Ska de va så här?

Anonym (Joha) skrev 2019-11-08 16:16:36 följande:

Jag tror du och din sambo behöver prata om vilka förväntningar och önskemål ni har på er relationen. Innan ni rett ut det och vet om den andra kan tillgodose era behov tror jag inte ni kan komma vidare. Kanske kommer det visa sig att det bästa för någon eller båda är att gå vidare.

Jag bor med sambo och hans dotter. Hans dotter var nio år när vi träffades och är 14 nu. Jag tror att han känt en del som du, att han hade en annan bild av hur familjen skulle se ut, att jag skulle gå in mer i mammarollen. Vi skulle göra allt ihop, bestämma allt tillsammans.

Han har fått acceptera (fast det har gått trögt och han får återfall ibland) att jag inte är intresserad av att vara någon extramamma och att han och han dotter fått spendera mycket tid på egen hand. Och jag har samtidigt fått följa med på familjeaktiviteter etc som kanske inte varit mitt förstahandsval om jag själv fått välja för att vi ändå ska ha ett gemensamt liv.

Min sambo har också fått lära sig att avsätta tid till vår vuxenrelation. Något han var väldigt svår med i början. Ju mer krav han ställde på mig om att göra allt tillsammans alla tre desto ovilligare blev jag.

Ju äldre hans dotter blivit desto lättare blir det också att bygga en bra relation med henne och nu hittar vi på saker helt på egen hand också.

Summa sumarum. Vi har alla tre fått lära oss att vårda våra relationer till varandra och det är nått vi måste fortsätta med troligtvis resten av livet.

Mycket bra summerat och jag instämmer. Det finns oftast en sorg i en nybildad styvfamilj över att förväntningar grusas. En styvförälder som inte har så mycket intresse i dom barn som kom på köpet, en förälder som är besviken och hade tänkt sig EN familj. Det är inget ovanligt. Och det finns i inga rätt eller fel i en bonusfamilj, var och en måste hitta vad som fungerar för dom. Och vårda dom relationer som finns. Man kan inte ställa krav på en styvförälder att den ska vara som en extra mamma eller pappa, det enda man kan förvänta sig är att han eller hon är schysst och respektfull mot barnen och snäll mot dom, intresserar sig för dom som en normal vuxen. Om man förväntar sig mer än så behöver man sätta sig ner och prata om det, utan att vara anklagande. Även gällande hur du knappt bjuds in i hans familj eller att du får sköta mesta hushållet. Allt du är missnöjd över behöver du berätta, men uttryck dig på ett försiktigt sätt. Han kanske också bär på besvikelser och sorg, han har bara levt med dina barn i två år (ett år om du har dom på halvtid) och det är som en cm på en meter i styvfamiljslivet. Jag har bott med mitt bonusbarn i tre år och vi är fortfarande på någon sorts artighetsnivå med varandra, vi gillar varann men jag är absolut ingen förälder. Man får ha respekt för att det tar tid och att det kräver kommunikation,

Ska de va så här?

INNEHÅLL