ÄR allting mitt fel? Jag börjar tappa hoppet om allt
Jag skulle vara nervös hela tiden. Även när han är snäll. Det verkar kunna vända direkt utan att du gjort något. Han borde väl vara glad att du fixar och donar.
Jag tror kanske att han menar allvar med att flytta. Men insåg att då får han fixa allt själv och så skulle han vara ensam. Kanske insåg han att du skulle klara dig bra och få en ny man direkt.
Ska du tassa på tå under resten av ditt liv och aldrig få prata, om något som du vill prata om.
Huh det skulle inte gå för mig för det känns skönt att kunna prata och ha kul med den man lever ihop med.
Jag har inga råd att ge. Men jag hade pratat med honom sedan hade jag flyttat då det här verkar gått för långt utan återvändo. När är det meningen att du ska få vara du! När du är tyst? Nej allvarligt talat kom igen nu!