16 och gravid, hur berätta för föräldrar?

Jag är glad att det löste sig för dig. Jag vill verkligen inte ta bort den, jag får fundera på det ett par dagar och känna efter

Det bästa och mest logiska för både er, barnet och era föräldrar är att göra abort. Barn är inte kapabla att själva ta hand om barn; och ett barn behöver föräldrar som är vuxna, och inte själva barn. Många kriterier behöver uppfyllas för att ge ett barn en trygg uppväxt. Det enda kriteriet ni uppfyller är sätt ni är fertila (vilket iofs inte är nödvändigt för att kunna ta hand om barn) och att barnet kommit till utan våld. ALLA andra kriterier fattas! Och dessa övriga grundläggande kriterier, och livserfarenheter, som krävs uppfylls oftast i en ålder mellan 28-33 år. Att sätta barn till världen, i så unga år, när så mycket återstår att klara av, för att axla rollen som föräldrar, innebär en stor belastning för mor- och far-föräldrar, och det är både egoistiskt och ansvarslöst att lägga över detta på dem. ... Med vänlig hälsning, Pentra

Hur gammal är din kille? Bor han i egen lägenhet, har han jobb?

Får man verkligen flytta hemifrån när man bara är 16 utan att soc utrett hemmet man flyttar till?

Jag blev gravid när jag var 17. Ville absolut behålla barnet, mina föräldrar var helt ifrån sig!

Abort var helt otänkbart, det kunde jag bara inte göra.

Jag pratade med en kvinna jag kände att jag litade på, hon fick själv barn som 16-åring. Hon sa att jag skulle tänka på att jag aldrig mer kommer vara så fri som jag var nu, och att hon själv hade önskat att hon väntat med barn.

Jag pratade med kurator också. Varken kvinnan eller kuratorn försökte styra mig åt något håll, men samtalen fick mig att inse att jag inte ville göra abort, men inte heller bli mamma 17 år gammal.

Det enda jag ville var att detta aldrig skulle hänt, att jag aldrig hamnat i denna sits där jag var tvungen att välja bland dessa två val.

Veckorna gick, och det började bli ont om tid. Jag bestämde mig för att göra abort.

Kände mest lättnad när det var över och jag kunde fortsätta mitt vanliga liv.

Jag blev sedan mamma när jag var 22, 30, 35 och 39 år. Så fyra barn har jag fått.

Nu kan jag säga att jag borde egentligen väntat med första barnet tills jag var 30. Jag tyckte jag var mogen när jag var 21, men det var jag inte! Jag var rastlös, kände mig ensam och missade så mycket.

Jag var inte redo. Visst var det mysigt att vara hemma med bebisen, men inte varenda kväll, månad in och månad ut. Mina kompisar tyckte det var så gulligt med bebis, men de tröttnade snart, och fortsatte festa, resa, plugga, dejta osv. Vi gled ohjälpligt isär.

När jag blev mamma senare i livet, kände jag att jag var klar med allt annat, och kunde njuta till 100% av att vara mamma. Inget annat lockade.

Detta var min lilla historia om mitt liv.

Jag kan inte råda dig till vad du ska göra, men ta gärna kurator till hjälp. Tänk igenom allt mycket noga.

Något mkt viktigt är att du inte bara låter tiden gå och sopar detta under mattan tills tiden för abort är ute.

Det måste bli ett aktivt beslut!

Och viktigt också att du inte behåller av anledningen att du inte vill göra abort.

Ska du behålla så MÅSTE du vara redo att bli mamma, med allt vad det innebär.

Kan säga att mitt äldsta barn är 16 år nu, och jag hade blivit väldigt ledsen om hon blev gravid nu. Hade inte försökt övertala henne, men sett till att hon fått prata, prata, prata...

Nu är man ju olika. Min 16-åring är absolut inte redo att få barn, det skulle bli katastrof.

Hoppas det går bra när du pratar med dina föräldrar, men var beredd på att de kan bli ledsna och upprörda. Kanske arga. Det är naturligt, de älskar dig och vill inye att du hamnar i en svår sits.

Lycka till, vad du än bestämmer dig för att göra!

Min fråga var hur jag skulle berätta för mina föräldrar, inte om jag skulle behålla eller inte. Jag läser alla svar och tar åt mig men det är mitt val och ingen annans. Jag vet att jag har klarat av det, men som jag skrev tidigare behöver jag fundera en extra gång. Därför är din kommentar ganska onödig, då det inte är du som bestämmer plus att du inte känner varken mig eller honom så du har ingen rätt att döma. Och nej, barnets mor och far-föräldrar kommer inte behöva ta hand om h*n. Vill de får de HJÄLPA, men det är vi som satt h*n till världen så det är vårat ansvar, ingen annans.

Det handlar inte om att döma utan att på rätt sätt kunna berätta för föräldrar. Du behöver ha tänkt ut rätt saker att säga när du berättar. Därför är det viktigt att ta med alla erfarenheter när du tänker igenom hur du ska lägga fram det. "jag är gravid och jag tänker så här..."