Ensam, så ensam

Beklagar sorgen och förlusten av ditt barn. Så hemskt.

Förstår att du egentligen vet det här, men inga par är sådär samhöriga som det verkar. Alla har sina problem och svårigheter. Många är inte ens kära i varandra efter ett antal år med hus och barn, men trivs kanske ihop ändå som team Familj. Dvs man nöjer sig, sänker kraven på att känna den där tvåsamheten. De flesta av mina väninnor i 40-45- årsåldern orkar inte längre tjata på sin man och inte heller bryta upp, sälja huset, flytta till mindre etc. Och kanske är det där det sitter. Att inte förvänta sig att mannen i ens liv ska vara kär i en 24/7, att inse att han hellre kollar fotboll än teater och att djupa samtal över en flaska vin är bättre med en väninna än med en man. Men att det är ok ändå. I alla fall är det något i din text som får mig att känna att du är intelligent, verbal och högpresterande och att du kanske, omedvetet, ställer ganska höga krav på intellektuell och känslomässig närvaro av dina män. Mitt knep för att få män att falla för mig har, utöver sex såklart, varit att få dem att känna att de kan slappna av med mig. Att man ligger i soffan en hel söndag ibland och bara slappar framför tv:n och beställer hem pizza t.ex. Inte varje helg, men då och då. Små grejer som de flesta inte erkänner att de gillar men som visar att man inte alltid måste vara perfekt. Jag tror faktiskt även att många nöjer sig. Det är inte alls lätt att hitta rätt men good enough kan vara tillräckligt också.