Ni som är avundsjuka på dem som är i förhållanden

Genom att titta mig omkring och lyssna och se så får man ganska snabbt koll på att alla inte är lyckliga i sina förhållanden. Kompisar skiljer sig, släktbråk, otrohet, vårdnadstvister, sjukdomar etc etc

Bara läs igenom inlägg här på sajten så finns det massor av olyckliga förhållanden.

Att sluta vara naiv och tro att alla är lyckliga räcker långt.

Mina problem i vardagen slutar inte existera bara för att det dyker upp någon att bli kär i. Det funkar inte så.

Kärleken kan vara helt underbar och rätt men man får aldrig vara naiv och tro att ett förhållande botar allt tråkigt.

Visst kan man vara avundsjuk på tvåsamhet men man får aldrig glorifiera det.

Samma sak åt andra hållet, allt är inte katastrof i ett förhållande.

Jag har varit gift länge och ibland har vi uppriktigt sagt att vi ska skiljas och sen har det vänt och vi är kärare än någonsin och vill bli gammal tillsammans.

Felet många gör är att jaga en quickfix och då väljer fel person och det blir inte så bra.

Kärlek med rätt person är underbart.

Att uppleva kärlek från alla sidor tillhör ju livet. Det kan man inte komma undan. Ibland blir man dumpad och det kan vara hemskt och ibland är det jag som dumpar någon annan som blir olycklig. Hur man än gör har man arslet bak liksom. Det är liksom livets gång.

Destruktiv kärlek är dock något helt annat som man inte ska likställa med riktig kärlek. Det finns alltid en anledning till att man hamnar i sådana förhållanden. Jag levde i ett äktenskap med misshandel i många år innan jag lämnade och det tog många år innan jag fattade varför jag hamnade med en sådan man.

Så visst, man ska inte ta lätt på kärlek men man ska inte heller undvika den. Det är ju också destruktivt.

Och jag säger att din upplevelse inte heller är någon allmän sanning. Sviken och sårad för livet kan man dock också bli av andra skäl än kärleksrelationer. Så man är på intet sätt skyddad från det bara för att man undviker en partner. Man kan hamna i destruktiva relationer och brustna förtroenden och bli ohyggligt sårad etc även med nära vänner, familj, föräldrar, barn, kollegor etc.

Som exempel bara se på affärsuppgörelser där man brustit i tillit och förtroende och där många inte ser någon annan utväg än självmord. Tex artisten Avicii.

Ja och poängen är att det är naivt och tro att man är skyddad mot allt det negativa genom att undvika kärlek. För att det givetvis går att bli lika förtvivlat sårad av andra typer av relationer.

Hur lyckad din kärlek blir handlar väldigt mycket om två personers förhållningssätt, förmåga att kompromissa och vilja skapa en frisk relation där man ständigt måste ge och ta. Många människor som ingår kärlek är sjuka i sin anknytning och använder sig av andra för att hela sig själv och kallar det "kärlek", när det i själva verket bara handlar om ensidig narcissism och självupptagenhet och en pusselbit för att komplettera statustillhörighet och traditioner.

Hittar man någon man passar tillräckligt väl med, som är hälsosam  känslomässigt och har bra relationer bakom sig med mycket kärlek och trygghet i sin barndom, kan kärlek vara det enda som verkligen gör en människa hel och lycklig. Jag har sett många exempel på lyckad tvåsamhet och ser tydligt att de människorna  generellt är lyckligare, tryggare och mer tillfredsställda som individer och fungerar bättre med anda än de som lever ensamma.

De som lever i relationer har så många fördelar som singlar inte har.

Regelbunden beröring, sex, ömhetsbetygelser, bekräftelse för hela sitt jag, sann närhet och intimitet. delar kostnader, vardagsmotigheter, trauman, har en bästa vän som finns där i nöd och lust villkorligt, vilket inte finns i någon annan form.

Den romantiska är den närmsta formen av intimitet man kan komma, helt avskalad och och kravlös på riktigt.

Jag har levt i långa relationer och som singel i många omgångar. Även om jag periodvis trivs förträffligt ensam känns livet mäkta meningslöst och ensamt utan en sådan relation, Precis samma hör jag från varje människa som lever ensam i min omgivning. Människor kan vara lyckliga ett tag ensamma men inte i längden. Vi är inte skapta för ensamhet och vänskap kan aldrig mäta sig med kärleksexklusivitet.

Jo så sant eftersom det jag nämnde där människor som är trasiga skapar eller hamnar i relationer kan vara otroligt skadliga och många gånger bygga på missbruk, beroende och låg självkänsla. Därför är det viktigt att inte ge sig in i relationer när man inte är frisk eller kan hantera intimitet eller lära sig vilka man ska undvika av samma skäl.

Saker behöver inte bara hända, tycker du raljerar väl cyniskt här. Självklart kan man välja bra partners och avböja relationer som man märker är påväg åt fel håll. OK, att vissa av någon anledning intr klarar av det må vara hänt, men det gör det inte till något normalt eller ens särskilt vanligt (generellt).

Men då är ni ju påverkade av just ERA erfarenheter; låt oss andra njuta av / sakna / längta till kärlek om det är så just vi känner.

Att fungerar relationen så är de fortfarande ihop, annars går de isär. Det är så det funkar generellt, hur mycket du än yrar om avarterna och hur hemsk kärlek är.

Levt ensam i 3 år snart. Det är tufft och jag kände mig ofta avundsjuk på alla par jag såg. Men ju längre tiden gått har jag kunnat stänga av mina känslor mer o mer. Jag anstränger mig inte ens längre för att verka intresserad eller bry mig om män. 

Jag ser bra ut, tränar o håller mig i form, förr hade jag inga problem med att få killar. Nu har jag åldern emot mig. Är snart 35 och då är man inte lika eftertraktad. Accepterar det nu och försöker leva ett kul liv med min tonåriga dotter.