Zarch skrev 2019-11-05 10:30:30 följande:
Jag tycker att du faktiskt får sluta bry dig om mammans känslor i det hela för det kan du inte påverka, hon är en stor flicka och ansvara för det själv helt enkelt.
Det är jättebra att du engagerar dig och skapar en fin relation till barnen och det tycker jag givetvis inte att du ska helt lägga av med. Men jag vet inte, har betraktat många i liknande situationer och det är lätt att köra all in i början men när smekmånaden är lite över så är risken rätt stor att många i din sits känner sig lite bittra och utmattade. För hur mycket du än anstränger dig för att göra dig oumbärlig så kommer mamma alltid att vara nummer ett. Har du däremot en sund syn på det där och realistiska förväntningar och inser att det där kommer att visa sig sedan när nyhetens behag har lagt sig så är det väl ingen fara på taket.
Men oavsett vad, låt kärleken gro och koncentrera dig på din partner först och främst. Tror att du tjänar på det i längden.
Nja, har varit i barnens liv i 3 år och bott ihop med dem varannan vecka sedan över 2 år tillbaka så skulle väl inte säga att vi är i smekmånadsfasen längre. Tvärtom är det såklart jobbigt ibland (som det är med barn oavsett om man är biologisk förälder eller ej) men i grund och botten älskar jag dem och vill deras bästa, alltid.
Jag försöker absolut inte göra mig oumbärlig eller ersätta deras mammas roll utan jag är helnöjd med min egen roll i deras liv som deras extravuxen/bonusmamma eller vad man nu vill kalla det (de kallar mig för mitt namn och har än så länge aldrig behövt förklara för någon vem jag är, i alla fall så vitt jag vet).
Däremot önskar jag att vi fick sköta vårt och att deras mamma fokuserar på sitt men det är som du säger - jag kan inte styra henne. Mannen har precis ansökt om samarbetssamtal så förhoppningsvis blir det lite bättre i och med det.
Tack så mycket för dina tips och råd!
