Känner igen mig. Har hankat fram på arbete efter arbete sedan jag blev myndig för många år sedan. Aldrig riktigt hittat min plats. Vet inte vad jag vill/kan/önskar att göra.
Men å andra sidan så känner jag oftast att "jag inte är gjord för denna värld", med allt som tillkommer. Är som du Ts, sk högkänslig. En jobbdag innebär egentligen flera dagars vila, vilket såklart inte är möjligt.
Känner med dig <3 Och förstår dig. Jag är inte heller gjord för denna värld, eller snarare denna påhittade värld vi lever i nu. Jag upplever att människor som du och jag generellt sett är mer "jordade/grundade" och därför har svårare att klara av sådant som faktiskt bara är påhitt. Förstår du hur jag menar då?
Det finns hyfsade möjligheter att lämna det materiella och lägga fokus på familj och hälsa. Det går att i stor utsträckning leva i ett självförsörjande hushåll. Inget för den lata då det krävs mycket jobb.
Fast ni generaliserar rätt ordentligt nu.
För er som inte förstår är lösningarna enkelt.
Gå ner i tid.
Lägg dig tidigt.
Skaffa ett jobb du trivs med.
Släpp alla måsten.
Och när allt detta är beprövat, så har vi helt plötsligt icke utbrända människor/ människor som helt plötsligt känner att dom trivs perfekt i livet.
Att vara utbränd och inte känna sig hemma i världen eller med de krav som finns i samhället är två helt skilda saker.
Ponera att ni som en annan, känt sig udda sedan barnsben. På det uppvuxen bland missbruk där hot, våld och sprit är en helt normal vardag. Där man dom barn agerar vuxen från mycket låg ålder, tills dess att man slår sig fri, för att fortfarande inte veta hur världen faktiskt fungerar. Du slås sen av en verklighet som gör att du måste "börja om från början", lära dig allt om på nytt. Och lagom när du når en myndig ålder, så är du så själsligt trött och utsliten, att inte ens självmord är en tänkbar lösning, för att du är så TRÖTT.
När du sen ska "normalisera", och försöka leva ett vanligt liv så går det aldrig ihop. Du vet inte hur allt egentligen fungerar, och de krav samhället har är alldeles för tunga att lyfta och leva efter. För du är redan slut, som människa.
En utbränd person kan vara vem som helst, som kanske tagit vatten över huvudet en längre tid genom att lyda alla samhällets lagar och förväntningar, i kombo med kanske familjeliv, ekonomi, arbete ,eller vad det nu kan vara. Personen kommer till en punkt där allt tar stopp. Och detta är något som OFTAST på sikt kan bli bättre, för att det har inte alltid varit ohanterbart.
En själsligt trött person kan aldrig bli frisk eller fungera normalt. En sådan person lär sig bara att "stå ut". Göra det som förväntas, men under stor press och ångest, då människor sällan förstår en sådan person. En sådan person blir udda.
Oftast är det sådanna udda personer, som känner att dagens liv är alldeles för tufft att efterleva. Oavsett om livet var svårare och tuffare förr, så är det för oss enklare att se det livet som lättare än nu.
Frågan är komplicerad och att generalisera alla människor är bara ett bevis på hur lite man egentligen vet. Era lösningar kanske funkar för en handfull med människor, men långt ifrån alla.
Jag förväntar mig aldrig att "normalt fungerande personer" ska kunna förstå det jag förklarar, och oftast när man försöker berätta så vet andra "bättre". Så när Ts startar en sån här tråd blir många som inte förstår, provocerade med tron om att Ts är lat, oerfaren och vill att skattebetalarna ska göra jobbet för hen. Inte en tanke på vad som ligger under ytan och vad hen verkligen menar. Just saying.
Att gå ner i tid och hitta ett jobb man trivs med är så jävla enkelt, det är marknaden som bestämmer vad man får för jobb, och om du inte ha barn så har du inte rätt att gå ner i arbetstid.
Man laddar batterierna genom bra mat och motion samt frisk luft.
Nej, du har ingen absolut rätt att alltid bestämma din egen arbetstid. Du ingår ett avtal med en arbetsgivare där ni är överens om vilka regler som gäller. Den möjlighet du har är att säga nej till överenskommelsen, inte i efterhand ensidigt ändra reglerna så de passar dig.
Ja, det innebär kompromisser, du kanske kan få arbetstider som passar dig men i övrigt tråkigt jobb. Eller så får du låsta arbetstider men mycket pengar och kul jobb.
Som slutalternativ har du att helt skippa arbetsgivare och försöka få mat och husrum på annat sätt, genom eget företag, en partner som försörjer dig eller genom att vara självförsörjande.
Kolla gärna det TED Talk jag länkade till. Det tar upp en del av det här."... ett medvetet val", ja. Ännu ett val. Valet att inte välja. Och vilka val kan jag låta bli att välja i? Vilka är så viktigt att jag måste informera mig? Bara för att kunna ta det beslutet måste jag informera mig.
Man kan ju också helt enkelt skita i det. Men det finns en press från samhället idag att man ska vara informerad, bildad och medveten. Dessutom, om alla sket i det så skulle de kriser vi har med planeten idag, och det är många, vara långt mycket värre.
Kontentan är att samhället idag lägger en mycket större belastning på gemene man än det gjorde för hundra år sedan. Inte i form av fysiskt arbete, men mentalt. Detta är en delorsak till att folk bränner ut sig.
Intressant att beskriva en ökad andel hemmaföräldrar som en mer "hållbar framtid". Vem ska försörja alla dessa hemmaföräldrar?
Folk får göra vad de vill men inte förvänta sig att bli försörjda av samhället för att "arbete inte passar dom". Tror de inte att vi andra är trötta när vi kommer hem? Tror de inte att vi egentligen hellre skulle drälla runt hemma i större utsträckning?
Hade varit lite roligt om en omröstning hade gjorts.
Vilket årtal är dessa personer som inte klarar/orkar med ett jobba?
Ganska säker på vilken årtionde men vore kul att få det bekräftat.