När vänjer man sig?

Känslan när man såg plusset, tacksamheten över att man kunde bli gravid, att det var en frisk liten krabat på ultraljudet... till den här känslan.

Har en en veckas bebis hemma och livet har aldrig känts så hopplöst. Jag vet jag vet jag vet. En vecka. Men känslan är där ändå. Varför kan man inte vara glad. Är det såklart ibland. Men oftast hoppas jag att hon inte ska vakna (läs inte dö, fortsätta sova). Undrar varför vi skaffade barn. Inser att livet med bebis inte alls blir vad jag tänkte mig. Såg framför mig att med barnvagn göra det ena och andra. Men det hon har visat än så länge är att hon är sååå krävande. Vågar knappt åka till amningsmot på måndag. Hur ska jag ens kunna handla mat? Har hästar och trodde att jag skulle tillbringa tid där när sambon jobbar. Alltså va.

Ge mig lite pepp. Att det blir bättre efter tre månader är ingen tröst nu när man inte har en aning om hur livet är efter nästa mattillfälle...

Och ja, jag förstår att jag är chockad, hormoner, det är helt normalt, men jag vet inte hur jag ska tackla känslan