Solskenshistorier - ni som överlevt missbruk i relationen!!!! Snälla berätta hur ni gjorde och hur det är nu!

Tyvärr. Har en kompis som jobbat med missbrukare. Nästan alla relationer tar stryk, och går folk inte i sär, så är de medberoende, och mår dåligt pga det, eller så missbrukar även partnern. Många går isär efter att missbrukaren fått hjälp och blivit drogfri.
Finns säkert enstaka solskenshistorier, men de är få.

Det här var inte i en relation men min storebror var under 6års tid beroende av amfetamin. Han började använde tjack vid partytillfällen men det eskalerade snabbt till ett missbruk.

Min familj kämpade för hans skull men det var liksom meningslöst för han ville inte sluta för enligt han så var han inte beroende. Han kunde varken behålla jobb eller lägenhet.

Sen efter 6 år så ville han bli ren och få en nystart i livet. Det bara kom över honom. Så han åkte till Thailand och var där i 6 månader, bodde hos munkar och mediterade och idag är han ren och en fantastisk 2barns pappa med stadig ekonomi och jobb och fru.

Så det går absolut, dom måste bara vilja och inse själva. Vi runtom kan finnas till och stötta men vill dom inte ha hjälp då dom inte är redo eller förstår så finns inte mycket att göra. Att ställa krav och ultimatum är oftast meningslöst, lan fungera för vissa men då tror jag inte missbruket är lika tungt som hos exempelvis min bror.

Mina föräldrar höll på att gå under en period av ren oro. Min storebror gjorde många brott under sitt drogmissbruk, misshandel, rån etc. Han hamnade aldrig i fängelse men det var nära flera gånger

Mitt svar är egentligen delvis OT...
...men jag tog mig igenom relationen med en missbrukare (alkoholist), och det är en solskenshistoria eftersom jag blev fri både från relationen och medberoendet, och har idag inga kvarvarande men av detta. Lärde mig dock ett och annat. Det viktigaste var att jag som partner hade kunnat gjort vad som helst och brutit halvt ihjäl mig i mina ansträngningar att få missbruket att upphöra, men det hade inte hjälpt. Det är enbart missbrukaren själv som kan fatta beslutet att bryta eller fortsätta sitt beroende.

Min ex-partner periodsuper fortfarande.

Skaffa dig själv stöd utanför relationen. Fundera på vad du själv får ut av att vara räddaren. När du inte längre känner du får något av att vara räddaren finns det två vägar. Antingen känner din missbrukande partner att hen inte längre får ut något (av dig) av att vara ett offer och relationen kan utvecklas, eller så inser du att du inte längre behöver relationen, eftersom du inte längre har behov som relationen uppfyllde (vara räddaren, vara god, vara moralisk, lida, straffa dig själv--det vet bara du)

Bådade jag och min partner har varit missbrukare. Jag träffade honom när jag precis slutat och trots att han också gick på en behandling då tog han väldigt många återfall och jag gjorde verkligen ALLT för att han skulle sluta. Var förstående, var arg, var ledsen och grät och ställde ultimatum samtidigt som jag slängde alla kanyler jag hittade. Letade under badkar och bakom soffor när han inte var hemma och slängde alla... Puh! Till sist gick det dock bra och vi är båda lyckliga och fria från missbruk tillsammans. Jag har träffat massor med folk som missbrukat under min behandling och många klarar av att sluta, missbruket ligger visserligen alltid kvar i bakhuvudet och är något man får vara uppmärksam på, men jag ser dessa individer som friska i dagsläget. De som det går bäst för är generellt de som har något som verkligen motiverar dem till att sluta; sambo, barn och/eller arbete.

Vet inte om det är en solskenshistoria, för sådana tror jag inte direkt på i det här fallet, men min man har missbrukat både tabletter, spel och alkohol under vårt förhållande. Jag har varit arg, jag har stöttat och jag har funderat på att gå - men stannat. Han är medveten om att han har en missbrukspersonlighet och han vill själv förändras. Som fler skriver här är det en förutsättning för att det överhuvudtaget ska gå. Ändå har han haft många återfall och det är skitjobbigt att förstå hur sånt skit rent ut sagt kan vara viktigare än familjen.

Jag har varit missbrukare (alkohol) förut. Jag hade lätt blivit frisk från missbruket om min sambo hade stöttat mig. Att göra slut och separera var förödande och gjorde mitt missbruk tusen gånger värre.

Efter ett par år hade han kämpat länge för att få tillbaka mig och lyckades. Den gången stöttade han mig istället och vi hade några fina år utan missbruk innan vi separerade av andra orsaker.

Idag ses vi ibland och äter ihop, går på matcher m.m. Jag har ett normalt förhållande till alkohol idag så även jag och exet har druckit vin ihop utan problem.

Jag anser att det värsta man kan göra när man lever med en missbrukare är att göra slut/separera och tänka att bara hen når botten och går ner sig totalt så så kommer denne sluta. Det fungerar inte så!

Vidare så tror jag inte på "en gång alkoholist alltid alkoholist" heller. Jag tror en del inte klarar av att dricka en droppe till, men väldigt många kan med rätt hjälp återgå till ett sunt alkoholintag. De flesta har diagnoser och därav börjar missbruka som självmedicinering. Jag fick hjälp och blev fri från min diagnos därav frisk från missbruket.

Men jag var riktigt nersupen ett tag, hemskt var det. Aldrig mer.

Nja....

Både jag o min fd var missbrukare. När vårdcentralen slutade skriva ut tabletter till honom så slutade faktiskt han. Jag försökte och försökte och försökte och försökte och försökte och..... klarade inte det. Fick hjälp av vårdcentralen som delade mina piller i en doser för en halv vecka åt gången. Tog alla tabletter på samma gång och led till nästa gång. Jag var konstant abstinent.

Snodde min dotters hostmedicin och spädde ut med vatten!! Snodde kasserade läkemedel på mitt jobb. Köpte piller på nätet för dyra pengar och riskerade hela tiden att åka fast.

Jag ville sluta men inte tillräckligt. Det är ju trots allt så att man måste ha en vilja av järn! Abstinensen och suget är som en demon tar över både kropp och sinne. Man kan inte styra det.

Mitt missbruk slutade för att jag tog en farlig överdos och blev tvångsomhändertagen.

Kort därefter separerade jag och sambon. Jag pajade hela familjen med mitt missbruk. Har ingen kontakt med min dotter tex.

Jag ångrar varenda dag att jag fastnade i ett missbruk. Min kropp motsvarar en 80-90-årings. Totalt förstörd inuti.

Är det du som har en man som tar tramadol ts?

Det är för tidugt att höra solskenshistorier. Du får räkna minst ett år till innan du kan se hans riktiga person igen. I nuläget är han antingen abstinent eller påverkad. Aldrig något mellanting. Det går inte med syntetiskt morfin som tramadol är.

Jag träffade min sambo för ungefär 5 år sedan. Han var väldigt öppen om sitt missbruk från start. Cannabis. Kanske inte en av de tyngre klassade men ändå ett dagligt missbruk. Jag föll snabbt in i det också. Är ren sedan 18 månader tillbaka. Vi lever fortfarande tillsammans och jag har accepterat hans missbruk men vägrar leva i det själv. Vi har ett fint stabilt liv.

Har har du svaret egentligen på alla "solskens historier". Vi slutar när vi verkligen vill sluta och inte före dess. Det går liksom inte annars. Man måste ha en väldigt stark vilja att stå emot och möta sin ångest tillräckligt för att den ska mattas av.
Själv har jag varit nykter i 11 år.