det är ett ideal vi vill uppnå.

Men. Håller du inte med om att det är lite skillnad på att ljuga om ifall man har glömt att köpa toapapper än att säga att man skall gå på gymmet när man egentligen skall ha sex med en annan människa som din fru inte känner till.

Jag tror inte att din fru skulle lämna dig om du ljög om att du glömde köpa toapapper men konsekvenserna är ju mycket mer långtgående om hon skulle komma på att du är otrogen. 

Jag vet inte, jag kommer nog aldrig att förstå det där. 

Ja jag får nog köpa din förklaring om att vi är olika helt enkelt. Någon annan förklaring finns väl egentligen. En fråga bara. Om din fru mot förmodan skulle få reda på vad du gör räknar du med att er relation är slut Då?

Men om man har problem med något i förhållandet,varför pratar man då inte om det med sin partner istället för att vara otrogen?

Går inte problemen att lösa så är det ju ärligare att göra slut.

Att stanna kvar i ett förhållande man anser inte fungera och samtidigt låta sin partner få leva i en lögn är inget annat än egoistiskt.

Tycker det här är en intressant filosofisk diskussion, utan självklara svar.

I fallet där part A är missnöjd med sexlivet, men allt annat är bra, och A vill fortfarande leva med B.

Person B är nöjd med att sexlivet lagts på hyllan, och vill också leva med ihop med A

Då finns det 4 scenarion om vi förenklar lite.

1. A får också lägga ner sitt sexliv, vilket får till följd att A blir mer lättirriterad och grinig, och även B känner av det här, så förhållandet är ok, men inte alls så bra som förut.

2. B känner att han/hon måste ställa upp för sex för A:s skull, vilket görvatt B inte mår riktigt bra, och A är inte helt nöjd heller, då sexet är rätt oengagerat. Förhållandet blir även här sämre.

3. De separerar, med allt vad det innebär för ekonomi, socialt umgänge mm, och det drabbar båda hårt, då båda egentligen vill leva med varandra och trivs ihop.

4. A söker sex på annat håll, är nöjd och harmonisk vilket gör att även B trivs utmärkt i förhållandet.

Båda är lyckliga.

Så länge A sköter det snyggt, är alternativ 4 det som är bäst även för B, för det är faktiskt så, att det man inte vet om kan man helt omöjligtvis ha nått ont av heller.

Men visst är det en risk, och kommer det fram blir det en variant av alternativ 3, fast lite hårdare uppbrott troligtvis.

Visst kan man tycka att det moraliskt riktiga är att separera, men vad säger att B blir lyckligare av det?

Livet är inte svartvitt, och det är kanske bättre att leva lyckligt ovetandes än olycklig med alla korten på bordet.

Varför kan man inte hitta en lösning som innebär att man är ärlig mot sin partner också, t.ex. öppet förhållande?

Om man inte kan prata om problemen med sexlivet och samarbeta för att nå fram till en lösning har man nog inte ett så bra förhållande och då är det bättre att gå skilda vägar.

Ni har i alla fall misslyckats med att tillsammans hitta en lösning på ett stort problem i ert förhållande, för att den ena vill ha sex och den andra inte är ett stort problem. Är man ett par är man ett team och kan man inte lösa viktiga frågor och det resulterar i att den ena väljer att leva dubbelliv passar man kanske inte ihop.

som din fru lever i en drömvärld och får ett hårt uppvaknande en dag menar du

Du undviker att svara på frågan. Varför pratar du inte med din partner om problemet? Ni kanske kan lösa det tillsammans. Det vet du ju inte om ni inte ens pratar med varandra.

Just det. Man är två individer i ett förhållande.

Varför ska då bara den ena få chansen att göra det bästa av situationen? Ska inte båda få samma chans då?

T ex genom ett öppet förhållande?

Om man är så olika och har så olika drömmar och värderingar så är man kanske ändå inte rätt för varandra i slutänden?

Ja,det är det där jag har lite svårt att förstå.

Men det verkar som att en del otrogna inte vill att deras partner ska vara otrogna.

Att de ofta är svartsjuka själva.

Jag spekulerar inte. Jag utgår ifrån mina egna erfarenheter.

Sluta larva dig.

Antingen har du blivit trampad på en öm tå eller så försöker du bara provocera. Jag tänker inte tillåta mig att bli provocerad av barnsligheter igen.

Mina erfarenheter av hur en del otrogna tänker. En del,inte alla.

Så ta det inte personligt.

Men vem har diskuterat om huruvida du är svartsjuk eller ej? Inte jag i alla fall.

I alla fall inte med dig. Det måste du ha missförstått totalt.

Läs vad jag skrivit istället. Jag skrev att en del otrogna,INTE ALLA,är svartsjuka. 

Så om det inte stämmer in på dig så behöver du ju inte ta åt dig. Eller hur.

Jag tycker för övrigt inte att man ska spekulera i andras förhållanden när man inte vet hur det ser ut.

Just därför ställer jag frågor för att försöka förstå. Men det verkar lite känsligt att svara på.

Jag vet inte vilka inlägg du har läst. Jag har t ex ställt frågan varför inte båda parter i förhållandet ska få samma chans till att hitta en lösning som känns bra.

Eller varför man inte pratar med varandra alt gör slut om man känner att det inte fungerar?

Jag kan inte se på vilket sätt det ska vara anklagande eller varför det ska vara så svårt att svara på?

Om du finner det anklagande så förstår jag ärligt talat inte varför du inte bara ignorerar det och scrollar vidare istället för att ta på dig offerkoftan och ta till härskartekniker.

Sådant har jag väldigt svårt för.