• Anonym (Ts)
    Sat 19 Oct 2019 17:21
    953 visningar
    14 svar
    14
    953

    Ska de va så här?

    Jag har två döttrar och jag fick den första när jag var 17 år. Och dom har ingen kontakt med sin riktiga pappa.

    Nu har jag träffat en ny man. Och vi har varit tillsammans i 2 år.

    Problemet är bara att vi inte känns som en familj.

    På helgerna sitter jag o barnen hemma själva medan han är iväg på middagar med vänner och hans familj, han jobbar och han gör andra hobbys.

    Ingen av hans vänner har barn (troligen för jag fick barn så tidigt) så jag blir inte inbjuden för dom vet att jag inte har någon avlastning. (Eller jag antar att de är pga de)

    Tex gick hans familj ut och åt mat tillsammans för att en av dom fyllde år men ingen frågade om jag ville följa med, men hans syskons partners fick följa med.

    Han sover ofta bort alla helgens nätter och jag kan känna mig så ensam.

    Jag ser liksom hur andra familjer åker till lekland eller har fredagsmys i soffan, inte ens de kan vi ha.

    Ofta sitter jag o barnen och kollar på en barnfilm och myser medan han går in i sovrummet o kollar sin mobil.

    Han tar på sig en viss papparoll, han bryr sig om barnen och han tröstar, hjälper och säger till dom.

    Men tex när ena barnet opererades så frågade han inte ens hur det gått när vi kom hem.

    När det var strul med barnens biologiska pappa om vårdnaden då frågade han inte hur de var med mig eller hur det går (och jag mådde jätte dåligt vilket han inte kunde ha missat)

    Han jobbar 100% och ibland över. Jag jobbar 90% och på grund av dom 10% så tycker han att jag ska sköta hela hemmet. Jag tvättar allt tvätt, lagar all mat och jag städar så mycket jag orkar på en vardag men så fort han kommer hem så suckar han åt mig och ger mig skuldkänslor för tex att disken står kvar på bordet eller att jag inte orkat dammsuga.

    Han har ingen förståelse allt att de är utmattande att vara helt ensamstående förälder

    Vad kan man kräva av han?

    Han har inga barn själv och har inga direkt barn i sin närhet mer än mina.

    Jag vet ju att de inte är Hans barn men han har alla möjligheter att bli nån typ av pappa till mina barn och att vi ska bli en hel familj men ändå så sitter jag själv o han gör de han vill utan att ens fråga mig ifall jag vill hänga med eller om VI har annat planerat.

    När jag levde med barnens pappa så va jag utsatt för våld så jag vet liksom inte riktigt vad som är normala beteenden i en fungerande familj.

    Är det normalt att de är så här i en bonusfamilj? Är de min dröm om att vi ska vara en normal lycklig familj som får mig att överdriva?

  • Svar på tråden Ska de va så här?
  • Sat 19 Oct 2019 17:27
    #1

    Har han inte berättat för sin familj om dig?

    Nån helg är väl ok han är ute med andra, men inte varje.

    Vill han inte byta kanal när du och barnen kollar är det väl bra han kollar i ett annat rum?

  • Sat 19 Oct 2019 17:29
    #2

    Hur gamla är barnen? Han är troligen inte intresserad av att ta någon papparoll och det är heller inget du kan kräva. Det är tråkigt men nog rätt vanligt att leva som ni gör när bara den ena partnern har barn. Ni kommer kanske aldrig mer "familj" än så här, du, han och dina barn från din sida, han och du från hans sida.

    Jag skulle inte vilja leva så men många accepterar det. Jag hade gjort slut och träffat någon ensamstående pappa istället.

  • Anonym (Ts) Trådstartaren
    Sat 19 Oct 2019 17:34
    #3
    Giftskåneman skrev 2019-10-19 17:27:09 följande:

    Har han inte berättat för sin familj om dig?

    Nån helg är väl ok han är ute med andra, men inte varje.

    Vill han inte byta kanal när du och barnen kollar är det väl bra han kollar i ett annat rum?


    Det är varje helg... Och jo han har berättat för dom om mig vi har träffats många gånger och även barnen har dom träffat.
  • Anonym (M)
    Sat 19 Oct 2019 17:35
    #4

    Jag skulle hellre leva ensam än sådär. Vad gör ni tillsammans? Vad har ni gemensamt?

  • Anonym (Ts) Trådstartaren
    Sat 19 Oct 2019 17:35
    #5
    smulpaj01 skrev 2019-10-19 17:29:59 följande:

    Hur gamla är barnen? Han är troligen inte intresserad av att ta någon papparoll och det är heller inget du kan kräva. Det är tråkigt men nog rätt vanligt att leva som ni gör när bara den ena partnern har barn. Ni kommer kanske aldrig mer "familj" än så här, du, han och dina barn från din sida, han och du från hans sida.

    Jag skulle inte vilja leva så men många accepterar det. Jag hade gjort slut och träffat någon ensamstående pappa istället.


    Barnen är 9 och 6.

    Blir så ledsen för jag tror du har helt rätt
  • Anonym (Ts) Trådstartaren
    Sat 19 Oct 2019 17:40
    #6
    Anonym (M) skrev 2019-10-19 17:35:06 följande:

    Jag skulle hellre leva ensam än sådär. Vad gör ni tillsammans? Vad har ni gemensamt?


    Vi sitter o kollar tv på vardagkvällarna. Det är väl i stort sett de vi gör och har gemensamt. Fast vi tycker om varandra
  • Sat 19 Oct 2019 17:54
    #7

    Han är nog inte intresserad av att han någon papparoll och jag tycker inte du kan kräva det. Hans familj är nog inte heller intresserad av att vara extrafarmor/farfar åt dina barn och det är också något du får acceptera. Han verkar ju inte skita helt i barnen när han tröstar och sånt får dock en känsla av att han är ganska omogen.

  • Sat 19 Oct 2019 18:58
    #8

    Vilken charmknutte du skaffat.

    Uppenbarligen så har du pga tidigare destruktiva relationer en skev bild av hur en sund relation ser ut och nöjer dig med alldeles för lite.

  • Anonym (A)
    Sat 19 Oct 2019 19:04
    #9
    Ester69 skrev 2019-10-19 17:54:42 följande:
    Han är nog inte intresserad av att han någon papparoll och jag tycker inte du kan kräva det. Hans familj är nog inte heller intresserad av att vara extrafarmor/farfar åt dina barn och det är också något du får acceptera. Han verkar ju inte skita helt i barnen när han tröstar och sånt får dock en känsla av att han är ganska omogen.
    +1
  • Anonym (Ssss)
    Sat 19 Oct 2019 20:05
    #10

    Vet du. Jag förstår din förvirring. Du förväntar dig nåt. Men ändå inte. Du tänker "familj". Men vad är en familj? Du kan lika gärna vara familj med din chef, om hon råkar vara din bästa vän. Din pojkvän har du för sex och närhet och han behöver inte ses som familj, förstår du hur jag menar? Han finns för dig och inte för dina barn.

  • Anonym (Emma)
    Sat 19 Oct 2019 20:06
    #11

    Riktigt tråkigt förhållande det låter som. Han uppskattar verkligen inte dig och tar dig för given. Undra lite varför du aldrig blir medbjuden på saker och jag tror att det till stor del beror på att han inte vill. Att hans vänner och familj bjudit dig och sagt det till honom men han för det inte vudare eller säger direkt att du inte kan pga barnen.

    Han använder dig lite som en dörrmatta får jag intrycket av. Han är säkert bättre än ditt ex men han är inte tillräckligt bra för att förtjäna dig och allt du gör. Nej du ska inte ta allt hushållsarbete.

    Du känner djupt inom dig att detta förhållande inte är rätt och att han inte behandlar dig rätt. Du förtjänar någon som vill vara en familj med dig och dina barn. Du är värd så mycket mer än vad han ger dig. Stå upp för dig själv och vad du vill ha. Kan inte han ge dig det nä då är han inte rätt. Det är tufft att lämna men ibland är det för det bästa.

  • Anonym (Ssss)
    Sat 19 Oct 2019 20:11
    #12
    smulpaj01 skrev 2019-10-19 17:29:59 följande:

    Hur gamla är barnen? Han är troligen inte intresserad av att ta någon papparoll och det är heller inget du kan kräva. Det är tråkigt men nog rätt vanligt att leva som ni gör när bara den ena partnern har barn. Ni kommer kanske aldrig mer "familj" än så här, du, han och dina barn från din sida, han och du från hans sida.

    Jag skulle inte vilja leva så men många accepterar det. Jag hade gjort slut och träffat någon ensamstående pappa istället.


    Men snälla, var lite mer öppen om det är en förälder som önskas. Det blir lättare att veta vad som förväntas. Men ärligt, förvänta dig inte att någon vill gå in och agera extraförälder.
  • Anonym (Joha)
    Fri 8 Nov 2019 16:16
    #13

    Jag tror du och din sambo behöver prata om vilka förväntningar och önskemål ni har på er relationen. Innan ni rett ut det och vet om den andra kan tillgodose era behov tror jag inte ni kan komma vidare. Kanske kommer det visa sig att det bästa för någon eller båda är att gå vidare.


     


    Jag bor med sambo och hans dotter. Hans dotter var nio år när vi träffades och är 14 nu. Jag tror att han känt en del som du, att han hade en annan bild av hur familjen skulle se ut, att jag skulle gå in mer i mammarollen. Vi skulle göra allt ihop, bestämma allt tillsammans. 


     


    Han har fått acceptera (fast det har gått trögt och han får återfall ibland) att jag inte är intresserad av att vara någon extramamma och att han och han dotter fått spendera mycket tid på egen hand. Och jag har samtidigt fått följa med på familjeaktiviteter etc som kanske inte varit mitt förstahandsval om jag själv fått välja för att vi ändå ska ha ett gemensamt liv. 


    Min sambo har också fått lära sig att avsätta tid till vår vuxenrelation. Något han var väldigt svår med i början. Ju mer krav han ställde på mig om att göra allt tillsammans alla tre desto ovilligare blev jag. 


    Ju äldre hans dotter blivit desto lättare blir det också att bygga en bra relation med henne och nu hittar vi på saker helt på egen hand också.


     


    Summa sumarum. Vi har alla tre fått lära oss att vårda våra relationer till varandra och det är nått vi måste fortsätta med troligtvis resten av livet. 


     


     

  • Siden
    Thu 28 Nov 2019 16:22
    #14
    Anonym (Joha) skrev 2019-11-08 16:16:36 följande:

    Jag tror du och din sambo behöver prata om vilka förväntningar och önskemål ni har på er relationen. Innan ni rett ut det och vet om den andra kan tillgodose era behov tror jag inte ni kan komma vidare. Kanske kommer det visa sig att det bästa för någon eller båda är att gå vidare.

     

    Jag bor med sambo och hans dotter. Hans dotter var nio år när vi träffades och är 14 nu. Jag tror att han känt en del som du, att han hade en annan bild av hur familjen skulle se ut, att jag skulle gå in mer i mammarollen. Vi skulle göra allt ihop, bestämma allt tillsammans. 

     

    Han har fått acceptera (fast det har gått trögt och han får återfall ibland) att jag inte är intresserad av att vara någon extramamma och att han och han dotter fått spendera mycket tid på egen hand. Och jag har samtidigt fått följa med på familjeaktiviteter etc som kanske inte varit mitt förstahandsval om jag själv fått välja för att vi ändå ska ha ett gemensamt liv. 

    Min sambo har också fått lära sig att avsätta tid till vår vuxenrelation. Något han var väldigt svår med i början. Ju mer krav han ställde på mig om att göra allt tillsammans alla tre desto ovilligare blev jag. 

    Ju äldre hans dotter blivit desto lättare blir det också att bygga en bra relation med henne och nu hittar vi på saker helt på egen hand också.

     

    Summa sumarum. Vi har alla tre fått lära oss att vårda våra relationer till varandra och det är nått vi måste fortsätta med troligtvis resten av livet. 

     

     


    Mycket bra summerat och jag instämmer. Det finns oftast en sorg i en nybildad styvfamilj över att förväntningar grusas. En styvförälder som inte har så mycket intresse i dom barn som kom på köpet, en förälder som är besviken och hade tänkt sig EN familj. Det är inget ovanligt. Och det finns i inga rätt eller fel i en bonusfamilj, var och en måste hitta vad som fungerar för dom. Och vårda dom relationer som finns. Man kan inte ställa krav på en styvförälder att den ska vara som en extra mamma eller pappa, det enda man kan förvänta sig är att han eller hon är schysst och respektfull mot barnen och snäll mot dom, intresserar sig för dom som en normal vuxen. Om man förväntar sig mer än så behöver man sätta sig ner och prata om det, utan att vara anklagande. Även gällande hur du knappt bjuds in i hans familj eller att du får sköta mesta hushållet. Allt du är missnöjd över behöver du berätta, men uttryck dig på ett försiktigt sätt. Han kanske också bär på besvikelser och sorg, han har bara levt med dina barn i två år (ett år om du har dom på halvtid) och det är som en cm på en meter i styvfamiljslivet. Jag har bott med mitt bonusbarn i tre år och vi är fortfarande på någon sorts artighetsnivå med varandra, vi gillar varann men jag är absolut ingen förälder. Man får ha respekt för att det tar tid och att det kräver kommunikation,
Svar på tråden Ska de va så här?