Anonym (Suck) skrev 2019-08-16 09:43:10 följande:
Jo, jag förstår att du diskuterar känslor, och jag förstår att du inte försöker komma med argument, och jag var på väg att skriva att det får stå för *dig*, för det *jag* är ute efter är just argument för varför man anser sig ha rätt att kräva exklusivitet osv. Relevanta argument som *inte* är baserade på känslor. Men sen insåg jag att detta faktiskt inte är speciellt tydligt i trådstarten, tvärtom kan man lika lätt tolka den som "snälla alla ni som är monogama, förklara hur ni känner", och med den utgångspunkten förstår jag dina svar mycket bättre. Jag måste be om ursäkt dels för att jag inte varit tydlig och dels ifall det lyst igenom att jag har varit frustrerad över att du haft fel fokus (vilket du ju haft, men vilket du ju inte gärna kunde veta eftersom *jag* har uttryckt mig otydligt).
När jag frågade:så menade jag alltså "vad har man för rationella argument för detta?". I mitt huvud var det så självklart att det var det jag menade, eftersom känslomässiga argument ju redan är givna liksom, men jag inser nu att det ju inte alls behöver vara självklart.
Jag förstår inte varför det skulle vara en sjuk jämförelse? Någonting som bara är grundat i en mental föreställning, som ställer till det i livet för en, och som inte har några rationella bevekelsegrunder? Det tycker jag är en klockren beskrivning av en psykisk fixering. Jag lägger som sagt ingen moralisk värdering i det. Jag (precis som du) vet exakt vad jag talar om när det gäller psykisk ohälsa. Men i mina många och långa behandlingar inom slutenvård, dagvård och öppenvård har jag fått lära mig att hjärnspöken som ställer till det i mitt liv och för mina närstående faktiskt är nåt som är rätt bra att jobba med och försöka få bukt med (även om just monogami-frågan aldrig har varit ett av mina problem). Är det däremot en fixering som inte orsakar några problem behöver man så klart inte jobba med det (alla människor har ju massor av helt irrationella fixeringar som inte orsakar problem, och då spelar det ju ingen roll), och jag har förhoppningsvis inte sagt någonstans att just *du* ska eller behöver jobba med det heller. Jag utgår som sagt från en situation där två parter som älskar varandra har olika syn på sex utanför förhållandet. Den situationen är ju inte aktuell för dig, och även om du kanske har fått bilden att jag är en aggressiv bitch som vill förlöjliga och spy hat över alla som är monogama så är det väldigt långt från sanningen. Jag är väldigt glad för din skull att du är lyckligt monogam, och ser inget som helst fel i det. Jag tycker, precis som du, att det är upp till var och en att leva som den vill, och att vara monogam är precis lika okej som att inte vara det. Det är när två parter som tänker olika på den punkten möts och blir kära som det uppstår problem, och det är *där* jag tycker att det är märkligt att den monogama parten ska ha rätt att säga att den inte är beredd att jobba på det. Eller, kanske inte märkligt, men synd och tragiskt. Alltså, båda sätten är inlärda beteenden, inget är mer "rätt" eller "fel", utan man får istället titta på vilket som är mest rationellt att plocka bort. Om man nu anser att förhållandet är viktigt. Jag har bekanta som varit i precis den här situationen, och där båda två var helt förkrossade över att de inte kunde leva tillsammans... då har jag svårt att se varför man vägrar jobba med det.
Eftersom både monogami och polygami handlar om personliga preferenser är båda lika rationella att plocka bort. Det ena är inte mer fel än det andra.
