Ångest, deprimerad?

Hej!

Skall försökta hålla mig någorlunda kort. Jag har ett år kvar på en utbildning jag aldrig trodde att jag skulle komma in på. Ingen i min familj är akademiker, så att börja studera på universitet var ett stort steg för mig som jag aldrig trodde att jag skulle klara. När jag kom in på utbildningen flyttade jag samtidigt hemifrån, så det var mycket som hände på en och samma gång. Dessförinnan jobbade jag mycket och reste över världen för de pengar jag dragit in. Jag hade inga större orosmoln inför framtiden utan levde lyckligt och följde mitt hjärta.  
   Med mina studier har det medföljt otroligt mycket ångest. Jag vet att jag klarar tentorna om jag väl avsätter tiden som krävs, och har jag hittills klarat allt, men trots att jag är i sluttampen av utbildningen sköljer ångesten över mig och jag tror inte att jag kommer att klara exempelvis nästa tentamen och uppsatsskrivningen. Om kvällarna när jag skall försöka sova kommer tankarna; Tänk om jag misslyckas med studierna och då sitter där med ett kraftigt studielån (trots att jag lagt undan nästan hela mitt studielån som en buffert i fall något oförutsett skulle hända)? Tänk om jag inte får ett jobb när jag väl är klar med studierna? Tänk om jag inte klarar av jobbet som jag kanske får efter studierna? Tänk om jag av någon anledning skulle bli vräkt och bostadslös? Kommer jag att klara av finansiera ett bostadsköp i framtiden? Jag känner mig som en misslyckad individ vars liv står stilla, trots att de i min närhet snarare tycker tvärt om.
   Jag sitter också i ett förhållande där min partner bor med sina barn 80 mil ifrån mig varannan vecka och mina ångesttankar kommer oftast den veckan han inte är med mig. Jag bodde tidigare med honom i den stad där hans barn bor, men där kunde jag inte slutföra mina studier då det lokala universitetet inte hade det programmet som jag läser, så jag flyttade då till den stad han arbetar i varannan vecka för att vi skall kunna vara tillsammans. Jag trodde att jag skulle bli lycklig av denna miljöomväxling och att få slutföra studierna, men trots denna miljöomväxling där jag kan få stimulans i form av studier mår jag dåligt. Jag tycker att det är jobbigt att vara ifrån min partner deltid. Jag känner mig också väldigt ensam trots att jag har bekanta som ofta hör av sig till mig, men när de väl hör av sig så känner jag att jag inte orkar. Så jag är inte jättebra på att vattna mina vänskapsrelationer. Hur kommer det sig? Jag bor med min fantastiska hund och det är han som får mig att orka. Jag fortsätter för att jag helt enkelt måste han hans skull. 
   Jag ser inte ljust på min nuvarande livssituation men inte heller på framtiden. Jag ser inte "ljuset i tunneln". Tror ni att jag är deprimerad eller är detta endast en svacka?