Varför är det provocerande att ha många barn?

Varför är det provocerande för vissa att man skaffar/har många barn? Jag vill ha en stor familj och väntar barn nr. 9. Folk ifrågasätter och är missunnsamma. Varför? Alla vill inte ha en liten familj på 4 pers.

Såhär är det va, att alla mina barn, har fått lära sig och kommer få lära sig att man ställer upp för varandra i en familj. I många kulturer bor man flera generationer under samma tak och alla hjälps åt med allt. Varför är det så tabubelagt i Sverige?

Dessutom verkar det provocerande att de äldsta barnen får ta lite ansvar över sina yngre syskon. Varför är det provocerande?

Exakt! Äldsta här får ibland ta nätterna med 1-åringen, när jag eller pappan verkligen inte orkar. När äldsta kommer hem från skolan får denne ofta hämta på dagis, ibland gå och handla, tvätta, ta jand om barnen osv. En bra lärdom för henne inför när hon själv ska bilda familj. Äldsta är 17 år.

Och ja folk har blivit provocerade när jag ber äldsta komma hem och hjälpa till med hemmet efter skolan ist för att vara med kompisar, gå på bio osv. Jag ska snart föda och är mammaledig, jag gör så mkt det går under tiden hon är i skolan men jag är väldigt trött nu så nu får alla dra sitt strå till stacken.

Om ni undrar om försörjningen, jag jobbar 50 % och pappan heltid. Sedan har vi ju barnbidrag plus flerbarnstillägg. Pappan till barnen reser bort en del vilket gör att jag ganska ofta blir ensam med alla barnen. Men vi har det ok ekonomiskt. Tidsmässigt är ett större problem.

Hon får ju vara tonåring också såklart. Men hon vet att det är riktigt tufft hemma vissa perioder och då behövs hennes hjälp, till viss del.

Ja, det fina i kråksången är ju att dina ungar själva kommer att avskräckas från att skaffa ett endaste barn, så jävla mycket press du lägger på de.

Jag tycker uppriktigt synd om barn i storfamiljer.

Men jag skulle aldrig säga det högt till någons ansikte. Men jag tänker detsamma som många andra också tänker; stackars ungar!

Jag är nummer tre i en syskonskara på åtta stycken. Mina erfarenheter från en stor familj var den absolut största anledningen till att jag valt att bara skaffa ett barn.

Jag växte ändå upp på sjuttiotalet (född 1971) och min mamma (som många andra) var hemmafru. Trots det var vårt hem och vår vardag totalt kaos.

Jag fick tidigt ta ansvar för mina yngre syskon. Hade jag några bekymmer eller var orolig för något så visste jag att det var helt upp till mig att lösa det. Mina föräldrar hade varken tid eller ork att ens lyssna på mig.

Från att jag var tretton år hade jag ansvar för tvätten.

En röd tråd genom hela min uppväxt var oron för familjens ekonomi. Vi hade aldrig råd med något utöver det absolut nödvändigaste. Sommaren innan jag skulle börja högstadiet jobbade jag som tidningsbud, lönen använde jag till att köpa ett par gummistövlar till mig själv.

Den ekonomiska situationen gjorde också att man aldrig bad om saker man egentligen behövde för att man inte ville belasta mamma som man visste hade det svårt. Det var många gånger jag använde toapapper istället för bindor.

För att få en stund ensam med mamma (pappa jobbade jämt) var man tvungen att bli sjuk, så pass att ett läkarbesök var nödvändigt. Eftersom vi bodde 25 minuter från närmsta sjukhus  fick man den stunden att verkligen prata. De yngre syskonen lämnades då med min äldsta syster. Vad hon gjorde för att få lite tid med mamma vet jag faktiskt inte.

Jag tyckte det var jättejobbigt att ta hem kompisar. Jag skämdes över skicket på vårt hem. Jag vet att mamma gjorde sitt allra bästa men hon hann helt enkelt inte med alls. Vårt hem var stökigt och smutsigt, mina syskon rufsiga och otvättade och det var ständiga konflikter, skrik och bråk.

Ganska tidigt fick jag upp ögonen för den oas biblioteket utgjorde. Jag växte upp i ett litet samhälle (dit jag flyttade tillbaka när jag själv fick barn) och biblioteket hade öppet tre eftermiddagar/kvällar i veckan.

Så fort jag hade möjlighet gick jag dit för att göra läxor och njuta av lugnet. Jag stannade så länge jag kunde. Det kändes som att jag aldrig ville gå hem.

Nu har biblioteket här öppet bara en dag i veckan och det talas om att det ska läggas ner. Det gör mig ont att höra det för jag vet vilken fristad det kan vara för barn i min situation. Det är 1,5 mil in till "stan" och huvudbiblioteket och det går få bussar så det är svårt att ta sig dit för barn och ungdomar.

När det blev dags att välja till gymnasiet valde jag (liksom mina äldre syskon) linje utifrån vilken som skulle innebära att jag var tvungen att flytta. Jag bodde i ett pyttelitet studentrum och delade kök och badrum med tolv andra. Det var underbara år!

Mina föräldrar kom inte när jag tog studenten.

Jag läste sedan vidare på universitet och har tillsammans med min man byggt ett tryggt och lugnt liv för oss och vårt barn. Jag är den högst utbildade på tre generationer men jag tror inte att mina föräldrar vet vad jag har för utbildning.

När jag tog examen kom min äldsta syster. Mina föräldrar tyckte det var för krångligt att resa så långt med alla syskon. Det var ett avstånd på 15 mil.

Jag har liknande erfarenheter som du. Jag är nummer 8, så jag behövde inte ta hand om småsyskon så mycket. Men i tonåren blev min pappa sjuk och behövde hjälp. Under flera av mina år på universitetet var jag god man åt min far. Skulle jag åka hem och hälsa på var det alltid saker jag skulle fixa, alltid något (mjölk eller annat) som skulle köpas med hem och jag fick alltid lägga ut utan att få tillbaka...

Många andra som började universitetet fick ekonomisk och annan hjälp av sina föräldrar, medan jag förväntades hjälpa mina... 

Självklart jobbade jag vid sidan om mina studier...

Ja, nog blir man ordentlig. Man vill ju komma ifrån skiten! Men en bra barndom kan jag inte se att jag hade. Jag tar igen det nu och njuter av att göra barnsaker med mitt barn. Sånt jag aldrig fick göra, som legoland och annat.

Jag har nog samma erfarenhet. Trea av sex barn. Fick alltid ärva mina kläder från de två äldre när de hade vuxit ur dem och de definitivt blivit både omoderna och urtvättade. Blev mobbad för det i skolan och kände mig aldrig fin och modern som mina klasskompisar. Var tvungen att gå hem och hjälpa till med småsyskon efter skolan.
Fick äta pannkaka eller blodpudding minst tre gånger i veckan hemma till middag. Kommer aldrig äta något av det någonsin mer.
Vågade aldrig be om något som kostade pengar och använde oftast papper istället för bindor.
Fick ingen veckopeng och började som 13-14 åring gå ut med hundar på lunchrasten som behövde rastas och fick lite egna pengar till sånt jag behövde. Hoppade alltså över att äta lunch.
Väntade bara på att bli tillräckligt gammal för att kunna jobba så att jag kom hemifrån. Hoppade av skolan efter grundskolan och fick jobb som 16 år och kunde hyra en liten rivningsetta och flyttade( flydde) hemifrån. Bort från alla krav, skrik, gråt och bråk. Bästa dagen i mitt liv.
Det enda mina föräldrar såg mig som var som barn, städ och matpiga.

Den stora lyckliga familjen är en jäkla myt i mina ögon!

Jo, man tror det. Alla storfamiljer får inte en massa bidrag. Att det är barnbidrag för varje barn är en sak. Rika och fattiga, stor familj och liten - alla får det. Vad tänkte du annars för bidrag som "alla" stora familjer får? Inget som vi fick i alla fall.

I vissa stora familjer får de äldre syskonen ta hand om de yngre. Oftare än i små familjer (fast det är jäkligt vanligt där också). I vissa andra stora familjer händer det väldigt sällan. Man ber en storebror kolla babyn när mamma ska på toaletten. Precis som i vilken liten familj som helst.

Vad gäller miljöaspekten, så har ingen ens funderat på det förrän de senaste åren. Inte ens när jag fick mitt yngsta barn var det någon som pratade om att det var dåligt för miljön. När den frågan blev aktuell, så hade jag redan fått alla mina barn. Många blivande föräldrar i dag har aldrig hört talas om att det är miljöfarligt med många barn. Det är ingen allmän kunskap.

Så ja, du vet vad statistiken säger om storfamiljer. Det innebär inte att alla storfamiljer är likadana. Om du tror det har du fördomar, precis som så många andra.

En flyttade när hon började högskolan. Då flyttade hon i studentlägenhet och sedan i egen lägenhet.
Tre flyttade i hop med pojkvänner när de var runt 20 år.
Tre bor kvar hemma, fast en av dem egentligen är för gammal för att bo kvar hos mamma (30 år).

Jag har alltid gett av min tid. Pengar däremot har de fixat själva. De har ju varit vuxna och självförsörjande när de flyttat.

Oj, en stor familj där inget barn flyttade ut i tonåren. Ovanligt skulle jag säga. Bra jobbat!

Min äldsta bror flyttade hemifrån när han var 14.

Övriga i tråden med många syskon vittnar ju om samma sak. Alltid någon som flydde tidigt.