Borde jag lämna honom pågrund av barnen?

Jag ber er innan att inte döma mig för hårt. Jag skäms för vad jag känner och jag har också gått i rådgivning för detta.

 

Efter att ha varit singel i 8 år (27 år nu) träffade jag mannen jag ville dela mitt liv med. Blev kär och släppte alla murar jag byggt upp under dessa år. Vi har idag varit tillsammans i 1 år.

Mannen har barn (4 respektive 10 år) med två andra kvinnor. Jag är själv skilsmässobarn med en dålig bonusförälder på pappas sida (alkoholised styvmamma) vilket gjorde att jag tänkte att jag skulle kunna ge hans barn det jag aldrig fick. En trygg uppväxt med mycket kärlek.

Det gick till en början bra och barnen verkade gilla mig och jag dom.

Vi tog det mycket försiktigt och allt var bra. Ju mer kär jag blev i mannen desto mer tid spenderade jag också med hans barn. Började bo mer och mer hos dem och tog på mig en allt för stor roll. Jag var den som nattade, lagade mat, fixade frukost m.m

Till slut slog jag knut på mig själv för jag ville ju ge barnen allt jag inte hade, men som bonusförälder får du inte så mycket tillbaka, vilket jag vill betona att jag förstår.

10 åringen sa snabbt att han vlle att jag skulle flytta in och att han älskade mig och vi har en fin relation. Jag frågar ofta om hans mamma för att visa honom att jag bryr mig och han ska känna att vuxna kan bete sig.

Med 4-åringen är det dock svårare och jag har märkt att jag blir svartsjuk. Något jag skäms över.

Jag gör allt för detta barn och det är hon som styr hela familjen. Många som sett oss frågar mig ofta "Hur orkar du?" eller "vilket tålamod du har". Det handlar om att jag är den som sitter i 2 timmar och försöker få henne att äta, leker, läser sagor och försöker hantera trotåldern hon är i.

Mannen jag är kär i har svårt att sätta gränser och 4-åringen får precis allt hon vill. Jag tror pappan, alltså min pojkvän har ett väldigt dåligt samvete att han lämnade hennes mamma när hon bara var 2 år.

Ett exempel på hur det kan vara. Jag kan ha stått och gjort pannkakor till hela familjen för 4-åringen bestämt att vi ska äta pannkakor. När maten serveras vill hon ha gröt och då får jag göra detta. Sen när det inte heller gå att äta blir det en macka och varje frukost slutar i någon form av buffé.

Är vi på Liseberg och hon vill ha glass kan det många gånger sluta med 2-3 glassar för det inte finns gränser.

Jag vill heller inte sätta ner foten och bli de elaka styvmamman men jag blir så arg nären familj styrs av någon så liten.

Och jag upplever att jag gör allt för att hålla henne på bra humör för jag inte vill att vi ska hamna på dålig fot med varandra, för jag är då rädd för vad både hon och pappan ska tycka om mig.

Så det slutar ofta med att jag slår knut på mig själv och gråter på toaletten.

Pappan tappar ibland humöret med 4-åringen (trotsåldern är svår, det har jag verkligen fått erfara) och får sen dåligt samvete.

Jag har aldrig någonsin visat att jag också tappar humöret när jag får en pannkaka i huvudet eller får höra att jag är dum för jag t.ex haft kanel på gröten som hon också bett om.

För jag r rädd för att pappan och hans familj då ska tycka att jag är dålig.

När hon sen är på bra humör berömmer pappan henne otroligt (alltså att hon egentligen bara beter sig som ett barn ska). Jag har vänner med barn i samma ålder och har aldrig sett detta beteende hos dom.

Men när han då berömmer henne och de sätter sig och gosar, står jag kvar och känner mig tom.

Här har jag försökt göra allt för dem båda och får ingenting tillbaka.

Jag vet heller inte vad det är jag vill ha tillbaka. Kanske uppskattning, eller kanske att jag kan få visa när jag blir ledsen.

Det har dock gått så långt nu att jag gråter jämt (dock när ingen ser) och mår otroligt dåligt.

Kanske är jag inte lämpad i en roll som bonusmamma eller gör jag något fel?

Jag skäms som sagt över att jag är svartsjuk på ett litet barn (detta kännr jag inte mot 10-åringen) och känslorna som kommer är något av de värsta jag känt.

Känner mig dålig, otillräcklig, osedd och ja jag hör själv att det låter själviskt.

 

Borde jag lämna honom pågrund av barnen och hur jag mår av detta? Båda barnen har sagt att de älskar mig (vem älskar inte en pannkakstant..) så detta beror inte på barnen utan hur jag mår.

Finns det någon som kommit in som bonusförälder och upplevt detta? Hur tog ni er ur det?