Mannen har sin bortgånga ex bilder uppe..
Whitehorse1979 skrev 2019-11-08 11:11:32 följande:
Nope.
Jobba med dig själv.
Dottern behöver få ha detta anser jag.
Inlägg från: Anonym (Ok)
|
-
Min väns man gick bort i sjukdom för 10 år sedan, de hade 2 barn tillsammans, och hon har en ny sedan 7 år. Det är inget konstigt med att det finns fina foton av honom uppe på centrala platser, och det är ju inget "hot" eftersom han inte finns längre, eller hur ...
-
Tror det handlar mer om barnen, jag skulle själv vara mycket omsorgsfull om att minnet av deras pappa bevarades på ett sätt så att de fick känna att jag aldrig glömmer.Ess skrev 2019-11-09 17:54:44 följande:Jag håller med dig om detta. Ska bostaden va ett minnestempel över exen, så hade jag i alla fall betackat mig för det och bett honom återkomma när han kommit vidare.
Tror det skulle kunna göra ont i ett barn att se hur foton av någon man älskat och brutalt ryckts bort från en, smygs undan (av en ny partner till föräldern dessutom) och till slut knappt får synas.
Nä, fram fram med dem och låt de vara. Allt handlar inte om en själv när man stövlar in i en familj med trauman bakom sig. -
Ja, jag håller med. Det handlar inte om ett "vanligt ex"som Ess pratar om, det är en ofrivillig skilsmässa och ett trauma som ingen förmodligen ville ha överhuvud taget i den familjen den handlar om. Det är något man tvingats leva med.modsey skrev 2019-11-10 09:53:09 följande:Håller inte alls med. Det är över 20 år sedan min man gått bort och jag har definitivt gått vidare, men han var och är ändå en viktig människa i mitt och barnens liv. Så visst finns det foton kvar även om bröllopsfotot av oss inte har hedersplatsen i vardagsrummet i min nya mans och mitt hem. Jag har foton i vårt hem av andra personer som dött också. Min man med, våra farföräldrar exempelvis.
Kärleken, behovet och viljan att hålla minnet vid liv finns kvar och det är bara att hantera för den nya partnern. Däremot helt galet om det "bara" var ett ex man lämnat bakom sig att ha bilder uppe i åratal. -
Jag har sett det här på nära håll och vet hur förtvivlade känslor och sedan saknad som kan bo kvar i en familj i åratal efter ett dödsfall av en mamma eller pappa, jag skulle inte ha några problem alls.BDN skrev 2019-11-13 05:48:12 följande:
Jag skulle vilja se hur många här inne som skulle hoppa av glädje av om de var i liknande situation. Jag köper det inte. Bilder på barnets rum, absolut, men mannen har gått vidare genom att skaffa ny partner och fler barn och då hör ett ex inte hemma på väggen.
Det är ju en person som inte finns, hon eller han kan aldrig ta någon uppmärksamhet på riktigt i form av smyg-sms eller hemliga träffar som ett "vanligt" ex skulle ha potensen att göra om det handlar om att "störa" en ny relation. Kan inte den inte bortgångna få finnas i familjen som ett minne, det fattar jag inte faktiskt ...? -
Heja, en mogen förnuftig kvinna, versus en som ... suck. Så här: Både du och din partner nutid eller framtid kommer att få problem med din inskränkthet och rädsla för att någon ska hota ditt revir. Är du 18 år eller yngre ...?Anonym (Nä) skrev 2019-11-13 19:30:08 följande:
Verkligen inget konstigt, det enda konstiga är faktiskt denna tråden och att du är obekväm med hennes bild i ert vardagsrum. Kvinnan är död, vilket i sig är fruktansvärt för alla inblandade och att du vill begränsa denna kvinnas nuvarande existens i form av foton till barnets rum tycker jag är småsint. Du är vuxen och sanningen att säga så kommer du aldrig kunna tävla med den avlinda mamman/frun så antingen lämnar du din sambo eller så accepterar du deras förflutna.
Lite förståelse kanske ...? -
Jag skulle ha hanterat det precis så och skulle ha varit mycket lycklig för de kommentarerna och erkännandet från min nye man. Låt minnena i en familj få leva och läka. Ta er i kragen alla trångsynta och oerfarna, när livet ser en i vitögat förstår man vikten av sådant här, speciellt om barn finns med i det lidande som varit. Punkt.Anonym (Nä) skrev 2019-11-14 15:09:33 följande:Jag är mer än gärna en inskränkt mamma, jag är också änka sedan 8 år tillbaka då min man och barnens pappa gick bort i en olycka, det var helt overkligt och jag saknar honom fortfarande. Barnen var då små 3 och 1 år, idag lever jag med en ny man, jag älskar honom, barnen kallar honom pappa. MEN vårt hem är inte fyra personer, utan fem, barnens "riktiga" pappa är med oss vardagligen i samtal, i traditioner. Det kommer lika mycket från mig som från barnen som från min nya man. Jag hade aldrig accepterat något annat och min man har aldrig ens ifrågasatt detta. Jag blir alldeles varm i kroppen när jag hör honom säga " din pappa hade varit så glad för detta om han varit här" och liknande. Han har tagit till sig barnen som sina och har inga problem med att prata om deras pappa som nu inte finns. så ja om du vill kalla mig inskränkt så kan jag ta det. Livet har trots att kastat värre saker min väg.