Hans ex vill inte att jag träffar sonen

Okej, det här blir som vanligt en tråd om hur sjuk eller inte sjuk exet är och vad hon ska ha för rätt att lägga sig i. I trådstarten finns EN enda mening som bör tas i beaktande när det gäller hur ni ska gå vidare:

"När hans pappa frågat honom så har han sagt att han tycker att det är lite jobbigt för att han inte är van."

Om ett barn får en sådan här fråga från en förälder och faktiskt vågar svara så här ärligt på den, kan ni ge er sjutton på att ni bör förstärka uttalandet tiofalt. Den här pojken vågar säga att han tycker att det är jobbigt när du är där, men försöker lindra slaget eftersom inget barn vill såra sin förälder (pappan i det här fallet). Antagligen har han varit mer uppriktig när han har pratat med sin mamma. Han tycker att det är jobbigt att en annan kvinna kommer in i hans hem och i hans förhållande med sin pappa. Inget konstigt med det. Så istället för att dividera hur mycket hans mamma lägger sig i ert förhållande - vilket hon inte har någon rätt till, men hon har rätt att försöka föra sitt barns talan - så bör ni respektera att det ÄR jobbigt för grabben och att han har försökt säga det men är livrädd för att göra sin pappa arg eller ledsen. 

Ni har för jösse namn resten av livet på er att "påbörja ert gemensamma liv" men just nu behöver den här grabben en lugnare introduktion till HANS nya liv. Var vuxna; ta ansvar för hans mående. Lyssna på de där ömtåliga orden och skit i din mentala fight mot hans mamma. Hon är antagligen en helt normal mamma som hör från sin son att han inte mår bra och gör vad hon kan för att hjälpa honom även om det råkar inkräkta på din "rätt" att umgås med din kille och tar sig fel uttryck när hon försöker förbjuda saker och ting. Jag skulle bli lika desperat om jag hörde mina barn berätta om att de mår dåligt hos pappa och att pappan inte lyssnar på dem. Hans ansvar ligger mot hans son i första hand. Ni kan ses på hans barnfria veckor ett tag så att pojken får vänja sig extremt långsamt, speciellt om han är av känslig natur. 

Det här är INTE frågan om vem av er som har rätt och fel och vem som ska bestämma vad. Det här handlar om att pojken har sagt - rätt ut - att han tycker att det är jobbigt att du är där och att ni inte lyssnar på honom för att ni tycker att ert förhållande är viktigare än hans rätt att känna sig bekväm hemma med sin pappa i en övergångsfas som kanske är längre än vad som känns roligt för er.