Konflikt med svärmor

Jag fick också utskällning av svärmor, som iofs. bad om ursäkt typ 30 min efter när hon lugnat ner sig och hunnit förstå att det hela inte berodde på mej utan på att hon inte klarar av att ingen gör något på sitt eget sätt utan magiskt nog måste göra allting enligt hennes egna "regler" som hon inte berättar för någon!
Klassiskt: ingen säger vad de vill göra eller har det, men blir sjukt besvikna om inte alla telepatiskt förstår att deras sätt är det enda rätta. Att göra något på sitt sätt = djup kränkning då de i sin vildaste fantasi inte kunnat föreställa sig att det finns andra sätt att göra och tänka än deras egna.

Känner mej lite barnslig då jag, trots ursäkten och insikten att hon har stora svårigheter att förstå andra människors sätt, inte följt med hem till dem på nästan ett år.
VI träffas i andras hem tex barnkalas hos kusinerna och min make åker till dem med barnen, men jag skyller på jobb (sant, men hade inte behövt ta arbetspass när det är en lämplig helg att åka till dem) och stannar hemma.
De har inte heller åkt hem till oss, men de brukar inte gärna åka bort och vi bor längst ifrån dem i släkten.
(Kusinerna som hade barnkalaset bor i samma stad som dem)

Tillägg:
Har känt i många år att mitt sätt att vara (högljudd, snabb i tanken, skojar, rak, öppen, säger vad jag tycker) inte är fint nog för henne eller i alla fall inte är bekvämt för henne. Så jag har försökt att tona ner mej, men då hon aldrig säger vad hon vill göra eller hur hon vill ha saker, så är det svårt att veta hur man ska göra för att hon ska vara nöjd med tillvaron. Min instinkt säger att hon är nöjd om allt är som vanligt dvs hon är ensam hemma med svärfar och de påtar i trädgården, löser korsord och fikar. Allt utöver det är jobbigt och störande.

Mitt liv är så mycket enklare nu!

Slipper all oro inför besök och gissningsleken runt besöken: vill de att vi ska komma? vill de att vi ska sova över? vill de att vi ska hjälpa till eller "ta över" tex matlagningen? De säger inte hur de vill och alla frågor returneras: "tycker ni att vi ska laga middag ikväll?" "VAd vill ni själva?" Och vad vi än säger/gör så känns det att vi inkräktar på deras liv, de är aldrig nöjda! Lagar vi maten så hovrar de runt och känns nervösa, kanske repar vi spisen? Kanske använder vi fel krydda? Bjuder vi ut dem på restaurang så är maten aldrig god, eller är den god så är den iallafall inte prisvärd för man kunde lagat samma mat billigare hemma. Låter vi dem laga maten så blir de trötta av all matlagning...

Känner inte ens oro/ångest över att missa år i deras liv. Jag har gett det många år av försök. Inte lyckats. Och mina barn/make är tydligen mycket enklare att umgås med så om jag stannar hemma blir det win-win. De är gladare jag är gladare.

Så håll avståndet ett tag och se vad som händer.
Njut av att inte lägga mer drama till ditt liv.
Låt maken sköta den kontakten så att barnen känner dem. Nu när barnen är små kanske det är smidigast att han åker med bara det stora barnet eller att de kommer till er och bor på hotell och träffar dem på stan eller hemma hos dej när du passar på att göra ärenden på stan?