Ska jag lämna denna bonusfamilj?
Har bott i 1,5 år med min sambo och hans 2 tonårsbarn (16 och 13). När vi träffades var flickan 13 och pojken 10 år gamla och jag hade hört från vänner att de var fruktansvärt bortskämda. Därför tänkte jag inte blanda in dem så snabbt och valde särbolivet under 1,5 år. Men min sambo tjatade och tjatade så till slut flyttade jag in i deras hus.
De hade haft pappan och även sin mamma för sig själva i 5 år sedan de skildes och var vana vid att få allt och att vara de enda för pappan. De gick alltid före allt. Sedan kommer jag in i pappans liv och tar över hans kärlek och uppmärksamhet vilket inte uppskattades. Därför var kemin dålig redan från start. Jag tänkte att med tiden kommer de acceptera mig mer, men än idag känns det inte så. Jag flyttade in och trodde att de då skulle få mer respekt och inse att pappa verkligen valt mig. Med dottern har jag fortfarande inte kunnat ha en normal konversation eftersom hon undviker mig och säger rakt ut att vi är för olika och att kemin inte stämmer. Jag kan hålla med henne men försöker verkligen. Pappan tycker att jag som den vuxna borde kämpa och ta initiativet, vilket jag har gjort nu i 3 år, men är trott på att inte få något tillbaka.
Dottern har märkt mer och mer att jag istället på veckan hon är hos oss har försökt att ge pappan och henne egentid så jag brukar inte komma hem från jobb förrän vid 20 tiden på kvällen. Det gillar hon, för då är det hon som är nr 1. Men så på veckan hon ska vara hos mamman så känner jag att jag äntligen kan slappna av och komma hem direkt efter jobb och bara vara utan att anstränga mig inför henne och spela ett spel. Då har hon börjat komma mer och mer även på den veckan och säger att hon glömt saker etc. Jag har sagt till sambon att det känns jobbigt och att hon väl kan komma någon gång men säga till innan. Han höll med mig och sa till henne, men då säger hon att hos mamman kan hon komma hur hon vill och att hon isåfall inte känner sig älskad av pappan.
Samma sak på sommarlovet. Vi skulle ha henne 3 veckor och mamman 3. Men så efter 1 veckan hos mamman så bara dök hon upp och sa att hon vill vara hos oss. Det blev bråk eftersom vi planerat sista semesterveckan ensamma utan barn. Hon vägrar förstå och tycker att vi har alldeles för mycket tid utan barn och att pappan istället borde ha mer tid för sina barn.
Pojken som alltid var pappas bortskämde älskling valde redan i oktober, ett halvår efter att jag flyttat in att han ville bo mer hos sin mamma just pga mig. Nu hotar dottern att göra samma sak om inte hon kan komma och gå hur hon vill och vara med på alla våra resor.
Jag har sagt att jag gärna reser 1 gång om året på resa med barnen, men resten med honom ensam. Detta tyckte även han, eftersom de även reser med sin mamma 1-2 ggr/år. Men så plötsligt har han ändrat sig och säger att nu ska vi resa alla resor med barnen, förutom någon kort weekendresa. Dessutom får barnen komma hur de vill.
För det första avskyr dottern mig, och ändå ska hon vara mer hos oss och mindre hos mamman som är ensam. Förstår inte!!!
Hursomhelst så blev jag galen och sa att vi nog behöver en paus på 2 veckor att tänka efter, eftersom jag känner att dottern tar över mer och mer och han börjar hålla med henne mer och mer. Han sa att så är det, barnen får komma hur de vill och jag måste acceptera det och även resorna. Jag måste acceptera att han har barn och de är alltid på heltid. Men när vi träffades och han bad mig flytta in så sa han åtskilliga gånger att han endast har barnen på halvtid och att vi har en hel veckan ensamma där vi kan njuta av varandra. Det lät bra. Men nu måste jag ta detta? Vad tycker ni? Måste man som bonusmamma acceptera allt med barnen??
Det är inte lätt att hantera föräldrar som har dåligt samvete. Min man gör också som din man och lägger över det på mig att lösa "mina" problem med hans barn själv. Jag har barn ihop med min man så jag sitter fast i problemen lite mer än vad du gör.
Vore jag som du så skulle jag ta den där pausen och vore jag du och hade möjlighet så skulle jag flytta ut. Då kan dottern stå där och känna att hon har vunnit och det kan pappan få ta. Låt dom få all tid dom "behöver". Låt dom resa iväg på alla resor ensamma. Jag kan lova dig att efter ett tag så kommer han att sakna vuxet sällskap. Men du ska inte vara där för att bistå honom med vuxet sällskap samtidigt som han bestämmer vad du ska finna dig i vad gäller hans barn. Flytta ut och låt honom avgöra hur han vill umgås med sina barn, och sen bestämmer ni hur ni två ska umgås med varandra. Gå inte med på att du ska hjälpa honom att upprätthålla hans föreställning om hur "en familj" ska se ut, för jag antar att det här är hans idé om er som "familj". Han har ingen förtur på vems bild av ert gemensamma liv ihop det är som är den rätta.
Det är så typiskt det där han förväntar sig av dig: "du som vuxen borde kämpa och ta initiativet". Men vad gör han då? Är inte han vuxen? Är han inte dessutom barnens förälder? Som vill ha en annan vuxen vid sin sida? Hur mycket gör han för att se till att det fungerar mellan hans barn och hans partner? I mina öron låter det som att han gärna lutar sig tillbaka och lägger det på dig att lösa problemen med de barn som han har uppfostrat. Kanske ser han det som att det inte fanns några problem innan du fanns och att det därför är du som ska lösa dom själv? Kanske är han fullkomligt nöjd med att han får fortsätta att vara den snälla pappan och har inget emot att du har rollen av den onda inkräktaren. Hellre det än att riskera att bilden av han som snälla pappan ska modifieras.
Vore jag du så skulle jag flytta ut. Ta en paus. Låta honom justera hur han vill umgås med sina barn och när. När du väl är redo att ta ett steg in i hans liv igen så gör du det utifrån vad du själv orkar med, om det så betyder att ni enbart umgås när han inte ska vara med sina barn och att ni inte är hemma hos honom. Och att han inte får ställa in en träff eller resa med dig för att hans dotter klagar, då kan du hellre sluta träffa honom alls. Enda giltiga anledningen att störa en dejt med dig är om hon ligger för döden. Kort sagt, dra dig ur, sätt upp dina egna gränser och låt honom dra upp var hans gränser går så att du vet vad du har att förhålla dig till, lika väl som han ska veta vad han har att förhålla sig till.
Till sist ett citat av Edith Södergran: "det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är". Skriv ned och sätt upp som tavla på väggen. Ge dig själv plats i ditt eget liv.