Egentid som förälder?

Jag tycker många är onödigt negativa i den här tråden. Med ett bra samarbete med sin partner är det inte alls omöjligt att få egentid (om än inte i samma utsträckning som förut) och de hobbies du har ts har ju fördelen att de kräver väldigt lite planering och går att göra när tiden finns. Jag känner många som just som föräldrar kommit igång och börjat cykla, springa etc just för att de insett att de behöver det för att orka. Det viktiga är just samarbete så hobbies och egentid inte blir en källa till bråk utan något man kan komma överens om och som kommer båda till godo.

Jag tror många skaffar barn utan att vara redo för det. Har man inte barn kan man inte föreställa sig hur det är så tror man att man är redo så ljuger man förmodligen för sig själv. Det du behöver fundera över är inte om du vill ha barn just här och nu. Fundera över om du, när du är gammal och i livets slutskede vill ha haft barn. Det är där du hittar vad du ska göra.

Min man älskar också att springa ute i skogen. När jag var relativt nyförlöst tog han med oss ut i skogen till en skogsstig där jag kunde rulla vagn medan han sprang till skogs. Sen möttes vi upp på ett närliggande gårdscafe. Så det går att göra träningsrundan till en trevlig familjeutflykt, särskilt om man inte har någon skog nära hemmet. Den här typen av träning är väldigt tacksamt av den här anledningen.

Landsvägscyklingen tänker jag också går att ordna på motsvarande sätt, särskilt om ni har bil. Möts upp vid en gemensam målpunkt så kan ni kombinera träning med utflykt. Då känner sig den andra föräldern inkluderad och inte övergiven. Det gäller att vara kreativ så allas behov blir tillfredställda :)

Jag har fyra barn som nu alla är i skolåldern.

För mig funkar det bra, det jag saknar är tid ensam hemma eftersom min man inte är så driven och tar med alla ungarna och gör saker så det är extremt sällan jag får nöjet att njuta av ett tyst och tomt hus. Egentid utanför huset är inte ett problem dock.

Frågar du min man är svaret det motsatta, han tycker aldrig han hinner med något och framförallt inte träning men han vill kunna vara spontan och göra saker precis när han känner för det. Jag analyserar dagen och konstaterar att barn x tränar 15:30 till 17:00 och då är det där jag får springa. Jag tränar också i princip alla luncher på jobbet.

Jag har blivit väldigt mycket effektivare sen jag fick barn, kan för mitt liv inte begripa hur jag kunde tycka att jag hade ont om tid förut :)

Men för att svara lite mer specifikt på dina frågor. Om ni får barn och din sambo är ledig första tiden kommer hon förmodligen inte uppskatta att du först jobbar och sen drar iväg och cyklar i 3 timmar. Man är aldrig så snål med att ge den andre egen tid som när man varit hemma en hel dag med en liten skrik och kräk-maskin. Vill du komma iväg under den perioden lägg det på helg eller så sen kväll/tidig morgon att hon inte berörs nämnvärt och använd luncherna på jobbet/transport till från jobbet.

När du däremot är hemma med barnet så är läget helt annorlunda, då hade jag inte haft några som helst problem att släppa iväg dig några timmar när jag väl kommer hem från jobbet. Då vill man ju vara med barnet.

Sen får man ju välja lite, man kanske inte kan få både träna så mycket man vill, åka iväg och fiska varannan helg och dricka öl med polarna de andra helgerna. Man får välja sin tid på det man helst vill ha.

Och sen blir det ju mycket enklare ju äldre barnen blir. När de börjar skolan kan de ju vara hemma själv en stund så allt behöver inte klaffa i att man byts av precis i dörren och då öppnar sig möjligheter att komma iväg på andra sätt.

Jag tycker att livet som förälder bara gjorde det roligare. Både jag och min man har kvar våra "gamla vänner" och gav varandra tid att gå ut på tjej/grabbkvällar separat. Faktum är att man faktiskt uppskattar den där kompiskvällen än mer och har roligare än tidigare. Vi har turen att ha våra föräldrar nära till hans, så ville vi ha en bio/middag för oss själva så var det inga problem att få passning. 

Sen får man en ny bekantskapskrets iom barnen. Då åker vi på utflykter och äventyr med andra, barnen har roligt och umgås och vi föräldrar får en trevlig stund med andra vuxna.

Barn älskar också att gå ut i skogen och utforska. När mannen skulle jogga tog han med bebisen i vagnen, då fick jag per automatik egentid.  Vardagen blev roligare, att laga middag ihop, äta tillsammans som en familj. Barn är väldigt roliga och har en härlig fantasi så man ser saker på ett annat sätt. Nu är våra barn skolbarn och vi har så roligt, när dom stora nog att kunna vara med på aktiviteter och utflykter. Man kan sitta och samtala hela kvällen, shoppa ihop eller åka inlines igen i skateparken som man inte gjort sedan tonåren. Man känner sig själv lite som ett barn på nytt. Jag tycker det är underbart att med barn, skulle inte kunnat tänka mig ett liv utan. Ångrar bara att jag inte skaffa fler :)

Hur länge har du gått i dessa tankar? om jag hade varit din partner hade jag blivit tokig rent sagt. släpp din partner 34 år kanske inte är en ålder för dig som man, men för en kvinna är det superstressigt framför allt om hon inte har barn innan. 

Jag har med tankar på om du tvekar är det barn eller din partner du tvekar att skaffa barn med? hört massor av par som gjort slut som pga mannen inte ville ha barn som sedan träffar en ny och så skaffar dom barn...säger inte detta är fallet här men men..

jag tror helt enkelt att du inte är redo just nu idag som du skriver själv...kanske du blir redo om något år el några år el aldrig men tycker så synd om din partner som önskar nu...och du bör absolut inte skaffa barn bara för hon vill det heller det blir bara så fel..

skrev lite fort men ska stå

°

har lite tankar om det är verkligen barn eller om det är din partner du tvekar att skaffa barn med?

Min avsikt är inte att vara negativ. Men det JAG saknar (kan bara utgå från mig) är just det spontana. Att gå på känsla. Att kunna gå iväg en kort stund precis när jag känner att jag behöver det.
Och det kom över mig när jag fick mitt första barn, jag trodde inte att jag skulle känna mig så låst. Jag har inga särskilda hobbies som kräver tid eller så annars och jag är ingen partyprisse eller drar iväg spontant till Ibiza för att jag vill

Utan mer i vardagen. Att just ikväll så skulle jag så himla gärna vilja krypa upp i soffhörnet med en bok och äta godis med tända ljus i höstmörkret. Men det går inte. För maken jobbar kommande natt, stora sonen har träning och lillkillen är förkyld. Så mest troligt slutar kvällen med att jag får stå och fixa klart allt efter middagsdisken, sköta kvällsrutinerna och sedan bli störd en gång i kvarten av en liten som snorar/är ledsen/behöver nattas om. Kan bli att det är lika bra jag kryper ner bredvid honom för att han inte vill sova själv. Och det var den kvällen.

Annars håller jag med om er som skriver om struktur och att man visst hinner med saker om man är två. Det gör man. Jag kan oftast få till träning om jag vill det och jag försöker träffa en kompis på stan för en bit mat en gång i månaden.

Vill också lägga till att mycket beror på vad för sorts barn man får!  Får man barn med särskilda behov, barn som vill bli burna 24/7, barn som sover dåligt, barn som är mammiga/pappiga, barn med kolik (jobbigt!!) så blir det ju skillnad och folk som INTE har upplevt detta kan ha svårt att förstå att det är olika.

Dina intressen går absolut att kombinera med barn, MEN - de första åren kommer du inte kunna göra allt du vill när det gäller cykling och löpning. 

Min son är 8 nu och jag känner att vi har tid att göra vår egen grej såväl som familje-grejen utan problem. Men vi har bara ett barn. De flesta vi känner har två eller tre barn och då förlänger man ju genast tiden som man måste lägga på småbarnsåren med 2-3 år för varje nytt barn man får. Det är en avvägning man får göra. Ett barn är också jätteenkelt att ta med vart man än ska och vi har kul ihop på fritiden. Han kan göra det mesta som vi gillar plus att han har sina egna intressen förstås. 

Jag röstar för barn, men bara ett...

Vilket JÄVLA ultimatum!

Jag hade sagt åt henne att fara och flyga om hon ska ställa sådana ultimatum!

Herregud! Vad kommer härnäst!?

TS, gör det inte. Jag skaffade en katt saknar min flexibilitet jättemycket! Med ett barn är det 100 gånger värre.