Det gpr ju inte säga absolut vem av er som har rätt. Det finns väl argument för båda. Just nu tycker jag att 10åringen har större behov, men om några år är ju även 4åringen tio år så om ni tänkt bo kvar under hela barnets uppväxt håller ju inte barnens nuvarande ålder som långsiktigt argument. Men om man bara ska svara för nu så har en tioåring större behov av ett större rum ön en 4åring enligt mig.
Om ni är oense och har bra argument för båda alternativen, kan ni inte bara lotta då? Och sen se till att båda barnen får utforma sina rum på bösta aätt. Kanske lägga lite mer oengar på det mindre rummet för att få till ett upplägg som funkar bra oavsett vem som bor där.
Varför? Varför behöver någon som antingen ligger i sängen eller sitter vid skrivbordet mer plats än någon som leker på golvet?
8 kvm är inte så litet, det räcker alldeles utmärkt till säng, skrivbord, bokhylla och garderob som är de möbler tioåringen har.
8 kvm är inte så litet, det räcker alldeles utmärkt till säng, skrivbord, bokhylla och garderob som är de möbler tioåringen har.
Den här tioåringen leker inte och har inte gjort på flera år. Hen läser, ritar eller programmerar oftast.
Fara illa nej, men fyraåringen har desto mer saker som ska få plats. Hen vill ha ett kök och en rutschkana tex, det kommer inte få plats i det lilla rummet utan att allt kommer se intryckt ut.
Förstår inte varför så många måste reagera aggressivt och otrevligt!
Jag har samma problem, fast på det mentala planet.
Sambon och jag ska köpa hus, vi har hittat ett med 2 normala sovrum på ovanvåningen och ett mindre men ändå lagom (tycker jag) på nedanvåningen. Första barnet ligger i magen, kommer om 2 månader.
Det jag är bekymrad över är om vi får plats med ett barn till längre fram, ska de dela rum först? Och vem får sen det lite mindre rummet?
Men jag kan hålla med ts att barn med mindre antal leksaker kan klara sig på lite mindre yta. Alltså, det äldre barnet hade kunnat bo i det lilla rummet förutsatt att de nödvändiga sakerna får plats. :)
Den här tioåringen är inte i behov av massa golvyta. Hen sitter som sagt antingen vid skrivbordet eller ligger i sängen.
Han säger bara att den äldsta ska ha största.
Det är hans argument, han fick det största när han var liten och tycker att det är så det ska vara.
Autism är ingen sjukdom och mina barn får lära sig att leva i verkligheten. Det är inte ni som känner mina barn, så ni kan lägga ner med påståendena om hur autistiska barn tänker och hur de ska behandlas, de är individer de också och ni vet ingenting om hur mitt barn är. Dalt hjälper dem inte och jag gör det jag känner är bäst för mina barn.
Det går ingen nöd på någon av dem och det är inte synd om äldsta som den här gången inte får sin vilja igenom.