Abort eller behålla? (Deadline imorgon)

Nu kommer jag här och är trist, men att få barn är knappast en dans på rosor. ?Plugga med barn är inga problem alls? tycker jag är en överdrift, ?motiverar dig att ta din examen? är också ett konstigt argument. Nu vet jag inte vad du studerar men jag jobbar med studenter i din ålder och för många är studierna tuffa emellanåt. Du kanske får ett barn med kolik som skriker hela nätterna, du klarar inte dina tentor, och inlämningar blir försenade. Din pojkvän har inte flyttat till Sverige än och du får kämpa dig igenom graviditeten själv. Dina kursare går på nation eller är aktiva i kåren, men det kan inte du för du har ett barn att ta hand om. Du hoppar av utbildningen för att ta igen den senare, men det är inte säkert att du kan börja där du slutade beroende på hur långt avbrott du tar. Du får börja om helt enkelt.

Jag säger inte att du inte kommer älska barnet eller att du kommer ångra valet ifall du behåller det, men jag tycker personligen att det är mindre själviskt att göra abort, än att skaffa barn och leva som om man är en barnfri tjugoåring. Barnet lämnas till morföräldrar så mamman kan festa, barnet dras med på resor där alla blir stupfulla. Man skiljer sig, skaffar fler barn och skiljer sig igen.

Så hur kan det bli om du gör abort? Du sörjer aborten och det får du göra. Du fortsätter dina studier och livet går tillbaka till det vanliga. Din pojkvän flyttar till Sverige och ni bor tillsammans. På loven reser ni och på helger tar ni weekends i Europa no strings attached. Du går färdigt din utbildning och hittar ett jobb du trivs med. Inget hindrar dig från att skaffa barn då, och arbetsgivare i Sverige hindrar inte dig från att klättra karriärsstegen bara för att du blir gravid mellan 25-40 års åldern.

Ja, det där livet kan du ju glömma. Det får bli när barnet flyttat. Tänk på det.

Vill lägga till att den här videon om unga mammors åsikter och erfarenheter tyckte jag var intressant.

Snälla, hjälp mig. Behöver alla reflektioner och all hjälp i världen.

Jag är just nu gravid i vecka 13 (12+3) och har sedan jag plussade haft det väldigt turbulent. Jag är ung (fyller strax 21), har avklarat halva min universitetsutbildning men har halva kvar, närmare bestämt två år. Jag bor själv i en etta några timmar från mina föräldrar, studerar på heltid samt arbetar på sidan av med en relativt god inkomst. Min pojkvän och jag har känt varandra sedan barnsben samt sedan sex år tillbaka till och från haft något kärleksmässigt. Sedan lite mer än två år tillbaka är vi ett par, vi valde att ge det hela ett seriöst försök då vi båda mognat och känner att vi är menade för varandra. Vi förlovade oss i våras och snart flyttar han hit (just nu bor han utomlands men vi besöker varandra i långa perioder och har precis varit tillsammans i tre månader).

När jag plussade så var vi på semester och vi båda blev chockade då det var oplanerat och inte alls väntat men vi upplevde ändå någon form av glädje. När jag berättade för mina föräldrar blev de arga, besvikna och oroliga då jag inte är klar med skolan, då han ännu inte flyttat hit, då de är rädda att det blir för mycket för mig såväl ekonomiskt, studie- och jobbmässigt men framförallt psykiskt. Vi hade en väldigt turbulent period ett tag och jag förstod deras oro men det blev jobbigt att gråta och bråka varje dag. Till slut (i slutet av förra veckan) så stängde min kropp av. Mitt psyke orkade inte mer och jag blev in- och utvändigt kall, levde som vanligt, grät inte mer.. Jag tror att jag slutade känna så pass mycket att inte ens en käftsmäll hade gjort ont. Framförallt så hände detta för att min kropp antagligen försökte skydda mig från sorgen jag befann mig i, och på så vis började jag även ställa in mig på en abort och övertala mig själv att mina föräldrar hade rätt och det var det enda rätta beslutet.

I början av förra veckan var jag på abortrådgivning för att få allmän information samt på ett kuratorbesök. Hos kuratorn upplevde jag mig vara ambivalent men någonstans fanns ändå en önskan om att behålla, en glöd helt enkelt. Var hos kuratorn igen igår och då kände jag mig inte alls som den första gången, istället var jag fortfarande kall. Precis när jag blev kall så sa mina föräldrar att chocken för de hade lagt sig och att de självklart stöttar mig vad jag än beslutar samt att de kommer att hjälpa mig med vad jag än behöver. Hade jag fått höra detta förra veckan så hade jag utan tvekan fattat beslutet att behålla, när jag istället fick höra det denna vecka då jag redan stängt och skärmat av så känner jag varken glädje eller lättnad över det beskedet fastän det var det enda jag önskade för några dagar sedan.

Jag blev rådd att boka en tid för aborten förra veckan som jag har ifall att och i ?värsta fall? är det bara att ringa och avboka, så imorgon bitti har jag tid för att svälja den första tabletten och på måndag morgon är jag bokad på avdelningen för att mer eller mindre föda ut mitt då döda foster.

Jag kan inte skjuta upp det mer om det nu är en abort jag ska göra men den enda planen jag har nu är att åka till sjukhuset imorgon, se tabletten och för allt i världen hoppas att jag antingen känner mig tillfreds och faktiskt tar den, eller upplever att allt eller åtminstone 1% av mig protesterar vid åsynen av den och då får det räcka som ett tecken för att jag faktiskt vill behålla. Men jag är så fruktansvärt rädd för att även då vara kall och sedan ångra mig för efter den tabletten är det kört.

I en och en halv månad kände jag lycka över detta, sedan stängde jag av och blev ambivalent då alla bråk och dylikt blev för mycket för psyket, efteråt började jag vänja mig vid tanken på en abort och accepterade detta, vid något enstaka tillfälle har jag känt en lust att behålla men helt plötsligt uppkommer också spöktankar som jag hittills inte haft - jag är ung, jag vill leva, resa, upptäcka och vara ?galen? på mina villkor, fastän jag varit skolless uppkommer ur tomma intet även en skollängtan bara för att jag vet att jag hade behövt ta en paus osv. Jag hade älskat det här barnet mer än allt på denna jord men just nu är jag rädd och värst av allt vet jag inte vad jag vill.

Snälla, hjälp.

Hej!

Lite tankar från mig, som har erfarenhet av abort och känner igen mig i en del tankar och känslor du beskriver.

Inget av alternativen abort eller behålla är ju egentligen rätt eller fel. Du har ju saker som gör att du känner för båda alternativen. Men det som slår mig är just att du tvekat så mycket och gör fortfarande.

Jag gjorde en abort för inte så många år sedan, där jag också tvekade fram och tillbaka. Jag ville egentligen ha barnet men det fanns en del praktiskt som sa emot samt en del av min omgivning som var starkt skeptisk.

Känner mig nästan skyldig att tala om för alla som tvekar inför en abort, att jag aldrig ångrat något så mycket i mitt liv. I efterhand ser jag att alla de där praktiska problemen hade gått att lösa och det går inte en dag utan att jag tänker på det.

OBS, jag säger inte att du går samma öde till mötes om du gör en abort. Det jag vill säga är mer att du bör känna, så mycket som det bara går, att beslutet om en eventuell abort är rätt för dig och att det inte är något som du gör med stor tvekan.

En tanke jag har är att det idag alltid tycks förväntas stämma till 100 procent innan man skaffar barn, och att abort annars är något slags standard. Jag är absolut för kvinnans rätt till abort och tycker inte det är fel om man inte känner sig redo, men tyvärr tror jag att det ibland fattas beslut på just grunderna "det är inte helt rätt tid praktiskt nu" och som sedan ångras sen.

Du skriver att du är rädd för att du ska förlora din tid som ung och gå miste om festande, resande m.m. Kan bara säga att jag har en vän som fick sitt första barn vid 20 och som kunnat göra allt det där ändå. Visst, under barnets första tid var ju "friheten" förstås begränsad, men den har kunnat tas igen mer och mer ju äldre barnet blivit.

Till sist. Vill absolut inte med mitt inlägg få dig att känna dig pressad att behålla. Kommer du fram till abort är det mest rätta är det förstås den vägen du ska följa. Men som sagt, att göra abort med stort tvivel kan få tuffa konsekvenser efteråt och det känner jag mig tvungen att varna för.

Kram och önskar dig lycka till <3 Bolla gärna mer tankar om du vill.

Jag hade nog gjort abort om jag var du, men då är jag också 28 och inte mer redo för barn nu än när jag var 21. Allt det praktiska verkar vara under kontroll för er, så det enda jag skulle fokusera på är om du är redo att bli mamma NU.

Jag och min sambo njuter verkligen av att bara vara vi och att bara lära känna oss och vilka vi är som vuxna människor och det är ju en värdefull tid det här.

Jag tror att det kommer lösa sig för dig oavsett vad du väljer att göra.

Du verkar vettig så jag ska ge dig ett väldigt ärligt råd. Att vänta med barn är mitt livs absolut bästa val!

Du är ung. När jag var 16-23 så var jag förlovad med en kille, vi bodde ihop och inredde barnrum. Vi visste ju att vi var skapta för varandra och skulle leva ihop för alltid. Gud va fel vi hade. Jag var säker på att jag skulle leva ihop resten av livet med killen jag hade när jag var 24-26också såklart.

Jag brukar säga att det var det bästa valet i mitt liv att vänta med barn. Mellan 20-25 så händer det fruktansvärt mycket i huvudet. Man tror man är mogen men man har så mycket personlighet kvar att bygga. Plötsligt så är ens partner inte alls vad man trodde sig vilja ha! För partnern utvecklas också och inte nödvändigtvis åt samma håll. För att hjärnan ska kunna utvecklas normalt så krävs bland annat bra sömn. En 20 åring måste sova mer än en 30 åring för att utvecklas.

Hade jag fått barn med min första livs kärlek så hade jag dag varit outbildad, lågavlönad, varit tvungen att bo kvar i den staden ( pga barnets pappa) och jag skulle enbart ha haft mitt barn varannan vecka. Livet skulle beså av bonusmammor, lämningar, umgängeschema och saknad.

Idag är jag istället välavlönad, har råd att vara ledig massor, bor på min drömhästgård och har en kärnfamilj med min underbara make. Tack vare gott sparande så var vi hemma föräldraledigt, gemensamt och enskilt i ca 3 år. Det var guld för barnen och relationen.

Många unga mammor säger att det gått jättebra för dom. Det stämmer säkert enligt deras måttstock. För många så är ett litet boende, separerad från barnets föräldrar och ett jobb inom ex äldreomsorgen allt dom önskat sig. Och då är det naturligtvis jättebra för dom. Men jag ville ha kärnfamilj, god ekonomi till en barndom på landet och långa föräldraledigheter och en kärnfamilj. Det var min dröm.

Behåller du så är risken större att ni separerar än att ni håller ihop. Statistiken är glasklar. Vill du bli ensamstående mamma? Missa varannan jul? Dela ditt barn med framtida bonusmamma? Inte kunna flytta till annan kommun? Få ihop föräldraledighet, ekonomi själv? Fixa månader helt utan sömn helt själv?

Att plugga med barn är inte lätt. Av dom som fick barn när jag studerade så har ingen fullföljt utbildningen. När barnet kommer så är sömn, överlevnad, snabbt få inkomst osv viktigare. Det är svårt att plugga när man aldrig får sova. Sen vill du troligtvis ge barnet ett syskon utan att ålderskillnaden bor för stor.. då är studier ännu längre bort. Precis som att ex köpa villa.

Fester blir det inget av. Även om du fixar barnvakt så blir det inte samma sak. Resor blir svårare. Det är bajs att flyga med en bebis som bara gallskriker.. även för alla andra passagerare på planet.

Fundera på vilket liv du vill ha.

Vill du ha lång föräldraledighet? Att pappan också får lång föräldraledighet? Vill du ha en kärnfamilj, god ekonomi och bra boende? Då gör du abort. Då ger du detta livet i gåva till dina framtida barn istället.

Tycker du att det vore ok att bara vara föräldraledig i ett år? Att ha ditt barn varannan vecka i framtiden och samarbeta med bonusmammor och ex? Att ekonomin inte är så viktig? Då behåller du självklart. Det kan bli underbart och fantastiskt och du ångrar dig säkert inte. Du får ett annat liv än du trott men du kommer nog må bra och ditt barn kommer inte sakna någon hen aldrig haft.