Ni som är avundsjuka på dem som är i förhållanden

Ja du..

Dels påminner jag mig själv om att det inte behöver vara så perfekt som det ser ut på Instagram..

Dels så jobbar jag aktivt med mig själv, min självkänsla och försöker förbättra mig som person, både fysiskt och psykiskt.

Men det är klart att det är jobbigt som fan vissa dagar.

Genom att titta mig omkring och lyssna och se så får man ganska snabbt koll på att alla inte är lyckliga i sina förhållanden. Kompisar skiljer sig, släktbråk, otrohet, vårdnadstvister, sjukdomar etc etc

Bara läs igenom inlägg här på sajten så finns det massor av olyckliga förhållanden.

Att sluta vara naiv och tro att alla är lyckliga räcker långt.

Mina problem i vardagen slutar inte existera bara för att det dyker upp någon att bli kär i. Det funkar inte så.

Det är underbart att vara i ett förhållande eller äktenskap. Det finns ingen finare känsla än att längta hem till sin partner, mysa, snacka, planera framtiden. Det är oslagbart. Jag är en lyckligare människa när jag inte är ensam.

Men alla förhållanden går igenom faser. Motgångar där det är mycket bråk och tjafs och ibland kan man undra vad man ens gör ihop med den här personen. Man stör sig på varann. Men kommer man igenom de motgångarna ihop som en enad front så blir man starkare. Vi lär oss av varandra hela tiden, speciellt när vi går igenom något jobbigt. Jag och min man brukar tänka "detta är inte min fiende, det är vi två MOT problemet och inte vi två mot varandra".

Sen säger jag bara fuck tinder, badoo osv. Ut och träffa människor på riktigt! Jag och min man var grannar i ett år innan vi började att dejta :)

Försöker krydda min ensamma vardag med det jag kan för att känna mig ok ändå. Lätt att bli bitter men har märkt hur självdestruktivt det är.

Att uppleva kärlek från alla sidor tillhör ju livet. Det kan man inte komma undan. Ibland blir man dumpad och det kan vara hemskt och ibland är det jag som dumpar någon annan som blir olycklig. Hur man än gör har man arslet bak liksom. Det är liksom livets gång.

Destruktiv kärlek är dock något helt annat som man inte ska likställa med riktig kärlek. Det finns alltid en anledning till att man hamnar i sådana förhållanden. Jag levde i ett äktenskap med misshandel i många år innan jag lämnade och det tog många år innan jag fattade varför jag hamnade med en sådan man.

Så visst, man ska inte ta lätt på kärlek men man ska inte heller undvika den. Det är ju också destruktivt.

Håller inte alls med om att destruktiva relationer och att bli lämnad är så väsensskilt då båda handlar om att bryta det förtroende som finns inneboende i en relation och båda leder till liknande sår. Dessutom blir konsekvenserna olika för alla, beroende på en mängd faktorer.

Förlåt, men jag håller helt enkelt inte med om det du säger. Det är dina erfarenheter, och de stämmer för dig. Inte för många andra dock, så därför kan de inte sägas vara universella för kärlek. Att undvika kärlek kan vara det bästa man kan göra om man farit mycket illa tidigare. Exempelvis. Det finns massvis med vinklar och nyanser att ha med i beräkningen.. 

Och jag säger att din upplevelse inte heller är någon allmän sanning. Sviken och sårad för livet kan man dock också bli av andra skäl än kärleksrelationer. Så man är på intet sätt skyddad från det bara för att man undviker en partner. Man kan hamna i destruktiva relationer och brustna förtroenden och bli ohyggligt sårad etc även med nära vänner, familj, föräldrar, barn, kollegor etc.

Som exempel bara se på affärsuppgörelser där man brustit i tillit och förtroende och där många inte ser någon annan utväg än självmord. Tex artisten Avicii.

Fast det påstod jag inte. Som sagt. Är inte alls säker på att du har rätt där heller, intima anknytningsrelationer är av en annan kaliber än de flesta, om inte alla, andra relationer folk i regel har. De har potential att göra en mycket lycklig och mycket olycklig i störst utsträckning. Sen finns såklart undantag, på samma sätt som det finns de som faktiskt inte mår bra av kärleksrelationer. Där man utsätter sig för stor fara genom att ingå i en. Det råkar vara min erfarenhet, och det kan du ju inte säga något om. Och då jag erfarit det, och andra med, så är det ju ett faktum.

Hur lyckad din kärlek blir handlar väldigt mycket om två personers förhållningssätt, förmåga att kompromissa och vilja skapa en frisk relation där man ständigt måste ge och ta. Många människor som ingår kärlek är sjuka i sin anknytning och använder sig av andra för att hela sig själv och kallar det "kärlek", när det i själva verket bara handlar om ensidig narcissism och självupptagenhet och en pusselbit för att komplettera statustillhörighet och traditioner.

Hittar man någon man passar tillräckligt väl med, som är hälsosam  känslomässigt och har bra relationer bakom sig med mycket kärlek och trygghet i sin barndom, kan kärlek vara det enda som verkligen gör en människa hel och lycklig. Jag har sett många exempel på lyckad tvåsamhet och ser tydligt att de människorna  generellt är lyckligare, tryggare och mer tillfredsställda som individer och fungerar bättre med anda än de som lever ensamma.

De som lever i relationer har så många fördelar som singlar inte har.

Regelbunden beröring, sex, ömhetsbetygelser, bekräftelse för hela sitt jag, sann närhet och intimitet. delar kostnader, vardagsmotigheter, trauman, har en bästa vän som finns där i nöd och lust villkorligt, vilket inte finns i någon annan form.

Den romantiska är den närmsta formen av intimitet man kan komma, helt avskalad och och kravlös på riktigt.

Jag har levt i långa relationer och som singel i många omgångar. Även om jag periodvis trivs förträffligt ensam känns livet mäkta meningslöst och ensamt utan en sådan relation, Precis samma hör jag från varje människa som lever ensam i min omgivning. Människor kan vara lyckliga ett tag ensamma men inte i längden. Vi är inte skapta för ensamhet och vänskap kan aldrig mäta sig med kärleksexklusivitet.

Ja, så är det. Samtidigt är det långt ifrån lätt att veta alla dessa saker, det lär man sig ofta den hårda vägen. Dessutom kan man bli skadad av kärlek utan att det funnits några tecken på att relationen/partnern skulle vara skadlig för en. Det finns de som efter många, till synes, lyckliga år är otrogna eller lämnar både partner, gemensamt liv och barn i spillror. Livet är tyvärr inte så enkelt att det finns förklaringar och strategier för allt. Shit happens ändå. Så man får bara hoppas att man inte hör till dem som drar nitlotten.

Enkelt.

Gå in på Familjeliv och läs om människors relationer och få en inblick i hur eländigt det ser ut på väldigt många håll.

Det räcker länge!

Det där sitter ju helt och hållet i ditt huvud. Så det är ju bara att jobba med de tankarna.

Jag brukar tänka såhär:

- Instagram och Facebook är bluff, där visar man bara upp sina bästa sidor, vardagen syns ju inte där

- Jag tror att minst lika många som jag kan avundas för att de inte är singlar, avundas mig för att jag är singel. Jag lever i ett fint hem, är självständig och trygg, har fina trygga barn, kan komma och gå som jag vill, äta vad jag vill, ligga med vem jag vill. Jag tror många som lever i förhållanden gör det av bekvämlighet, skrapar man lite på ytan så är det inte alltid så himla bra. Och jag tror då att mitt liv är avundsvärt för många som inte orkar/vill ta sig ur sitt kassa förhållande. 

- Jag ska leva mitt liv för min skull, jag har fått ETT liv att förvalta. Därför försöker jag inte bittra ihop över det jag inte har utan ta vara på det jag har. Jag har skaffat mig intressen jag trivs med, vänner jag kan lita på. Jag har accepterat att mitt liv är vad det är och är rätt nöjd. Visst skulle jag vilja ha någon vid min sida, men det är i sådana fall en bonus. Inget jag behöver för att kunna må bra eller känna att mitt liv är fulländat. 

Sen, visst, ibland bittrar jag ihop i min ensamma soffa och tycker allt suger, men det brukar gå över rätt fort. Och det tror jag alla tycker till och från. Att ha en partner skulle kanske hjälpa mig över känslan av ensamhet när den kommer över mig, men det är ju ingen garanti, och då skulle jag säkert hitta något annat att sukta efter som jag inte har.

Det är snarare tvärtom.Folk är avundsjuka på mig som är ensamstående och lycklig.Och många förhållanden är inte lyckliga ,snarare tillfälliga i livet.

Fast nu var ju frågeställningen i tråden inte hur fantastiskt du tycker att ditt förhållande är. Har du svarat i fel tråd kanske?

För att livet har blivit så.Har inte träffat den rätte.Jag har dåliga erfarenheter av förhållanden.Det är inte min grej i livet.Sen trivs jag bra ensam.Skulle jag träffa någon fantastiskt man ,så vill jag alltid ha ett eget hem.

Inte vanligt? Ehmm... berätta din uppfattning om hur kärlek och telationer fungerar då. Utifrån dina personliga erfarenheter och från människor runt dig.

Genom att tänka att en dag kommer det bli min tur att hitta den rätte, när Gud är klar med planeringen av vår framtid. Och genom att hålla mig sysselsatt med en massa annat och inte bli besatt av tanken att ååh jag önskar jag hade hittat min själsfrände med. Livet är så mycket mer än bara romantisk relation med någon. Är kristen så spenderar mycket tid på att be, skriva böcker, blogga, läsa Bibeln, vara ute och motionera, fotografera, läser en hel del och träffar vänner o släkt i och utanför kyrkan.. det finns alltid saker att göra man behöver inte slösa tid på att tycka synd om sig själv för att man är singel trots att samhället kan pusha på och driva en till frustration med frågor: när ska du hitta din kille då? biologiska klockan tickar, är det inte dags att hitta någon nu? du är ju faktiskt XX år... och tro att varje gång du syns med en kille på bild så är det denne du är ihop med.. oavsett om det råkar vara en kusin eller en bästa vän, i ett fall så poserade jag med min morbror och mammas väninna sa äntligen har du hittat en pojkvän..

Ja nog vore det lättare utan omgivningens snokande och inblandning, men man kan alltid hitta på vettigare saker att göra med fritid. Skriva är min passion!

Guds frid till er alla dyrbara människor/ Ungmö nr 7000 

Ok. Jag tolkar dig som rätt ung och oerfaren. Jag önskar dig lycka till i ditt sökande efter kärlek och ffa i ditt personliga mognande.

Levt ensam i 3 år snart. Det är tufft och jag kände mig ofta avundsjuk på alla par jag såg. Men ju längre tiden gått har jag kunnat stänga av mina känslor mer o mer. Jag anstränger mig inte ens längre för att verka intresserad eller bry mig om män. 

Jag ser bra ut, tränar o håller mig i form, förr hade jag inga problem med att få killar. Nu har jag åldern emot mig. Är snart 35 och då är man inte lika eftertraktad. Accepterar det nu och försöker leva ett kul liv med min tonåriga dotter.