När vänjer man sig?

Missade att godkänna anonyma svar. Kan man ändra det?

Jag tror att Känsliga Rummet alltid tar anonyma svar. Som detta hehe.

Känns ju lite naivt att tro att livet bara ska fortsätta som vanligt när man får barn.

Men du har rätt, en vecka är ingenting. Nästa vecka kan vara helt annorlunda. Trejde veckan kan vara helt hopplös igen. Så är det att ha barn, ju mindre de är, desto mindre förutsägbara. 

Finns inget du kan göra, mer än att ändra inställning. Förvänta dig ingenting, så blir du positivt överraskad när kan du göra saker trots att du har barn.

Jag förstår dig och känner igen mig. Exakt så kände jag när jag fick mitt första barn. Jag var helt överväldigad av chocken att det är så krävande med en bebis. 1-1000. Och just när man är där känns varje dag som ett år. Det ÄR en kort tid bebistiden varar och det BLIR bättre även om det inte känns så just nu.

Mitt bästa tips är att du försöker hitta andra mammor med bebisar i samma ålder. Kanske du har gått någon föräldragrupp innan förlossningen och kan ta upp kontakten med dem?

När min bebis var 1 månad fick jag kontakt med mammorna från min föräldragrupp från mödravården. Vi började ses en gång i veckan och då pratade vi om allt som var jobbigt. Att inte sova, amning, strul med partners, osv. Det fullkomligt räddade mitt psyke att kunna prata med andra i samma sits för jag trodde jag skulle bli galen.

Det ÄR jobbigt och svårt att bli förälder och det är speciellt jobbigt i början innan man lärt känna sin bebis och fått in rutiner på allt. Försök att växla ner. Du behöver inte göra nåt just nu förutom att vila och få amningen att funka. Det är ett heltidsjobb i början.

Det blir lättare. Ta hand om dig!

Det var precis så där för både mig och min partner. Från att ha längtat efter bebisen i magen till känslan att vi förstört våra liv. Varje gång vi vågade oss utanför dörren blev det kaos och den där obeskrivliga kärleken som alla pratar om fanns inte där. Men ge det tid, det kommer att vända! Tillåt alla känslor. Prata, gråt och be om professionell hjälp om du tror att det kan hjälpa. Och sänk alla krav. Blir det för jobbigt att handla så gör en hemleverans eller skicka iväg din sambo. Fokusera på att ta hand om er, det andra kan komma sen.

Det är en enorm omställning att få barn. Går inte riktigt att föreställa sig innan man är där.

Jag skulle säga att de första fyra till åtta veckorna är ett slags undantagstillstånd där man behöver växla ner i ambition. Ja, det finns de som kör på livet i princip som vanligt direkt efter men de är i klar minoritet. Just nu lär du och bebis känns varandra, du är fortfarande full av hormoner från graviditet och förlossning, din kropp har knappt börjat återhämta sig.

Det har gått en vecka.Ge dig själv lite tid och skruva ner förväntningarna när det gäller vad du måste och borde göra så mycket det går. Det kommer bli lättare om en månad eller två. Vet att du inte ville höra det men så är det. Då kommer du känna din bebis bättre, din kropp och psyke kommer vara i bättre balans. Som det är nu verkar du förvänta dig mer av dig själv än vad som är rimligt.

Håller denna känsla du har nu i sig, tveka inte att prata med MVC eller BVC!

Det enda du kan göra är att acceptera att just nu är det så här det kommer vara men att det är tillfälligt. Till slut kommer det bli enklare, lugnare och bra igen. Jag har en 8 veckors och har märkt stor skillnad från hur jag kände kring och hanterade skrik om nätterna i början jämfört med nu. Blev sååå stressad, arg, frustrerad och ledsen i början. Nu har jag liksom accepterat läget och känner mig oftast helt lugn och hyfsat oberörd genom gråtperioderna för jag vet att det kommer gå över. Kanske om 5 minuter, kanske om 4 timmar, men det kommer gå över.

Absolut. Har försökt tänka hur jobbigt livet skulle bli, men det gick inte riktigt in. Jag och sambon pratade om hur vi skulle hantera ett krävande barn, kolikbarn mm men eftersom vi båda var så oförskämt enkla ungar tänkte vi att det gäller inte oss. Haha, som att gener styr sånt. Så ja, fruktansvärt naiv.

Tackar för andra svaren! Skönt att läsa att man inte är ensam i detta. Tror absolut att jag kommer att vänja mig/lära mig/acceptera tillslut. Men som sagt. Hormoner och fortfarande slutkörd efter helvetesförlossning. Andas och ta nya tag.

Trösta dig med att det blir bättre. Ni kommer att lära känna henne, veta vad hon vill och när och hur. 

Och sedan när hon är  15 år, så kommer ordspråket "små barn, små bekymmer" att vara självklart, och ni kommer att längta tillbaka till denna tid :)