Låg AMH värde

Usch vad jobbigt och konstigt. Är det kanske en bortfallsblödning? Men det känns i alla fall så att man vill att en läkare tittar på dig, kanske gör ett ultraljud också?

Det där med äggdonationsfrågan var en process som dock redan var aktuellt direkt efter första misslyckade IVF. Det kändes som att vi antingen bara haft otur att inget ägg blev befruktad eller att det är dålig kvalité på äggen och sperman. Andra misslyckade försök var bara en bekräftelse.

Tankarna och osäkerheten kring äggdonation med positiva och negativa inslag kommer och går. Det är en självklarhet för mig att kärleken är lika stor. Men det är klart att man har stunder där man tänker: tänk om inte? tänk om barnet är "konstig"? Det kanske var en fel "donator"... Ibland tänker jag... tänkt dig om barnet blir jätteful (sååå hemskt att jag överhuvudtaget tänker det, jag skäms nästan). Jag skriver detta rakt ut för att jag vet att många tänker så, i alla fall en stund och kanske flera gånger. Men det viktigaste är att tankarna till slut inte är dominerande. Det är jätteviktigt att man har såna jobbiga tankar för att man ser att man processar situationen. Detta är ett svårt beslut, för vissa svårare än för andra.

Jag läste mycket om epigenetik och barnet kommer få mycket av mig (kanske inte ögonen och näsa ;)). Men även vid ett eget genetiskt barn? Hur vet vi hur mycket barnet får av mig och hur mycket av killen? Har du tittat på fb eller insta på bilder av födda donatorbebisar och sina biologiska mammor? Gud vad de är ofta lika! Antingen är det så att alla bebisar är lika eller att det faktiskt är så att barnet lär sig att härma oss (ffa leendet, ljuyd osv).

Sedan får man fråga sig. Vad är viktigast för mig? Vad kan jag ge upp? Jag menar, klart vill man ha ett genetiskt barn från början men... man kanske har inget val (om man nu vill ha ett barn).

Som R* skriver, jag vill vara gravid. Känner av bebisen i magen. Därför känns adoption såå mycket jobbigare. Och jag vill att barnet får en grundanknytning (en "oskadad"). Eller säger vi så, det är det jag önskar mig. Men ibland blir sakerna inte så och då ser jag det som en fantastisk möjlighet ändå till ett barn.

Processen går upp och ner. Just nu när vi är så nära äggdonationen får jag mer ångest igen. Vissa känner plötsligt en självklarhet när det är dags. Jag tänker ibland. Tänk om det ändå kan funka om vi bara väntar osv.

Sedan är jag också så rädd att den sista utvägen för att bära själv ett barn kanske inte heller fungerar.

Jag tänker så här. Det finns många väger till föräldrarskap. Jag är övertygad att den viktigaste delen i ett föräldrarskap är kärlek. Så vägen dit är inte så viktigt. Det kommer finnas ett band mellan mamman och barnet (och pappan). Tiden barnet ligger i mage, man växer upp, och bygga upp en familj tillsammans, det är där man skapar en relation till sitt barn. Görs detta med hjälp av DNA? Spelar ditt förflutna någon roll? Eller görs ditt barn till det den är genom vår kärlek?. Men tankarna kring allt annat finns där. Men det är ok. Prata med andra. Vi har gått till en psykolog och pratat om detta. Vi har även varit i kyrkan (är inte djupt troende) och haft samtal med de. Vad tycker de kring det? Vi var så positivt överraskade.

Prata med andra som har gjort samma sak och har blivit föräldrar. Skönt var det också att gå med i fb gruppen kring ÄD.

Sedan en annan sak:

Inför ÄD utomlands var jag tvungen att ta några prover. Jag beställde de online, det billigaste blev fertilitetspaketet för 1500kr.

Där ingår det bla AMH värdet. Det var senast i mars jag hade 0,4. Så nu är det spännande. Inte att det spelar nån roll när man ska få donerade ägg. Men är det lågt blir det ändå så att man blir ledsen igen. Märker nu att min mens är alltid bara 2 dagar lång... Vill inte hamna i förklimakteriet.

Det är viktigt att veta att barnet sannolikt även med dina egna ägg och partners ägg inte ser ut som du. Detta är helt normalt. Många gener trycks undan varje generation.

Sedan väljer de noggrann ut äggdonatorn. De liknar dig jättemycket. I ögonfärg, hårfärg, längd osv. Gör du det i Ryssland kan du veta ännu mer.

Men jag tror man måste göra sig fritt från de tankarna för att ge saken en ärlig chans. Annars kommer man må dåligt under graviditeten och senare.

Det finns många studier som visar att barn utvecklas lika bra och till och med bättre om de är donatorbarn än om de inte är det. Det viktigaste är att man pratar med barnet om detta redan i förskolåldern. Barn är smarta. De förstår och det är kärleken som gör att de kommer förstå och inte ifrågesätter.

Det är nåt annat med adoption, då kan identiteten vara skadad redan och där krävs mycket mer att ge en trygg anknytning igen pluss att det är många andra saker som de är med om (annan hudfärg, helt annat utseende än föräldrar osv).

Om du vill ändra och jobba med tankarna kan det vara bra att prata med andra på facebook (äggondationsgruppen) och här i äggdonationstråden. Samt att lyssna på jag vill ha barn podden.

Jag tänker samma sak.

Om barnet kommer in i puberteten och man bråker och barnet säger då: Du är ju inte min riktiga mamma.

Det kanske kan hända. Men jag tänker efter vad jag sa till min mamma (min biologiska och genetiska mamma) när jag var i tonåren och vi bråkade:

"Du älskar mig inte, jag hatar dig, du är inte min riktiga mamma."

Jag trodde seriöst ett tag att jag var adopterad. Varför? För att jag saknade kärlek.

Vi vet rent psykologiskt vad som är viktigast för barn att växa upp och ger de en trygg uppväxt. Man har gjort bra undersökningar. Och klart de undrar om generna en dag (kanske) men det beror på vad du själv tror kring detta. Det är ni som ger barnet en bild av verkligheten. Om ni tror på att detta inte spelar någon roll, då kan ni förmedla detta till barnet under många många år. Då kommer det känna likadant.

Sedan tror jag så här: Vi kan inte se i framtiden, varken med genetisk egna barn eller inte hur de kommer må. Det är så mycket som kan hända i ens familj. Jag tror man växer in.

Är det egoistisk att vilja ha barn? Kanske, eller ja, det är det kanske. Men en fin egoism. Ni skapar nåt gemensamt.

Jag vet du växer in i processen. Eftersom din längtan är sååå stark. Processen är en sorgprocess precis som om någon dör. Det tar tid att acceptera med den andra förlusten. Sedan känns det andra också mycket lättare.

Men jag tror inte att man klarar det helt själv. Vi har så många samtal hemma, nästan varje dag. Samtal med psykologer, föräldrar, kompisar och inte minst forumet osv.

Jag rekommenderar 2 böcker: Längstansresan och Operation Barn

Då tog jag om AMH-värdet idag. Mest för att det ingick i ett paket för att de ville ha Prolaktin på mig.

Och se där: från 0,4 i mars upp till 0,9

Inte att detta hjälper mig men ändå skönt. Även FSH var inte för högt vilket det kan bli när man har lågt AMH.

Känner mig plötsligt mer värdig som kvinna. Konstigt eller hur?

Vill du inte vänta med IVF så länge så kan du skicka en egenremiss till Huddinge t.ex. Där har de egentligen ingen väntetid. I Malmö, Linköping osv går det också mycket snabbare. Men då måste du betalar resor, övernattningar själv.

I efterhand skulle jag ha gjort så (bor också I Göteborg).

Väntetiden för äggdonation i Göteborg är 1,5-2 år. Står i kön där nu.

Update: Igår hade vi ett skypesamtal med en läkare i Prag, UNICA. Koordinatorn tolkade. Hon pratade bra engelska men det kändes att det missades lite info. Men det var inte så farligt eftersom jag känner mig redan så bra informerad.

Vi spelade också in samtalet. Han undrade varför vi inte kör ett försök till med egna ägg. Ja, det kan man fråga sig. Men både SU och Livio sa ju nej och även Huddinge satt oss i donationskö. Så mina tanker blev direkt: ah, är det rätt beslut att ge upp efter 2 misslyckade försök.

Men skulle vi klara ett försök till? Det är i så fall hos Olga men jag vet inte om jag orkar allt runt om kring. Det tar ju så lång tid med allt hos Olga. Måste ta så mycket ledig, höga kostnader för läkemedel osv. Och detta med ganska låga chanser att lyckas.

För äggdonation hade Prag varit perfekt. Bra rykte, vi får 2 blastos (kostar antingen 5300 eller 6300euro) och blir det inte 2 blastos, så får man nästa omgång med 50% rabatt och där garanteras man igen 2 blastos. Vi får använda sambons spermier men de kan inte garantera att detta kommer funka men vi ska ha en spermadonator som backup i frysen Det kändes ju bra. Och han tyckte det var en bra ide att använda 50% av sambons spermier och 50% av donatorn. Eller om sambons spermier är dåliga samma dag, så tar vi enbart donator. Sedan sa han att många par inte vill veta vems spermier det var till slut.

Lätt att ta sig till Prag. Sambon åker dit för att lämna spermier när hon tar ut äggen. Jag åker dit dag 5 (och han får också följa med).

De vill förbereda mig med ppiller då min cykel inte är super exakt. (26-34 dagar). Sedan östrogen i 2 v och 1-2 ultraljud och efter insättning blir det Progesteron vaginalt. Låter lätt eller hur Det är bara att köra. Det känns såååå overkligt kan jag säga. Vi skulle kunna börja behandlingen om 3 veckor när mensen kommer. Men vi väntar minst till december, strax innan jul. Insättning blir då 5-7 dagar innan jul. Är orolig att detta kommer ruinera julen (stor chans för det finns). Fördelen är att man är ledig och behöver inte stressa sig på jobbet. Slipper bära osv. Jobbar fysiskt tungt nämligen.

På fredag har jag tid med Alena på Olga. Får se om man blir förosäkrad efter samtalet. Hon kommer nog säga andra saker igen och där står man då.

Till helgen gör vi en sammanställning med pro och cons för Olga, UNICA, Finland och Huddinge eller Malmö. Så får vi se var vi landar. Låter det sjunker in sedan lite i några veckor. Gud, vilket jobb det är att hämta in info. Men jag är en kontrollfreak (inte minst när det kommer till så mycket pengar).

Alltså det är en kort kö, 2-3 månader till nybesök och sedan ca 2-3 månader till donation. Så det är tidigast februari, senast i april. Ganska snart. Men man måste tydligen dela på äggen när det blir mer än 10, då får man bara 5 ägg. Detta är ju hopplöst men sambons spermier. Och sedan bara 1 försök på Huddinge. Så egentligen är det bara ett halvt försök kan man säga. Sedan har man 2 försök enligt lagen kvar men inte på Huddinge utom man har en egen donator (och det har vi). Men tveksamt att detta är bra då vi inte skulle vela dela äggen igen. Sedan skulle vi kunna göra så att vi vänder oss till Finland och får de övriga försöken betalt via försäkringskassan. Vi vet dock inte ännu om de betalar mer än 1 försök utomlands.

Just nu står vi både på SU och på Huddinge i kön. Men vi måste bestämma oss varifrån vi tar bort oss. Står vi i Huddinge i kön kommer FK inte betala ett försök i Finland just nu innan vi har provat då väntetidne är så kort där. Men är vi bara på SU så skulle vi kunna åka till Finland direkt (men de har ca 5 månader väntetid där med).

1) Hade FK betalat 3 försök utomlands hade vi stod kvar på SU i kön och gjort nu ett försök i Prag och sedan 3 betalda försök i Finland. Svårt dock att veta exakt om FK kommer betala alla 3 försök.

2) Annan alternativ är att göra ett försök för 70000kr nu i Prag och sedan 1 försök i Huddinge och funkar det inte gör vi 1 försök till i Huddinge med egen donator eller direkt 1-2 försök i Finland med pengar från FK (då är det inget problem)

3) ett till alternativ: Står i kön i Malmö (bästa deal där med 3 donationsförsök och man behåller alla ägg, väntetid 1 år). Och kö under 1 år Olga i väntan. Funkar det så är vi över 300000kr fattigare. Funkar det inte så har vi betalt ca 80000kr till henne men har 3 gratis försök i Malmö kvar.

Jag förstår att ingen fattar. Men det ger en ungefär bild hur krångligt allt är.

Mycket bra tanke. Skönt att kunna bolla så i detalj med dig (hoppas andra är också intresserade).

Precis, det är bra att räkna med hur många försök man behöver. Man kanske lyckas efter 1 eller 2 omgång och då är det bara 80000-160000. Vi har precis köpt bostad och har redan lånat en massa! Men som tur kan vi får ett lån (så där behöver vi inte oroar oss).

Vi är rädda att det inte heller blir någon befruktning med sambos spermier, trots en ung donator. Han är 41 och har tidigare haft 2 missfall och inte heller blivit gravid med en annan kvinna. Så jag tror det finns även nåt med hans spermier mer än att de är slöa. Men det är bara min känsla. Men fördelen i Prag är det: Om vi inte får någon befruktning alls, då får vi nästa försök gratis och betalar då bara spermadonatorn plus lm till den nya donatorn och hennes ersättning (runt 20000kr). Då vet vi sedan att vi t.ex. inte ens behöver försöka till våren på Huddinge (där de inte ha ännu någon spermadonator, det tar över 1 år). Då kunde vi sedan vända oss till Finland direkt.

Jag älskar så klart Olgas babygaranti men när jag läser allt i facebookgruppen finns det även saker som gör mig fundersamt. Det är inte alltid den bästa responsen från sjuksköterskan och koordinatorn och några verkar lätt missförstå saker. Det är ganska många dagar de vill att man är där och omkostnader är mycket högre där. Jag kollade på eggdonationsfriends och då har Olga sämre resultat än Prag t.ex. Jag tror det är dock relativt det hela. Vi vet ju inte ännu om min livmoder är mottaglig. Och det är klart, Tjeckien kommer sedan inte utreda mig vidare och Sverige inte heller i fall ett embyro inte vill fästa eller inte stanna.

På 1 donation ligger chansen på 60% att lyckas med dubbeldonation i Prague. Sjukt eller hur? Men då har de ju inte kollat med ultrlajud på mig utan får göra det här i Sverige.

Men nu har jag fått en cysta efter sista IVF-behandlingen, den är blodfylld. Ska få försöka boka en tid till en gynekolog och hoppas jag får det betalt via landstinget att kolla upp detta.

De punkterade follikeln på äggplocket då de trodde det var en follikel men det kom bara blod. Sedan sa läkaren på SU senare att hon avråder mig starkt att någon nånsin får sticka in i den om den är så lite. Risken för infektioner och allt annat ökar då mycket. Vet att Olga gärna punkterar sånt t.ex. Ur läkarperspektiv så känner jag att man kanske kan lyckas även utan massa med mediciner med en äggdonation. Så som i många andra länder. Jag tvekar till att man måste utsätta sig för så mycket läkemedel så som man får på Olga. Men det verkar också varierar så jag väntar nyfiken på samtalet imorgon (gud, är detta redan imorgon?).

Nej, livmodern ser fint ut. En perfekt livmoder skulle jag säga. Inga polyper, ingen myom och alltid en tjock fin slemhinna. Perfekt för tvillingar. Apropå, Prag sa också direkt att de inte sätter in 2 embryos. Gillade att de resonerar så. Men man får ångest, man läser för mycket här. Men jag tänker ibland så här. De som är kvar här är ju inte sällan de som tyvärr har komplexa situationer. Många som har fått barn lämnar facebookgrupperna och forumet tyvärr. Så man kanske blir lite präglad av alla problem. Och av sin egen dålig erfarenhet.

Första ÄD blir ändå igen som ett experiment, precis som första IVF. Så där kommer vi ha höga förväntningar igen eftersom det är något nytt.

Helst hade jag velat använda direkt spermadonation. Först tänkte jag ffa pga ekonomiska anledningar. Men nu hoppas vi att vi får bekräftat att även vi skulle få förösk nr 2 gratis om det inte blir en befruktning med hans spermier. Sedan vet jag inte hur många försök jag orkar mer. Men denna gång plockas inte mina ägg och jag tar bara lite östrogen (och av det mår man i regel mycket bra och blir bara lite sexsugen (finns värre saker)). Blir det ingen brfruktning har jag inte ens varit i Prag. Jag är inte inne i processen (plus att det denna gång inte är mitt fel). Klart, det kommer göra lika ont till slut.

Så precis har jag även bokat in ett möte med Finland, Helsingfors i slutet av oktober. Spännande allt det där. Snart jag har full koll på alla.

Jag kan berätta lite om IVF framgång och vikt.

Statistiskt sett har man noterat sämre IVF resultat vid BMI över 30. Själv har jag alltid haft en BMI på 25-26, alltså nästan normalviktig. Men under 2018 gick jag upp 18kg!!! (Nej, jag var inte gravid och jag mådde psykiskt bra, det var innan vår kamp började).

Så jag gick ner 10 kg innan IVF nr 1 i maj. Ändrade ffa kosten, ingen diet. Sedan blev det en del träning igen. Sedan gick jag ner 9 kg till fram tills IVF nr 2 i augusti. Så nu har jag samma vikt som jade brukade har och har en BMI på 26. IVF funkade ändå inte men... detta är en multifaktoriell sak. Och jag tänker så här. Hela IVF karussellen är ett pokerspel. Men kan jag påverka nåt så ville jag göra det. Det är för dyrt, både ekonomiskt och psykiskt, att inte ha testat allt annat innan.

Sedan har man större chans att bibehålla en ev graviditet med BMI under 27 också.

Hormonbalansen förbättras betydligt också när man går ner i vikt då östrogennivån sjunker i kroppen.

Satsa på viktnedgång, det kan ha många positiva effekter.

Jag fortsätter med det och har ett mål till att gå ner 7kg till innan äggdonation. Men just nu står vågen stilla. Men ibland får det vara så.

Sedan kan du ta kosttillskott innan IVF. Vänta helst 3 månader innan du börjar med IVF då det tar så långt tid att påverka äggkvaliten. Läs också boken it starts with the egg. Där får du all info med. Testa Q10, 400mg dagligen, E vitamin och multivitamin samt Magnesium.

Nu prover jag igen. Ser inte att mitt inlägg kom fram här.

Det har varit så otroligt intensivt med allt kring IVF och ÄD förra och denna vecka. Orkar snart inte mer. Vi är helt slut.

Jag hade också svårt att berätta allt då vi inte ännu hade all info men nu verkar det blir allt tydligare.

Jag tänkte jag skriver en lång sammanfattning här snart så får vi se vad ni tycker. Delvis bra nyheter men vi vet inte för vad vi ska bestämma oss osv. Långt ifrån målet att äntligen får börja behandlingen.

Men nu till helgen åker vi på semester, en vecka Andalusien. Detta blir härligt. Yoga, vandring i bergen och längs stranden. Vad vi längtar.

Hej!

Jag har inte uppdaterat så mycket här på senaste tiden men det händer mycket. Även om man får många bakslag.

Grattis till graviditeten! Det ger ju hopp att det ändå kan funka (även om inte för oss då sambon har för dåliga spermier).

Nu blir denna tråd mer som en graviditetstråd ;). Ni förstår att det kanske känns lite jobbigt om det pratas mycket om alla graviditetssymtom här nu. Man eller ni kan kanske skapa en ny tråd där man kan prata mer om graviditeten osv. Annars går det så mycket förbi kring varför tråden skapades från början. Sedan är det så klart alltid kul att få en uppdatering någon gång då och då. Jag hoppas ni tar inte illa upp men jag vet att ni förstår för att ni också har varit där.

Haha, inte så riktig ännu. Det pendlar hela tiden och vi har flera bollar i luften.

1) Finland --> donation skulle bli i slutet av januari/början februari
 men vi vill ha ett förhandsbesked av FK och Finland har lite svårt att sammanställa alla papper i tid

2) Huddinge --> donation i mars eller april

3) direkt till Olgakliniken, donation eller egna ägg i januari

Inte lätt... men långsamt börjar allt faller på plats. Inget känns optimalt men det är väl normalt men någonstans måste man börja. Och option 1 och 2 är i alla fall gratis.

Hej!

Jag hade nog gärna gjort det men är osäkert om jag vill prova med egna ägg. Vi har också fått kombopaketet.

Men vi kommer ju också få 3 gratisförsök i Sverige eller i Finland men då måste vi väntar lite längre och misslyckas första försöket i Sverige eller Finland kommer det tar tid innan nästa försök kan göras (väntetid då igen och allt måste igen godkännas av FK).

Men inte heller så kul att ta lån nu för Olga. Hur gör ni det sedan?

Jag kom inte ihåg. Hade ni förbrukat era 3 landstingsförsök redan?

Jag tänkte lyfta upp tråden igen.

Vi är nu snart igång med äggdonationen i Finland, hoppas på att återföreningen blir i början eller mitten av februari. Men det är en lång väg tid. Allt måste gå bra med donatorn, det måste bli bra med min stimulering osv.

Men det jag egentligen ville berätta var att jag var hos en gynekolog i Göteborg nu (tidigare bara varit på IVF kliniker) som tog för första gången lite hormonprover. IVF kliniken tog bara AMH värdet.

Jag hade ju tagit ett hormonpaket via werlabs själv i september där mitt AMH värde hade höjts till 0,9 (från 0,4). Mitt FSH låg lite på övre gränsen (8.0) och det är precis gränsen. Oftast är det så att FSH går upp vid lågt AMH.

Nu vid den nya provatgningen såg var mitt FSH helt normal på 3,0!!! AMH har han inte tagit. Hade varit intressant. Alla prov togs igen på CD 3.

Helt fascinerande. Jag har dessutom fått en mycket bättre lutealfas som har förlängts äntligen. Jag tror det är omställningen med kosten som gjorde att allt blev bättre. Och att jag har gått ner 22 kg i vikt sedan i januari. PMS besvären är helt borta också. Mina östrogennivåer är inte så låga längre heller.

Vad kroppen kan. Men ok eller inte kan. För att en graviditet har det ändå inte blivit. Men i denna resa är det även skönt att vissa saker är bra.

Men sedan är det nu bekräftat att jag har endometrios. Ingen som trodde på mig under alla år jag har sökt för mina smärtor Inte ens IVF kliniken var intresserad. Då borde vi kanske ha nerreglerad mig istället innan. Har en chokladcysta på ena äggstocken och jag tror att endometriosen är anledningen för mitt låga AMH. Varför FSH är helt normal förstår jag inte alls däremot. Kanske någon som kan förklara detta?

Hur går det för er andra?