Ni som gör allt hemma!

Det är tydligt i alla fall i mina ögon att du prioriterar dig lägst, och jag tycker uppriktigt sagt synd om dig. Hoppas du inte tutar i din dotter/dina döttrar amma unkna föråldrade värderingar om ni nu olyckligtvis har några.

Du kan ju ställa de frågorna till din man.

Jag ser inte ner på dem. Jag tycker dock det är beklagligt om det inte är kvinnans egen vilja. Och du själv verkar ju se ner på dem som inte vill ha det på det sättet du själv har det i ditt liv?

Det är ju toppen om du trivs med din livssituation! Själv skulle jag aldrig klara av att leva så för jag ÄLSKAR mitt jobb. Jag är också egen företagare men inte fick jag mer stöd av min man för det. Jag är dessutom mån om att inte leva på någon annan utan jag ska kunna stå på egna ben. Man tappar mycket ekonomiskt av att vara den som är hemma med barnen istället för att arbeta. Och nej, jag tycker inte det är jobbigt att ta del av mitt barns liv (faktum var anledningen att jag startade eget just att jag skulle kunna vara hemma mer med mitt barn) men det finns mer i livet än det. Och har man ett jämställt förhållande där båda två delar på allt det praktiska, vilket också ger mer tid för båda att just vara med barnen, så är det ju perfekt! I mitt fall är det inte så, och det där med att visa kärlek och ömhet och omtanke finns inte åt nåt håll - han gör det inte eftersom han tar mig för givet, är ego och bara tänker på sig själv (men sex ska han minsann ha! Om man förväxlar det med kärlek.) och jag gör det inte för jag får inget tillbaka.

Jag är en självständig, högutbildad kvinna som står på egna ben ekonomiskt, så det har du helt rätt i. Tyvärr går det inte att säga detsamma om dig. Jag hoppas att du får ett uppvaknande innan du står där, ensam och övergiven, och utan något ekonomiskt skyddsnät (eftersom du är helt beroende av din man).

Där har vi i alla fall en sak gemensamt: inställningen till att man inte ska klaga utan istället förändra sin situation. Jag gjorde ju precis det genom att jag nu ska skilja mig och hitta mig själv. För jag vill göra annat än att underhålla honom utan att få något tillbaka. Nu är det fokus på mig och mitt barn. Hitta mig själv igen och återupptäcka egna intressen osv. UTAN min man som störningsmoment.

Du förstod visst inte, eftersom du ändå lever med din man borde det väl vara lättare att fråga honom varför han skaffat barn eftersom han måste tycka det är tröttsamt då att ta del av deras liv när han jobbar 10-11 timmar och har jour resten av tiden?

Varför så elak? Är du verkligen nöjd med din livssituation?

Du förstår att jag inte är samma användare du skrev inlägget jag citerade till?

Skillnaden är att mitt svar endast är en reflektion av det du skrev. Eller har du helt plötsligt ändrat inställning från dina tidigare inlägg?

Så frågorna i ditt första inlägg i tråden var enbart ställda till kvinnor? Det är enbart de som ska prioritera att sköta hemmet och servera mat? Din man jobbar mer än heltid, du jobbar mindre, så varför är det inte likvärdigt med att båda föräldrar delar på hem och familj? Du behöver egentligen inte svara, jag förstår att du är helt fast i ditt tankesätt, hoppas iallafall att du tänkt på att gardera dig för framtiden.

Så vad menade du då med konstlad självömkan?

Och nej jag tycker inte att ni var på samma nivå.

+1

Var träffar man en kvinna som dig?

Så med andra ord är din man bitter och utnyttjad och kommer att hamna i förtidspension och sållar bort familjen?