Hans ex vill inte att jag träffar sonen

Nu tror jag att du har missuppfattat mig. Jag tycker sonen är helt underbar! Vi har en början på en fin relation.

När jag skrev att han är känslig, så menar jag inte på ett negativt sätt. Menar mer att han visar väldigt mycket känslor, och är en orolig kille. Som t.ex. så är han väldigt rädd för döden. Ser han någon som dör på tv så kan han börja gråta och börja tänka att hans pappa dör. Som jag också skrev är han väldigt pappig. Han ringer till pappa flera gånger om dagen när han är hos mamma, han vill alltid sova i pappas säng, han vill i princip sitta i pappas knä när vi ser på tv. Det är likadant om jag inte är där. Han har helt enkelt ett stort behov av närhet.

När jag jämför med mina barn och skriver att de inte är lika känsliga och krävande, menar jag inte att det är bättre att inte visa känslor, utan att jag inte har behövt att tänka och hantera så mycket känslor tidigare.

När jag ber om råd för hur jag ska hantera alla tänker jag utifrån mig, hur jag ska tänka med mina känslor, åsikter och allt annat. Hur pojkvännen beslutar om allt är hans val. Han är vuxen och kan bestämma själv.

Ber om ursäkt för att jag inte var tillräckligt tydlig.

Tänker att det kan vara vettigt att de det från sonens sida. Du utgår direkt ifrån att exet har fel men samtidigt ser du själv indikationer hos sonen som säger lite samma, som känslighet och klängighet. Och det låter som att ni lägger väldigt mycket på honom, att han blir tillfrågad om han tycker det är ok och du sedan får ta del av svaret kan nog bli väldigt jobbigt för honom tänker jag. Skitjobbigt för honom att säga nej då ju! Varför inte testa tvärtom och backa och sedan låta sonen och pappan bara hålla det emellan dem, så att det får komma i sonens eget tempo.

Du säger även att du egentligen tänkt vänta med att blanda in barnen men NU när du hittat din kärlek har du ändrat dig. De allra flesta vuxna(troligtvis inkluderande dig) vet att man inte har samma realism och konsekvenstänkande när man är kär och de där rationella besluten verkar plötsligt så tråkiga och onödiga. Allt är lite rosenskimrande och du och mannen har båda en stor motivator och drivkraft att gå framåt i detta, nämligen att ni är kära. Sonen har inte den drivkraften. Hans föräldrar har gått isär, han behöver säkert tid att sörja och bearbeta och hitta en vardag i detta nya liv. Det är jättefint att du snabbt vill skapa en relation till sonen och bli en stöttande extra vuxen och ha ett liv och vardag tillsammans allihop men ert förhållande är väldigt nytt och det blir ju bara värre för sonen om det visar sig att ni också går isär när förälskelsen gått över efter ett år. Man kan aldrig garantera att ett förhållande håller för evigt men som vuxen vet man att förstå 6-12 mån egentligen säger väldigt lite då man är mitt uppe i förälskelsen, då är det vettigt att hålla fast vid konkreta beslut man tog tidigare innan man hade kärleksglasögon på

Jag tycker egentligen inte att du gjort något fel utan den som, i mitt tycke, gjort fel är pappan. Huset är DERAS hus och han går med på att du och dina barn ska komma dit som en familj. I hennes hus, där de levde tillsammans, där DE var en familj.

håller med.

@TS:se det också i sonens perspektiv. han kanske också tycker du gör "intrång" i hans gamla hem där gamla familjen var. blir symboliskt tungt för honom kan jag tänka mig.

håller också med om att det är pappan som gjort fel mot sin son och varit egoistisk i sina kärkänslor och är inte säker på att exet enbart tryckt ner honom och varit den hemska, de har nog varit hemska mot varandra båda två tror jag. men den som bearbetat mest "vinner" alltid och verkar lugnast.

dvs du har väl inte direkt gjort nåt fel, men som fler säger här, backa ett tag. lycka till.

Okej, det här blir som vanligt en tråd om hur sjuk eller inte sjuk exet är och vad hon ska ha för rätt att lägga sig i. I trådstarten finns EN enda mening som bör tas i beaktande när det gäller hur ni ska gå vidare:

"När hans pappa frågat honom så har han sagt att han tycker att det är lite jobbigt för att han inte är van."

Om ett barn får en sådan här fråga från en förälder och faktiskt vågar svara så här ärligt på den, kan ni ge er sjutton på att ni bör förstärka uttalandet tiofalt. Den här pojken vågar säga att han tycker att det är jobbigt när du är där, men försöker lindra slaget eftersom inget barn vill såra sin förälder (pappan i det här fallet). Antagligen har han varit mer uppriktig när han har pratat med sin mamma. Han tycker att det är jobbigt att en annan kvinna kommer in i hans hem och i hans förhållande med sin pappa. Inget konstigt med det. Så istället för att dividera hur mycket hans mamma lägger sig i ert förhållande - vilket hon inte har någon rätt till, men hon har rätt att försöka föra sitt barns talan - så bör ni respektera att det ÄR jobbigt för grabben och att han har försökt säga det men är livrädd för att göra sin pappa arg eller ledsen. 

Ni har för jösse namn resten av livet på er att "påbörja ert gemensamma liv" men just nu behöver den här grabben en lugnare introduktion till HANS nya liv. Var vuxna; ta ansvar för hans mående. Lyssna på de där ömtåliga orden och skit i din mentala fight mot hans mamma. Hon är antagligen en helt normal mamma som hör från sin son att han inte mår bra och gör vad hon kan för att hjälpa honom även om det råkar inkräkta på din "rätt" att umgås med din kille och tar sig fel uttryck när hon försöker förbjuda saker och ting. Jag skulle bli lika desperat om jag hörde mina barn berätta om att de mår dåligt hos pappa och att pappan inte lyssnar på dem. Hans ansvar ligger mot hans son i första hand. Ni kan ses på hans barnfria veckor ett tag så att pojken får vänja sig extremt långsamt, speciellt om han är av känslig natur. 

Det här är INTE frågan om vem av er som har rätt och fel och vem som ska bestämma vad. Det här handlar om att pojken har sagt - rätt ut - att han tycker att det är jobbigt att du är där och att ni inte lyssnar på honom för att ni tycker att ert förhållande är viktigare än hans rätt att känna sig bekväm hemma med sin pappa i en övergångsfas som kanske är längre än vad som känns roligt för er.

Vi har inget roligt inbokat, det har känts lite meningslöst att planera eftersom vi inte vetat dagsstatus. Vi hade bokat en weekend i Köpenhamn för några veckor sedan, men fick avboka när mamman fick veta att vi skulle åka.

Han har nog förstått att han får göra vad han vill, men sätter sonen först, såklart, och när mamman vägrar att ha honom trots att det är hennes vecka, så väljer han/vi att sonen ska vara hos pappa istället för hos barnvakt. Jag vet inte om det är rätt, och visst har jag varit bitter och känt att mamman i det läget kommit före mig. Men för pojkens skull, för att han ska veta att pappa alltid finns där, så har det ändå känts rätt när jag fått fundera en stund.

Sen är det klart att om det fortsätter så här så måste jag kanske ställa krav på att vi behöver sätta oss först ibland också. Men just nu vill jag bara att min partner och hans son ska må bra.

Det är svårt att må bra när den man vill leva med inte mår bra. Jag är nog sån som person att jag ser till alla andras bästa först, och sätter mig själv sist.

Jag har absolut inget emot sonen. De gånger vi umgåtts har varit jättemysiga, och jag har älskat att se honom komma springandes för att ge mig en kram.

När det gäller exet så är det såklart svårt att vara positiv hela tiden. Jag hoppas att hon på sikt åtminstone accepterar att jag är en del av sonens liv. Hon behöver absolut inte tycka om mig, men det vore ju trevligt att bli kallad vid namn istället för horan eller fittan.

Med risk för att också bli lynchad här... Jag menar mammans dagsstatus. Vi valde att avboka för att mamman vägrade att ha sonen när hon fick veta att vi skulle åka. Det var hennes helg... Hon har hela tiden gjort så här för att hindra mannen och mig från att träffas.

Det är svårt att undgå att höra när hon skriker när de pratar i telefonen.. Så fort han säger nej till henne, så skriker hon typ ?är den där horan viktigare? ?du väljer alltså den där fittan framför allt annat? och det kan handla om allt ifrån att han säger nej till att låna ut pengar, köra hennes andra son (inte hans) till kompisar, eller att han inte kan komma och hjälpa henne att sätta upp tavlor på väggen för att vi gör nått annat...

Han berättade för sonen som hade sagt det till mamman.

Han är helt underbar mot mig när vi är ensamma. Jag känner mig sjukt bortskämd när det bara är vi. Annars hade jag inte orkat. Allt hade varit perfekt, om det inte var för exets beteende...

Sa hon att hon ville hindra er från att träffas eller angav hon något annat skäl? Hur fick hon reda på att ni hade planerat att resa bort?

Tack. Jag menar inte hur jag ska hantera dem, utan hur jag ska hantera mig själv... Periodvis känns det som det här äter upp mig...

När han säger emot/säger ifrån blir det bara ännu värre. Och nu efter de senaste hoten orkar han inte.

Jag ska säga åt honom att gå ifrån, att inte svara resulterar bara i sjukt många sms (han har provat flera gånger) Jag hoppas att hon också förstår att det räcker att de diskuterar sonen och huset.

Sonen ska inte han någon vetskap om dom eller deras weekendresor , sonen ska bara ha en trygg mamma och pappa, det är utgångspunkten .

Jag tycker att det är smått fantastiskt att ni förutsätter att vi haft en otrohetsaffär. Det hade vi inte.

Jag kan också spekulera i att hon tror att vi har haft det, men det är inget hon, mig veterligen, har sagt till mannen. Med tanke på att hon inte håller tillbaka något annat så skulle jag bli förvånad om hon gjort det i det här fallet.

Deras äktenskap var dåligt långt innan jag ens lärde känna mannen. Hade ni vetat allt hon sagt och gjort under deras äktenskap och efter så hade ni nog förstått vår frustration. Men jag tycker inte att det är relevant att berätta alla detaljer i det här forumet. Frågeställningen var hur jag ska hantera situationen, inte huruvida exet är knäpp, eller vad vi gjort fel.

@möjligt Tack för dina råd här ovan. Jag antar att du läst allt i tråden, så jag skriver inte allt en gång till.

Ja, det gör han. Men det är lite som att prata till en vägg när hon håller på.