Otrohet, men från ett annat perspektiv

Jag tror att det helt enkelt beror på att vi är olika. En del förknippar sex med kärlek och andra ser det mest som något njutningsfullt. Därför har också en del lättare att förlåta en otrohet än andra.

När det gäller begränsningar i relationer, så är det inte så konstigt att många vill begränsa att den andra har sex med flera eller är otrogen. Det finns andra begränsningar som är okej att göra utan att någon tänker på det (sedan är valet om den andra parten godtar det eller inte). Ett exempel är användning av droger och många är nog inte heller okej med att mannen eller kvinnan spelar upp alla pengar om de har gemensam ekonomi.

Något som är ännu vanligare är begränsningar att ofta gå ut och supa när paret skaffat barn, eller en viss begränsning av speltid på dator.

Begränsningar är det dock alltihopa. Men om man inte behövde ta någon hänsyn till den andra partnern så skulle nog inte många förhållanden hålla.

Det värsta som kan hända är inte att en relation tar slut. Det kan det göra av många andra anledningar än att ens partner skulle vilja ha sex med andra. Är man så inkompatibla och man växer åt olika håll, tar relationer oftast slut oavsett.

Med det sagt hade jag lämnat direkt hellre än att stanna i en relation där jag behövt begå våld mot mig själv. Jag hade inte fått ut något av att min partner hade haft sex med andra, då kärlek och sex är starkt förknippat för mig. Tack och lov har jag en partner som resonerar likadant som mig. 

Jag hade inte fått något ut av att ha en öppen relation,då jag inte vill ha sex med någon jag inte älskar. Är helt ointresserad av andra än den jag är i relation med. Om jag inte valt fel dvs men då lämnar jag rätt snart.

 Visst kan jag beundra utseenden hos både män och kvinnor, men det är inga känslomässiga värderingar utan mer som när man ser ett vackert konstverk. Det betyder absolut inte att jag vill ha sex med dem. 

Jag vill inte råka bli gravid med en utomstående, och på så sätt förstöra den familj jag har. Tycker heller inte att det är en lätt sak att göra abort. Det finns inget sex i världen som är värt den risken för mig. Det finns inget positivt med en öppen relation för mig så varför skulle jag stanna hos min man bara för att vi haft en längre relation? Om vi vill olika saker så kommer vi uppenbarligen inte bli lyckliga tillsammans, precis som vi inte hade blivit det om vi ville bo i olika länder eller någon inte ville ha barn. 

För min del handlar det inte ens om ett inlärt beteende då mina föräldrar i så fall snarare lärt mig normen att vara otrogen. Detta är helt och hållet min preferens
och mina värderingar. Vad som får mig att förknippa sex och kärlek har jag ingen aning om. Möjligen något självlärt från omvärlden från filmer eller 
romaner. Vad vet jag? Har aldrig försökt att analysera varför jag är monogam.

Ett inlärt beteende jag dock har är att vara stark och självständig. Om ett förhållande är destruktivt så lämnar jag direkt. Är inte rädd att kasta bort flera år av förhållande om det inte är bra för mig. Likaså tycker jag inte min man ska stanna och tvinga sig själv att vara monogam mot sin vilja. Jag vill leva med någon med liknande värderingar, och så gäller det väl för de flesta? Vissa vill inte leva tillsammans med någon som är för olika varandra politiskt eller ekonomiskt, så varför skulle det vara någon skillnad med sexuella värderingar?

Är det egentligen någon skillnad från att den ena i en lång relation helt plötsligt kommer på att den vill ha ett barn till? Trots att de länge varit överens om att det räcker med barn. 

Tycker du då att den som inte vill ha barn ska skaffa det ändå för att inte begränsa den andra partnern? Eller det mest logiska att de separerar (trots kärlek) ifall den partnern som vill ha barn känner sig begränsad i livet?

Om den ena partnern helt plötsligt vill ha en öppen relation är det inte bara den ena som kommer få göra ett val. Båda kommer ställas inför det svåra valet oavsett om de älskar varandra.  Antingen accepterar den som ville ha monogami eller så väljer den att lämna. Den som vill ha öppet väljer att "nöja" sig med monogami eller så väljer hen att lämna . 

Valet kommer vara lika svårt för båda parterna. Om det är ett lätt val så kanske känslorna ändå inte var tillräckligt starka. Saken är att ingen av dem har rätt att anse att den andre har fel eller begränsar dem. Vad är värst att bli begränsad, eller att må dåligt i ett förhållande som blir destruktivt för en?

För mig är sex och kärlek starkt förknippade vilket innebär att jag enkelt skulle kunna bli kär i en annan om jag hade sex utanför relationen. Nu behöver jag dock känslor för någon för att kunna ha sex, om det överhuvudtaget ska vara givande för mig. Därför känner jag att jag lika gärna kan vara singel och ha sex med många istället för att dra in en person som riskerar bli sårad.

Om jag däremot inte kunde eller ville ha sex i min monogama relation. Då först kanske jag tänka mig omvärdera mitt synsätt till att det är okej med sex utanför förhållandet. Det kan jag dock inte garantera förrän det händer men jag har åtminstone haft tanken. Fast i en relation vill jag känna mig som den utvalda och speciella, annars kan vi lika gärna vara KK eller vänner som bara lever ihop. I sistnämnda fall tar jag nog hellre en väninna att leva tillsammans med.

En del hävdar att sex inte är så märkvärdigt och speciellt. Likväl kan de tänka sig att bedra och gå bakom ryggen på sin (bästa vän) för att få det. Är det inte konstigt att man gör något sådant om det inte ens är så märkvärdigt och laddat med sex?

Trots allt är sex så känslosamt och laddat att om man inte får det känner man sig ensam, övergiven, oälskad och saknar närhet i förhållandet. Det är den brist på närhet som får många att söka det utanför sitt förhållande. Låter det då inte som att de också förknippar sex med kärlek? För så fort de får för lite av det eller blir utan så känner de sig oälskade och oattraktiva.