Det här med att vräka ur sig hemskheter om sina barn

Att inse att man inte borde blivit förälder är inte samma sak som att behöva professionell hjälp. Det motsätter inte att älska barnen eller att man skulle ta sämre hand om dessa.

Ja om man uppfyller de tre punkterna så visst, hjälp lär behövas. Men det är inte vad berättelserna/artiklarna brukar handla om.

Jag vet inte vad du menar med "vuxet barn", men jag utgår från att du menar "en vuxen". Jag tycker att det är fruktansvärt att som förälder säga till även en äldre tonåring/en vuxen att "under din uppväxt önskade jag att du inte hade existerat" eller "hade jag fått leva om mitt liv hade du inte funnits". Men alla har vi olika åsikter.

Sen tycker jag att det är en viss skillnad mellan att ångra ett husdjur och att ångra ett barn, så den jämförelsen var ganska svag.

Jag har en känsla av att de som klankar ner på dem som erkänner att de ångrar sina barn ofta är samma personer som klagar på dem som inte vill ha barn. Ungefär på samma sätt som de som förfasar sig över att vissa tycker att deras bonusbarn är jobbiga ofta är samma som klagar på dem som inte vill dejta män eller kvinnor som har barn sen tidigare.

Om man inte älskar och inte orkar med sina barn behöver man hjälp, ja. Men om man ångrar att man skaffade barn men ändå älskar och kan ta hand om barnen så är det inte konstigare än att ångra andra livsval.

Det jag och andra försöker säga är att man kan älska sina barn som personer men ändå känna att livet som förälder passar en dåligt. Man behöver inte vara störd på något sätt för att man inte gillar att vara förälder. 

I ts står det dock inte bara om personer som inte älskar sina barn. Så tolkar i alla fall jag det.