Det här med att vräka ur sig hemskheter om sina barn

Antagligen har det alltid och kommer alltid finnas människor som ångrar sina barn. Att de är öppna med det är kanske nytt, men inte känslan. Förhoppningsvis är det inget man diskuterar med barnet själv.

Hur mycket man än önskar att det inte vore så är det svårt att tvinga alla att älska sina barn.

Varför har du en känsla av det? Det är trots allt två helt skilda saker så den kopplingen känns lite märklig. Men det är möjligt att det stämmer - jag är dock inte en av dem. Jag har noll och inga åsikter om andra människors val när det gäller om de vill eller inte vill ha barn. Jag tänker dessutom att om man tycker att det är dåligt att ångra sina barn, så tycker man rimligtvis att det är bra att inte skaffa barn om man inte vill ha några.

Vilken konstig föreställning.

Nu vet jag inte om du räknar mig som klankar ned på de som säger sig ångra sina barn, det jag har sagt är att det är helt fel att säga något sådant öppet så att barnen (oavsett ålder) kan få eda på det, men att det givetvis är superbra att finns forum för mäniskor som mår dåligt att ventilera sig. Och att om man genuint ångrar sina barn, inte älskar dem och inte orkar med dem behöver stöd. Jag ser dock själv inte det som att klanka ned på någon.

Det är väl en gigantisk skillnad på att välja bort att bli förälder och att ångra och inte älska redan existerande barn. Jag förstår inte ens jämförelsen, så gigantisk skillnad ansee jag att det är. Jag har inga som helst problem med mäniskor som väljer att inte bli förälder, att man ibland tycker att egna eller andras barn är jobbiga eller att man inte vill ha en partner som är förälder.

Att genuint ångra ett så stort livsval som att bli förälder måste väl betraktas som en kris. Och om man inte älskar sitt eget barn måste det också vara en gigantisk utmaning, särskillt om barnet växer upp med en. Och om man faktiskt inte orkar med sitt barn är det ju givet att man behöver stöd.

Allt detta måste väl betraktas som nån form av livskris? Och vid en livskris behöver man stöd.

Att inte vilja bli förälder (vare sig biologisk eller bonus) eller att tycka att ens egna och andras baen är jobbiga ibland behöver inte ens ligga i närheten av nån form av livskris, utan är ju normalt sett helt sunt.

Men mår man dåligt oavsett orsak är det klart att man ska söka atöd.

Om man ångrar sina barn, alltså genuint ångrar, önskar att de inte funnits så antar jag att det måste vara fruktansvärt jobbigt att känna så. Även vid andra livsval som är lika omvälvande och långsiktiga (jag har dock svårt att komma på sådana) tror jag att det måste vara fruktansvört jobbigt att känna ånger. Jag tror att det är sunt att arbeta med den ångesten för både sin egen och barnens skull.

Vad som är "konstigt" eller inte vill inte jag ta ställning till. Jag vet inte om jag tycker att det är konstigt att må dåligt och vara i behov av visst stöd ibland i livet.

För de som ångrar barn är det ju inte själva livet med barn som är lite för tråkigt utan att de själva inser att de aldrig skulle fallit för pressen. Att alla inte behöver barn eller är ens gjorda för det. Förstår inte hur det kan vara fel att uppmärksamma det så andra får en tankeställare till varför de skaffar barn och om de faktiskt borde göra det. Bättre i längden för alla. Det behöver inte tyda på att de är psykiskt störda eller borde bli av med sina barn i slutändan då de är medvetna om problemen och kan jobba hårdare för att deras barn inte ska sakna något. För de älskar sina barn men hade valt ett annat val om de fick välja igen.

Jag hör faktiskt väldigt sällan nuförtiden människor som påstår att barn är någon slags universell mening med livet, och jag skulle aldrig själv få för mig att påstå något sådant. För mig själv känns det som en stor bidragande faktor till att jag kan säga att jag är lycklig och trivs med mitt liv, men jag pratar enbart för mig själv och jag lägger ingen värdering alls i hur andra ser på att skaffa eller inte skaffa barn.

Det finns redan en samhällsdebatt om bilden av föräldraskapet, om hur jobbiga småbarnsåren är för många, det finns utrymme att säga att det inte passar alla att skaffa barn. Det är inte längre särskilt anmärkningsvärt när någon väljer bort familjelivet. De allra flesta upplever det uppfriskande när någon väljer att berätta att semestern mest bestod av bråk och skrik. Därför har jag svårt för argumentet att berättelser om oönskade barn ska lyftas fram och användas som någon slags positiv drivkraft för att "döda bilden av det enkla och lyckliga livet med barn".

Jag fösöker förhålla mig till det som står i ts och det är personer som ångrar sina barn (vilket inte är samma sak som att känna att livet som förälder passar en dåligt), inte älskar sina barn och inte orkar med sina barn.

För övrigt anser jag att man kan må dåligt pch behöva stöd i livet utan att vara "störd". Jag har verkligen jnte uttryckt något om att någon skulle vara störd utan i behov av samtalsstöd, att ventilera sina tankar eller annat typ av stöd beroende på var ens utmaningar ligger. Om du likställer det med att vara "störd" får det stå för dig.