Är inte attraherad av min man längre

Min man var med om en olycka och gick från att vara en vältränad hunk till en tanig otränad man med synliga ärr på sin kropp. Det var en personlig resa att hitta just attraktionen igen. Så mycket av det jag tidigare tände på fanns inte längre där. Min kärlek fanns förstås och vi har ett liv med barn och vardag tillsammans som gjorde det värt att kämpa för. Sexualitet och attraktion är viktigt, men det betyder inte att man överger sin kärlek när det sviktar utan att man kämpar för det. Jag tror även att vi har gett oss in i detta förhållande på livstid och med stigande ålder så kommer våra kroppar att förändras och det är något jag är ok med.

Jag kan tänka mig att en hel del män går igenom något liknande när deras partner går igenom en graviditet. Alltså att deras partner förändras drastiskt utseendemässigt. Vi förtjänar att känna oss både älskade och åtrådda.

Ja jag älskar min man otroligt mycket och det var just den sexuella spänningen och attraktionen som jag behövde jobba på. Eller omformulera. Jag ville mest skriva att det går att ta sig igenom sådant i en relation. Min man var ju själv mycket medveten om hur han förändrats i och med sin olycka.

TS skriver att det är just attraktionen som är borta. Att hon fortfarande ser sin man som en fin person och sin bästa vän. 

Tack, och jo vi lever ett bra liv tillsammans. Du vet vad man säger att sex är som sömn, när det funkar så tänker man knappt på det men när det inte funkar så cirkulerar hela livet runt det. Nu funkar det - mycket bra till och med - men jag kan ärligt säga att det inte var lätt att hitta tillbaka till attraktionen, kärleken fanns alltid där, men just attraktionen och lusten. I och med att vårt sexliv kom igång igen så blev det lättare och lättare när vi hade nya erfarenheter och associationer som kunde tända lusten. Jag letade inte längre efter muskulösa armar och magrutor att gå igång på. Det låter så ytligt när jag försöker beskriva det, det är inget man avhandlar på en fikarast. Vi tog hjälp av en terapeut efter olyckan, men det är inte alltid lätt att prata om det här ämnet ärligt och öppet. 

Det tog inte riktigt ett år av att faktiskt arbeta med det. Det första halvåret var det så mycket med att bara överleva och ställa om till en ny verklighet att jag knappt reflekterade över vårt sexliv. Först därefter hade jag tillräckligt med energi och kraft att ta itu med den biten av mitt liv och våga se på det med kritiska ögon utan att gå under av dåligt samvete för min otacksamhet. Då kunde jag börja nysta i det och vi kunde långsamt, långsamt hitta nya vägar framåt.