En fråga till er otrogna

Att vara otrogen ger en "kick" för en del. Att det är och känns fel, och nervositeten/det dåliga samvetet blir tillsammans något man njuter av. Njuter av draman, njuter av risken, njuter av sveket.

Lite som att en del tänder på smärta och förnedring, det är ju egentliga inte sexuella känslor men det kan upplevas starkt som det. man kopplar ihop de känslorna med sexuell njutning.

På det sättet kan man göra detta trots det dåliga samvetet, eller rent av pga. det dåliga samvetet.

En bekant till mig brukade ha sex med sin fru bara nån timme efter han hade haft det med sin älskarinna. Att han inte hade duschat utan hade älskarinnans "kladd" på penisen och stoppade in det i sin fru utan att hon visste det gav massa tankar om att de (frun och älskarinnan) hade ovetandes lesbiskt sex och han gick igång oerhört på sveket och att det var så fel, elakt och äckligt.

Så just det sunkiga, och att det är fel, dåligt samvete, svek osv. kan nog tolkas som en drivkraft till att göra det och inte bara mot att göra det. 

 

Ni underskattar nog grovt lockelsen i att bryta mot regler, göra fel och synda. Jag tror det ofta handlar om så mycket mer än bara sexuell njutning. Riskbeteende, lite påminnande om att vilja klättra på en hal klippa utan säkerhetsutrustning, stå vid randen av ett stup. Det är farligt och kittlande, man blir rädd och varje instinkt säger att det här är fel, men man njuter av den känslan.

Sadistiskt av det onda man gör mot partnern eller masochistiskt njutning av sin egen ångest och samvetskval. Många människor är störda och kan finna njutning i lidande, eget eller andras. 

Pol Pot vet jag inte så mycket om, men Himmler verkar inte som att han var någon sadist, utan han såg det som att han gjorde något "nödvändigt ont". Jag har för mig att han drog någon liknelse till en skadedjursutrotare som inte njöt av vad han gjorde, för det vore omoraliskt, utan han gjorde det för att andra skulle slippa och det var nödvändigt.

Vilket gör honom ännu värre än en sadist egentligen...men en helt annan grej. 

Att ens jämföra otrogna som njuter av att bedra sin partner med Heinrich Himmler är förövrigt lite väl smaklöst. Om det ena är en etta på ondhetsskalan är det andra 97.

Pol Pot vet jag inte så mycket om, men Himmler verkar inte som att han var någon sadist, utan han såg det som att han gjorde något "nödvändigt ont". Jag har för mig att han drog någon liknelse till en skadedjursutrotare som inte njöt av vad han gjorde, för det vore omoraliskt, utan han gjorde det för att andra skulle slippa och det var nödvändigt.

Vilket gör honom ännu värre än en sadist egentligen...men en helt annan grej. 

Att ens jämföra otrogna som njuter av att bedra sin partner med Heinrich Himmler är förövrigt lite väl smaklöst. Om det ena är en etta på ondhetsskalan är det andra 97.

Nja, visst har kyrkan satt sin prägel på oral och synen på förhållanden, men svek (gå bakom ryggen och ljuga) är något som inte är accepterat i någon kultur någonstans i världen oavsett kristen eller ej. Det har mer med överlevnadsinstinkt att göra är religion. Att lita på fel person kan kosta en livet och därför reagerar de flesta instinktivt negativt till svek.  Så jo faktiskt så finns det en väldigt utpräglad gemensam syn på svek, däremot finns det stora skillnader i hur man ser på sex, men det har ingenting med att svika och ljuga. Man kan ha sex UTAN att svika och ljuga, det är mer en fråga om vad man är villig att offra för att få det och våga stå för det man vill. De som är otrogna kritiseras inte för att de hade sex, de kritiseras för att de gick bakom ryggen och ljög. Det som kritiseras är INTE sexet eller deras inställning till sex utan snarare deras inställning till ärlighet.

Jag tycker snarare det är du som inte tänker historiskt för det är inte förrän ganska nyligen som sex bara kunde vara något trevligt och skönt iom att preventivmedel uppfanns. Tidigare har sex alltid varit förknippat med barn, och då kunde man inte bara tänka på att "nu ska jag ha mig ett skönt knull utan konsekvenser" utan snarare "nu ska jag ha mig ett skönt knull men sen får jag ta hand om ungarna som blir till och se till att de överlever"

Om han hade fått en diagnos eller åtminstone velat ta hjälpen, velat bli bättre så hade jag förmodligen inte gett upp lika fort. Men det kändes mer som att han gick in i sitt ego, jag gör vad jag måste och resten av tiden är min. Trotts alla mina ansträngningar och försök så var han inte villig att jobba på det. Du ställs man för ett dilemma, vill jag leva så här eller gå vidare, hur många år ska jag fortsätta kämpa? Jag var villig att lämna honom tillslut, men när vi nått den punkten så börja han inse sina problem. Om man är sjuk så blir man inte automatisk frisk för att man ställs inför ett sådant dilemma. 

 

Som jag nämnde så har jag och kollegan vart vänner länge, och våra barn/familjer har umgåtts under flera år. Sen berätta jag aldrig för barnen att vi ska träffa kollegan och hans barn, utan det blev mer som en spontant möte på plats. Mer som "va kul är ni också här", och vi var aldrig närgående så att barnen skulle tolka situationen som att vi dejta dyl. Jag har haft många tillfällen att "gå över gränsen" men aldrig tagit den innan. Men med utlandsresa, nöje och alkohol så släppte väl tillslut gränserna. Redan innan resan hade jag beslutat mig för att vi skulle gå skilda vägar. Hade det inte vart barn inblandade så hade jag lämnat tidigare, men så är det inte så enkelt praktiskt att bara gå. Vi jobbar båda i olika kommuner och bor i en kommun mellan våra jobb. Att hitta bostad eller köpa något tar månader, att flytta barnen från skolan görs inte heller på en dag. Att flytta in till kollegan var heller inte ett alternativ då barnen var skrivna i en annan kommun. Livet är inte bara svart eller vitt.

Haha, du kallar andras tankar för löjliga floskler och låtsas att du känner till internationell forskning - okänd sådan - som motsäger att människan som art inte är helt monogam (vi har liknande beteende som t ex schimpanserna och andra närbesläktade primater. Under människans långa utvecklig har vi levt fritt sexuellt under merparten av tiden. Forskningen är enig där om du bortser från antropologerna Trump och Åkesson)

Jag behöver inte anstränga mig hårt alls för att normalisera otrohet. Det står om detta i alla böcker om mänsklig sexualitet. Ja, och jag går på djupet jämfört med dina korta hånfullheter. Du projicerar igen. Förstår du att du bevisar det med varje inlägg du gör? Det är du som behöver anstränga dig att hitta bättre och djupare argument för din sippa sexualfientlighet.

Om du läser svenska böcker rekommenderas denna tvärvetenskapliga utmärkta bok i ämnet. Jag tyckte den var riktigt bra: www.adlibris.com/se/bok/den-sexuella-evolutionen-9789172412330

Men du kanske har andra hemliga böcker du vill hänvisa till? Du kanske ska skriva en osynlig bok själv? Du tror inte på någon s k expert och du föraktar de som bildar sig? För du är en fin människa och har fått gåvan att veta allting bara sådär av dig själv? Livets hårda skola kanske? Så praktiskt att visa förakt för eliter men vara lättkränkt själv för minsta motargument. Inte precis klassiskt manligt..,

Jag känner ingen skam heller. Människans sexualitet är fin, härlig och viktig. Trohet och ärlighet är viktiga saker med. Men ju man ska hantera inskränkthet och enfald är svårt i alla tider. Ofta får enfalden övertaget i samhället. Den är farlig för människans möjligheter till lycka.

Om du utsatts själv för svek och otrohet beklagar jag. Det är aldrig bra med oärlighet. Och smärtsamt att analysera orsaker. När jag varit otrogen hittills i livet har jag varit diskret, inte gjort någon ledsen och jag har haft sköna stunder. Det har hjälpt mig stötta mina ordinarie partners i deras stress, oro och missbruk. Jag hade gärna haft skön sex med dem men de hade annat i tankarna. Man får respektera varandra och ha förståelse för att de flesta varken kan tänka stort, fritt, djupt eller ens kompromissa. De flesta tänker som du och kallar alla andra för löjliga, självutnämnda experter etc i stället för att vårda sin sexualitet.

Jag förstår att du inte bryr dig om antropologin, sociologin, psykologin eller vår biologi. Burenholt står inte ensam och kanske hans kritiker helt enkelt inte har bra argument? De hörs inte nämligen. Eller?

Burenholts slutsatser om naturligt sexuellt beteende har jag i praktiken svårt för jag med beroende på min uppfostran med nog alldeles för många onödiga restriktioner. Jag är medveten om dem och kan inte enkelt göra mig av med all moral. Det vill jag nog inte heller.

Esther Perel skrev boken The State of Affairs - Rethinking infidelity för två år sedan. Internationellt hyllad bok med djupa insikter. Viftar du bort henne som nån sorts låtsas-studie med?

Du är lite vag med vad du egentligen tycker själv och vilka auktoriteter du möjligen kan bry dig om. Eller vilka moralpredikanter som vi kan fundera på? Det är väldigt tomt med argument? Finns studier över huvud taget som visar på att evig sexuell trohet är det vetenskapligt rätta? Det finns alltså inte ens studier som stöttar dig? Det är verkligen ihåligt tomt på din sida debattbordet.

Jag får känslan av att de som utan underlag eller någon sorts studie bara har sin egen sorg som bevis. De har blivit bedragna och vill bli kvitt den känslan av svikenhet. All skuld för att detta ska läggas på den andre som var otrogen. Jag förstår att den känslan av övergivenhet är tung att bära. Delvis är den ju ett resultat av att vi lurats in i en omöjlig moralkodex.

Avtal ska hållas - dvs ömsesidiga löften om trohet handlar om juridik... men otrohet slutade vara ett brott juridiskt för mer än 50 år sedan... det är dags att ni trohetsivrare anpassar er till vår tid nu.

Du undviker att debattera? Betyder det att du inte har motargument? Fakta sparkar alltså lite ändå? Tack.

Efter att ha läst inläggen i den här intressanta tråden frågar jag om inte ämnet de otrognas eventuella skam har belysts - man skäms inte särskilt pga diverse skäl och förklaringar.

Vänder vi på frågan - hur lång tid är lagom för att de som blivit bedragna ska komma över sina negativa känslor?

Vad är naturligt, vad är moraliskt osv?

Vi verkar ha en trend i samhället att allt blir så överdrivet. Om jag blir bedragen (och jag är en känslig snöflinga) måste jag agera som i en dålig amerikansk film och kasta ut partners alla grejer på gatan, måste jag ta på mig identiteten bitter snyftande bedragen för resten av livet? Jag kan aldrig förlåta den som bedrar mig för jag är en unikt älskansvärd varelse?

Är det inte lite väl naivt? Det finns väl coolare franska filmer att identifiera sig med om man blir bedragen?

Du pratar vagt om att det finns kritiker men kan knappar nämna dem vid namn och arbete. Du verkar tro att om det ens förkommer kritiker så falsifieras alla argument. Varför saknar du fakta om människans natur enligt ditt ideal om absolut trohet?

Ingen har sagt emot att vi får uttrycka oss fritt här med vilka tossigheter som helst. Så du behöver inte ta på dig nån offerkofta i SD-stil.

Vad som sker med känslorna hos de som blivit bedragarna är nog samma som alla de av oss som upplever trauma/sorg. Googla på sorg.se eller på alla studier om chock, förnekelse, förhandling, vrede, sorg och acceptans. Om man inte lever ut sina känslor runt detta kan man inte komma fram till acceptans/nyorientering.

Jag har varit diskret och lyckligt otrogen flera gånger. Jag skrev om det i tråden högre upp.

Du undviker att skriva om din egen sorg som bedragen? Vågar du analysera? Vad var det i relationen som gjorde otroheten gångbar? Vad hade kunnat göras för att förhindra den?

Du orkar inte läsa något alls. Läsa och lusläsa är inget du vill göra. Men du vill göra enkla tvärsäkra bedömningar om att ingenting i universum behöver vara sant eller går att riktigt bevisa. Din egna känsla som ensam unik snöflinga räcker. Du är kanske inte ens en biologisk människa som vi andra? Det går ju inte att bevisa.

Alla människor är helt olika och upplever alla saker helt olika. Allt är personligt och t ex otrohet (går den ens att bevisa?) kan inte studeras ens eftersom alla miljoner människor som upplever detta är helt unika - vissa blir glada, andra gula, några får utslag. Sorgbearbetning och all den kliniska kunskap om människors traumahantering den orkar du inte läsa, än mindre lusläsa. Där finns inget av intresse eller hjälp till dig att hämta - det vet du redan på förhand.

Du tycker att man inte får vara med i debatten om man inte upplevt ämnet från just din sida. Så jag får knappt uttala mig om nät alls.

Om du läser igenom dina inlägg och värderar dina inlägg utifrån.vad du tillför förutom bitterhet och förakt för kunskap, vaf hittar du då? Ingen direkt rörande berättelse med reflektioner om ditt ledsamma trauma. Jag beklagar att din tillvaro gick sönder. Men hade jag varit din partner så hade jag allt storknat över den sortens ocharmiga träighet och förakt för bildning, brist på nyfikenhet och respekt som dina inlägg visar. Jag anar att de speglar din syn på ömhet och kär lek med? Ursäkta min brutalitet.

Jag hoppas att du kommer igenom ditt trauma och att du kommer ut som en gladare person som kan uppskatta livet efteråt.