Lämna eller inte? Ångest

Hej!

Det är mänskliga reaktioner som alla utsätts för i ett förhållande som du och din man upplever nu.

Att snubben på jobb är bekräftande och len är inte så konstigt. Han ser ju bara det som är bra med dig. Han delar inte ett krävande barn på 2 år med dig. Han känner spänning inför det okända liksom du gör. När ni levt några år ihop och skaffat krävande ansvar så känner ni inte samma sak för varandra. När man är sexuellt intresserad av en kvinna så är det inte så svårt att flörta och bekräfta....

Din man är 45 år och då känner man av att man börjat åldras och man är mognare än en 30 åring. Han blir säkert attraherad av kvinnor som är bekräftande mot honom med men han lägger inte lika mycket i det som du. Kärlek har inte med känslor att göra utan det handlar om vad man gör. Att vara kärleksfull är att vara lojal och acceptera även de tråkiga tiderna.

Du kanske måste träffa 10 andra som du säger. Jag tror inte dom behöver vara idioter (det är inte du heller) men du kommer ändå att upptäcka ungefär samma sak som med denna mannen. Förhållanden blir trista och mindre bekräftande i perioder hela livet. 

Jag söker själv ofta bekräftelse och jag nöjer mig med att ibland få den av utomstående utan att låta mig bli kär. Jag går hem och bekräftar min tjej när hon verkar upptagen och tråkig med sitt. Hon har fullt upp med att klara ut sitt liv. Alla blir mer självcentrerade när de har mycket måsten och saker som gör dem trötta. Jag väljer att ge det jag själv vill ha och till slut när jag ser att hon tinar upp så kommer mina känslor tillbaks. Hon gör samma sak med mig!
Andra människor kan aldrig uppfylla mina krav på livet och speciellt om jag inte kan uppfylla dem själv ens. 

Jag har inget råd om vad du ska välja! Kanske måste du lära dig den långa vägen och prova många förhållanden för att kunna vara nöjd med dig själv eller så kan du göra något bra av det du har redan nu.

De flesta viktiga erfarenheter är ju smärtsamma och har sitt pris! Kan ske måste vi alla göra de oavsett vad andra säger.

Jag har haft det så med ibland men känslorna påverkas av vad jag tänker! Jag kan avsky en viss musik tills någon börjar berätta om den för mig. Jag ger den tid och lyssnar och sedan börjar den kännas bra. 

Jag kan vara rädd för någon som jag sedan börjar tycka om! Jag har rent av hatat människor jag idag gillar. Jag kan bli kåt på saker som förr gjorde mig avtänd, mm. Det börjar med tanken! Du har upplevt den största prövningen i ett förhållande med småbarn i tvåårsåldern vilket är extremt romansdödande även om man tycker om sitt barn.

Din ensamhet i detta öppnade nog upp tanke på bekräftelse och jämförande med andra. När du såg han på jobbet som inte är indragen i familjelivet med småbarn så var det lätt att ta till dig hans charm. 

Om du själv vill så kan du börja granska den attraktion du känner till arbetskamraten kritiskt så kommer du så småningom att se att du själv fyllt bilden av honom med dina egna önskningar. Att bli kåt/attraherad av andra kan man bli dagligen utan att behöva bli kär.

Jag har själv använt den metoden många gånger för att släppa knäppa idéer om damer på mina arbetsplatser. Att lugna ner sig i ditt läge tar någon månad oftast eftersom kroppen utsöndrar så mycket hormoner som gör en tokig. Just nu är det jobbigt det förstår jag. 
Jag tycker dock att du ska försöka släppa passionen på jobbet och låta det gå ett tag och sedan fundera igenom din nuvarande relation så att du kan ta ett nyktert beslut om det förhållandet. Sen om du avslutar det så var själv en tid och sen kan du unna dig en ny romans. Då kommer du att känna dig stolt över dig själv och kan leva bättre med ditt samvete.

Det där få du ta och spika in i honom om du väljer att behålla honom. Det är klart att han måste lära sig att visa dig uppskattning och vara tacksam över att han har dig.
Men som jag sa tidigare så tror jag mycket på att ger det man själv vill ha! 

Inget är fel på dig! Jag tror att alla som bildar familj råkar ut för och känner som du nån gång i livet.