Bonusfamiljer - reser ni med bara några barn

Men i så fall ser man väl till så att alla barn får någon resa? Jag har aldrig sett eller hört något om att mamman rest enbart med det större barnet. Det i sin tur kan ju ha att göra med att det nog är den nye mannen som betalar resorna.

Har man bara barnen varannan helg + lov kan jag förstå att det finns praktiska skäl också att inte alltid ta med alla barn på allt.

Men som nu när de är på en charterresa, varför väntar man inte någon vecka och åker på höstlovet och minskar risken att större barnet känner sig utanför? Ja, det är dyrare på höstlovet men familjen har inte ont om pengar. I alla fall inte mannen.

Nej, jag har så klart ingen detaljkunskap utöver det jag ser och det kan ju mycket väl vara så att de har en uppdelad ekonomi. Det är väl den mest troliga orsaken...

Jag har lite svårt att förstå att man gör de prioriteringarna bara. Vore jag i mammans sits skulle vara så otroligt rädd att mitt äldre barn skulle känna sig utanför, man missar ju så mycket ändå med varannan-vecka-livet, som småbarnen inte har.

Men blir verkligen ens liv satt på undantag för att man avstår från att göra en massa utlandsresor? Om det nu är så att mannen inte vill betala för det stora barnet så skulle jag, om jag vore mamman, inte vara bekväm med att det slösades en massa på de små. Jag hoppas och tror att jag skulle försöka hitta en kompromiss som hela familjen kan vara med på. Det stora barnet älskar sina småsyskon och de kommer bra överens så där finns inga problem.

Jag tror inte man kan hålla millimeterrättvisa i allt i en familj, särskilt inte i en bonusfamilj där förutsättningarna redan från start är olika för olika barn. Men här får jag känslan av att det stora barnet hamnat lite utanför och det är sorgligt.

Styvföräldern vill kanske slappna av på sin semester utan styvbarn. Att resa med andras barn är kanske något som känns extremt påtvingat. Att umgås med styvbarn är en uppoffring man gör för sin partners skull och inte för att man tycker det är kul. Man blir kär i sin partner och får någon annans avkomma på köpet. Förutom att ens hem invaderas av en främling så förväntas man bjuda med denne på semester. Helst av allt ska man tycka att det är trevligt också. De biologiska föräldrarna har valt att skiljas med allt vad det innebär för barnet. Att önska sig ett kärnfamiljs-liv tillsammans med en ny partner och särkullbarn är befängt. Vill ni att era alla era barn ska lika mycket resor/presenter/pengar? Då finns det bara en lösning: Skilj er inte från den biologiska föräldern! Att leva i en styvfamilj är skit för alla parter. De som gapar om att styvbarnen ska ha samma fördelar som de gemensamma barnen (helst hos båda föräldrarna) lever inte i verkligheten. Om du inte vill att dina egna barn ska behandlas annorlunda så ska du definitivt inte försöka bilda en ny familj! Man älskar sina egna barn inte andras ungar.

Vilka förutfattade meningar. Jag har inte en tanke på att anmäla. Men jag tycker det är konstigt att folk blir så provocerade av att jag bryr mig om ett barn som inte är mitt eget.

Du känner inte mig, jag är ingen godhetsknarkare och letar inte fel hos folk. Jag har också flertalet gånger skrivit att jag inte tänker agera på detta nu utan att jag ville bara få lite olika synpunkter. Några har skrivit nyanserade svar och gett vettiga orsaker till varför man skulle göra så som mamman och bonuspappan gör men väldigt många har också hoppat på mig för att jag oroar mig för barnet. Jag fattar inte hur man kan reagera så. Är det egna brister som bubblar upp och gör sig påminda med dåligt samvete som följd?

Ja, jag bryr mig om barnet! De har varit bästisar lite till och från sedan tidig förskola och går nu i mellanstadiet. Jag har sett barnet växa upp, vi har pratat, fikat, gjort utflykter mm otaliga gånger. Jag känner att något skaver lite men kan inte sätta fingret på exakt vad förutom det uppenbara - resorna. Ska jag skita i det helt? Nej, jag kommer se vad som händer framöver, ha ett öga på hur hon verkar må, se om det verkar finnas några påtagliga orsaker till oro eller om jag inbillar mig. Och du, du kan behålla _dina_ fula egenskaper, dina förutfattade meningar och dömande åsikter.

Vad har jag antagit och lagt fram som sanning? Det här

är ingen främmande familj utan några jag haft i min bekantskap i många år så lite har jag ändå på fötterna. Självklart vet jag inte allt om dem men det har jag aldrig påstått heller, jag har lagt fram några teorier men jag har också skrivit att det är vad jag tror, eller av vad jag vet osv.

Ihop med en lång rad påhopp ja. Jag har läst och tar till mig flera inlägg i tråden, inklusive mycket av det du skrivit, men inte när det blandas upp med att kalla mig godhetsknarkare med fula intentioner för det är helt enkelt inte sant utan bara tarvligt.

Sorry, men jag låter inte andra styra mina åsikter eller hur jag utrycker dem och jag har aldrig påstått att jag för allas talan.

Vad tänker du göra åt din känsla av oro?

Bonusmorsor är otroligt känsliga och biter ifrån allt vad dom får ur sig. Innerst inne vet dom väl om att dom misslyckats när dom inte klarade av att hålla ihop kärnfamiljen. Går inte att prata med dom.

Jag har varit tydlig med vad jag antar och vad jag vet. Ja, jag har spekulerat lite i tråden för att resonera. Exempelvis de som lyft att det ibland är svårt att åka med alla barn pga olika scheman, ålder och intresse men som ändå försöker göra det rättvist. Då kan jag konstatera att inte sett eller hört om några större aktiviteter för enbart det stora barnet. Det är klart att de kan ha hänt. Att mamman som lägger ut flera bilder i veckan på fb plötsligt åker på en weekend eller liknande med bara stora barnet utan ett knyst och att vi inte får höra det här hemma heller nästa gång barnet är på besök. Så kan det vara, men jag finner det inte troligt utifrån den information jag har.

Du skrev ju tidigare att det bör finnas någon rättvisa mellan barnen även om man inte kan göra allt med alla. Om min känsla är att det inte är riktigt rättvist här, är det så fel av mig att bli lite orolig?

Och nu gör du det igen! Ordet MAN behöver inte alls syfta till tredje person. Det är obestämt vem man menar. Jag ser skillnad på inlägg som diskuterar sakfrågan och ditt inlägg. Jag utrycker mina åsikter precis som jag vill även om det retar gallfeber på dig.

Det är din slutsats efter att ha läst mina inlägg efter dina kriterier och tolkningar. Jag har däremot inte preciserat vem eller vilka min formulering (man) representerar.

Man kan kallt räkna med att det är två människor ifrån tidigare misslyckade familjebildningar som försöker göra en do over. Antagligen blir utfallet av nästa försök det samma.

Gubben i ekvationen är givetvis lika misslyckad, han blir av nån anledning dock inte lika provocerad av att höra sanningen, därav valde jag att koncentrera mig på kvinnan.

Det finns vissa som känner sig utpekade när man använder ordet MAN.

Eller ursäkta det finns vissa som känner sig utpekade när du och jag använder ordet MAN. 

Om vi tar ett exempel, så kan MAN skriva....

Så kan DU skriva....

Så kan JAG skriva...

Du ser väl själv skillnaden mellan utpekande och allmänt?

Sen om du känner dig utpekad när man skriver allmänt är något du själv får jobba på.

Jag springer ett maratonlopp och flämtar vid mållinjen: -Gud, nu är MAN trött! Det innebär inte att ALLA är trötta. Du har inte förstått innebörden av ordet MAN. MAN skriver som MAN vill!