TS - jag håller med dig om att detta inte är riktigt klokt.
Jag tror att de känslor flera av föräldrarna ger uttryck för handlar om otillräcklighet i någon mening. Föräldern känner sig bristfällig på något sätt. Men kärlek till sina barn finns det säkert i botten
Jag vet inte vad du menar med "vuxet barn", men jag utgår från att du menar "en vuxen". Jag tycker att det är fruktansvärt att som förälder säga till även en äldre tonåring/en vuxen att "under din uppväxt önskade jag att du inte hade existerat" eller "hade jag fått leva om mitt liv hade du inte funnits". Men alla har vi olika åsikter.
Sen tycker jag att det är en viss skillnad mellan att ångra ett husdjur och att ångra ett barn, så den jämförelsen var ganska svag.
Det är väl ytterligare ett utryck för de yngre generationernas föreställning om att livet ska vara kul och behagligt jämt, annars är något fel. Det gäller förstås inte alla men sociala medier förstärker och sprider den föreställningen på ett osunt sätt.
Jag vet inte när många började tro att lyckan är något som är konstant när den för det mesta är fragmentarisk. Det är inget tragiskt med det utan helt normalt. Livet gör ont och är jobbigt ibland.
Många verkar ha helt orealistiska förväntningar på sin partner, sina barn och livet i stort. Det i kombination med något slags känsloveto som gör det ok att kräva eller vräka ur sig vad som helst bara för att man "känner" så skapar den här typen av företeelser.
Om man nu verkligen ångrar sina barn och inte bara själv är ett stort barn med orealistiska krav på livet, så ska man kontakta socialtjänsten för att få föräldrastöd eller diskutera en fosterhemsplacering. Att hänga ut och traumatisera sina barn öppet på ett sätt som gör att barnen en dag kan se eländet borde vara förbjudet.
Jag tror nog mest att folk känner sig otillräckliga och inte hinner med.
Det är jobb, hem, skolarbete, barnens kompisar och fritidsintressen.
Det är maxat och man måste vara stresstålig för att driva runt ett familjeliv.
Men att ångra sina batn och inte älska dem - det är svårt att förstå. Då kanske man kramat sina barn för lite, inte mött de ordentligt. Kärleken växer ju när man stöts och blöts mot varandra.