Min sambo pratar bara om sig själv?

Hu, jag känner igen mig alltför väl. När det är mycket på jobbet (jag valde att jobba med mitt intresse, kan man säga) pratar jag alldeles för mycket om det hemma. Min sambo har med åren blivit bättre på att säga till och jag tror att jag har blivit mer lyhörd. Nu sa min sambo just när jag frågade att jag blev mycket bättre när barnen kom. Jag tvingades väl ändra fokus då.

Skulle han gå med på att sätta en viss tid varje dag när ni pratar om dig? Bara som experiment? Kanske det kan bryta vanan?

I början försökte jag men det är nåt helt otroligt vad det alltid slutar med. Vi hamnar i jobbsnack igen. Inom kort.

Behöver inte va jobbet det kan va nåt annat också som sambon är intresserad av som måste babblas om ingående i all evighet.

Låter jobbigt och svårt. Man vill ju kunna prata med sin partner on allt men ibland belastar man för mycket. Har du någon sång sagt ifrån när han pratar? Markera att just nu orkar du inte lyssna. Det gäller att uppmärksamma beteendet när han gör det. Att komma och prata om det efteråt gör det svårt att veta när man gått över gränsen.

Det är svårt när någon är rätt självupptagen och det är inte lätt för dem att ändra på sig även om dem säger att dem vill. Dem är inte medvetna om sitt egna beteende och att förvänta sig att de ska förändras utan hjälp går inte. Du måste göra honom uppmärksam på när han går över gränsen. Han blir så uppe i sitt och genom att du svarar på saker han berättar om sin dag så tror han att det är okej att fortsätta prata. Att bli tyst och ignorera honom när han pratar är ingen metod jag rekommenderar utan du måste säga något i stil med att jag förstår att du haft mycket på jobbet men jag orkar inte lyssna på det nu. Kom överens om något du kan säga när du inte orkar utan att han tar illa vid sig och blir sur. Försök hitta ett sätt som begränsar hur länge han kan prata om det så han inte maler på i en timmer utan max 5-10 min. Han får hitta andra sätt att få utlopp för sina tankar och känslor.

För oss har det funkat just det här med att komma överens om hur min sambo får avbryta mig. I vårt fall helt utan omsvep, typ, nu känner jag att jag har hört tillräckligt om det här. Min sambo kände sig tidigare ohyfsad och taskig när han avbröt men jag har försökt vara noga med att visa att det är ok.

Kan vara så att han inte vet hur han ska prata om annat. När jag va yngre pratade jag mycket om mig själv och när någon sa något de gjort berättade jag om något liknande jag gjort för att relatera. Men det blir helt fel och istället för att relatera till personen uppfattas man som självupptagen och att man vill sno strålkastarljuset.

Han saknar nog den socialakompetensen att prata om någon annan än sig själv. Att visa intresse för vad personen säger utan att blanda in sig själv.

Jag blev uppmärksam på mitt beteende då jag märkte att samtalen dig rätt snabbt när jag berättade om mig. Det var inte det jag ville så jag funderade över anledning. Jag tycker själv inte om personer som bara pratar om sig själv. De framstår verkligen som självupptagna även om dem kanske inte är det. Dem vet bara inte bättre eller hur de framstår för ingen säger något.

Vill du ha en fortsatt relation med din kille så måste du vara beredd på att jobba på detta och att det kommer ta tid med "återfall". För att han ska förändra sitt beteende så behöver han hjälp från dig.

Vi har som regel att vi får ventilera och prata av oss om jobbet i en halvtimme, sen räcker det. Det är inte sunt att bara älta jobb hela fritiden med. Sen tror jag att man behöver fika eller ha AW med jobbkompisar för att få debriefa om det som händer på jobb mer specifikt utan att belasta familjen. Har han ingen som han klickar med på jobb kanske en kurator eller psykolog kan hjälpa. I riktigt stressiga och påfrestande yrken är det inte alls ovanligt att man behöver det.

Känns tråkigt och säga, men sätter du inte ned foten och ber det ska ta slut.
Så komemr du ha det så här för resten av livet med denna person, detta är inget som försvinner.

 

Har haft ett förhållande där alla problem på jobbet som hon hade, skulle lösa när hon kom hem och mig.
Och jag fick skäll för saker som jag inte har med och göra, eller ens visste existerade.

Jag förbjöd att prata arbete, det funkade ett tag, och den irritation att jag inte fick vara spottkoppen för henne.
Gjorde så hon gav upp och drog, och hon han upprepa detta med man måste kunna prata jobb i ett förhållande, och jag upprepa samma fel hon gjorde varje gång och varför hon skäller på mig för saker andra gör.

Undrade varför hon aldrig tog upp saken med de som hon irriterade sig på, fick aldrig ens början till ett svar på den.
Jag var måltavlan punkt slut var det typ.

 

Man får ställa sig frågan vill man höra jobb jobb jobb jobb

Nej jag har upptäckt att det absolut inte verkar komma gå över av sig självt

Har tagit upp det vid ett antal tillfällen och min åsikt har aldrig tagits emot väl

Låter som han har Aspergers.

Det heter väl "Ja..." där?
Inget som vi lyfter, men dock blir det ett syftnings fel, och om du har insett det är inget som går över av sig självt.

 

Du får ställa dig frågan är detta nått du kan leva med.
Om svaret är nej, så är det dax och lämna idag principiellt.
Men älskar du han, så bör du ge han chansen i alla fall.

Jag sa till mitt ex att, inte ett ord jobb till och denna negativitet.
Hon höll det ett tag, sen vart det tillbaka och med förstärkt styrka, jag vägrade hon stack.

Detta är svåra saker, och mina råd kan vara de bästa någonsin för er situation, och även den sämsta någonsin.
Du måste känna av läget och anpassa dig hur det utvecklar sig, och räkna med att du också får göra eftergifter någonstans.

 

Detta är svåra saker.
Men personligen anser jag inte att jag ska bli gisslan i min partners problem att sköta problem där de hör hemma.
Och i detta fallet arbetet.

När var hur tog du upp det? Sånt är viktigt speciellt hur man tar upp det. Gäller att få den andra att lyssna och inte hamna i försvarsposition. Kanske ni borde gå till samtalsterapeut? Annars får du överväga att lämna om du inte står ut med hans prat.