Är du för eller emot aktiv dödshjälp?

Du försöker hävda att det inte finns något lidande alls, för det finns metoder till allt. Bara experimentera och hitta något ungefär. Vad är det för bild du ger dina patienter? Det är inte fel att vara hoppfull, men många sjukdomar har bara en väg, och det innebär otroligt lidande för de flesta.

Och de som varit med om olyckor som jag tidigare arbetat med, de som är vegetativa. Den yngsta var 14år som jag skrev innan. Hon låg i en säng, luktade illa, alla leder var felställda (kontrakturer), så det gick inte ens att ta ett blodprov i armen, foten eller händerna. Hon fick mat genom en sond som ofta tickade på för fort, vilket gav henne diarréer där hon fick ligga i sitt eget bajs för att hennes assistenter var vana vid doften från henne, struntade i det, eller saknade luktsinne. De gångerna hon inte hade diarré så var hon förstoppad. Hennes mage var som en ballong och man såg hur ont hon hade. För det fick hon inget smärtstillande. Då blev ju förstoppningen värre. Hon fick slangar i rumpan, tvingades att ligga obekvämt på sidan.

Hon fick aldrig se sig i spegeln mer, dra en hand genom hennes hår, känna sig fin, titta på vilken tv-kanal hon ville, aldrig mer smaka på ett glas vatten. Jag kan fortsätta. Men det är onödigt eftersom du ser det som helt normalt och humant.

En dag satt jag hos henne för att assistenterna hade möte. Jag började försiktigt att luska i hur hon hade det, och den bedömningen jag gjorde var att hon var fruktansvärt ledsen, hade fruktansvärd ångest, och bara ville dö. 14-år gammal och vill bara dö. Det tog hårt i mig. Jag pratade mycket med min chef och läkarna och undrade vad vi skulle göra. Men anhöriga sa att hon levde ett drägligt liv och därför kunde vi inget mer göra. Ändå stod läkarna på min sida samt resten av arbetsgruppen. Men även om de skulle gett henne ännu starkare mediciner så hade inte hennes anhöriga eller assistenter inte gett henne det. Då blev hon avtrubbad och sov för mycket.

Nazisterna praktiserade utrotning/mord av hela folkslag. Aktiv dödshjälp handlar om att hjälpa någon företrädelsevis i livets slutskede att få dö. Någon som vill dö. Jag förstår inte ens hur du kan likställa dom två sakerna.

Det intressanta är snarare att diskutera vad som är god vård. Är det att förlänga livet på en som är i terminslstadiet genom att droga ner personen? Eller är det att hjälpa en person som uttryckligen bett om att få slippa den sista tiden att få avsluta sitt liv.

Efter att ha jobbat inom vården i nästan halva mitt liv så säger jag att jag är för aktiv dödshjälp.

Men detta ska vara om patienten är så pass sjuk att man vet att det inte är många månader kvar i livet plus att dom månaderna kommer bestå av smärta och ångest.

Även när det är i livets slutskede då man inte längre ger näring eller vätska till patienterna utan bara väntar på att dom ska somna in.

Det är inget värdigt i att ligga själv på en sal där personalen kommer in och vänder patienten varje timma, byter blöja och fukta munnen. Dessa patienter kan ligga upp till 1 vecka innan dom tillslut somnar in.

Läkarna är livrädda att ordinera tillräcklig med smärtlindring och ångestdämpande just för att man inte vill vara den personen som orsakat att patienten dör när hen får medicin.

Så pass små doser patienten får i sprutor gör mer skada än nytta.

Så tycker absolut att vid ett sånt skede ska patienterna få somna in utan ångest och smärta och det ska finnas personal eller anhöriga i rummet. Ingen ska behöva ligga själv och ha dödsångest.

Uppfattningen du ger är att det finns metoder och hjälp till allt lidande, vilket då bör resultera i att du menar att det inte finns något lidande. Varför är det inte ett sakligt argument? Du skriver ju t.o.m. att man bör söva ner personer som det inte finns något humant sätt att stilla deras lidande på.

Jag har aldrig, och kommer aldrig, att påstå att någon bör mörda folk. På tal om halmdockor då alltså...

För att återgå till dina egna argument så säger du att vårdpersonal kan läsa av subtila signaler osv även i vegetativa tillstånd, inte sant?

Varför misstror du få mig när jag säger att den här tjejen var ångestfylld och inte levde drägligt? Jag pratade med henne och det kom tårar ut ögonen. Visst ställde jag ledande frågor men det var just under den dagen jag lyckades komma så pass nära utan att andra var i rummet. När jag upprepade vad jag misstänkte att hon ville säga mig så infann sig ett lugn i hennes kropp som jag inte sett innan. Det var som att hon fick hopp om att jag skulle hjälpa henne. Jag upprepade de obehagliga orden som ingen hade frågat tidigare. Ville hon dö? Jag sa det på så många sätt jag kunde komma på och försökte få henne att se en ljusare framtid. Blicken skiftade från desperation och ångest till att titta hoppfullt med tårar i ögonen när jag förstod vad hon ville ha sagt.

Du ska inte tolka detta som att jag önskade livet ur henne eller tänkte mörda henne. Eller assistera självmord.

Ja det är ju otroligt lätt att säga att det bara är att vara med patienten mer och självklart ska ingen behöva ligga själv.

Dödsångest har patienterna oavsett man sitter och håller i handen eller ligger själva.

Det finns inte så pass mycket personal som gör att vi kan sitta vid en patient. Kan ha två palliativa och samtidigt ha 5st till dom kräver all hjälp och detta är vi 2 personal på..

Sen kan jag känna att när man väl har slutat ge vätska eller näring så ska man inte behöva ligga i nästan en vecka. Man lär ha otrolig huvudvärk för vätskebristen och ha ännu mera smärta än någonsin. Pulsen ligger ofta över 120 på dessa patienter och det kommer tillslut bara blod i katetern.

Det kan inte en personal hjälpa till med även om vi skulle haft mer tid.

Fast det handlar ju inte om att andra ska tycka att det är dags att dö för någon utan om att individen SJÄLV vill slippa att fortsätta leva, men kanske behöver praktisk hjälp med det.

Vänd lite på det. Säg att du får diagnosen ALS. Du vet att du kommer att dö och du vet att din sista tid kommer bli mycket plågsam.  Hade du då velat ha möjligheten att efterfråga och få en medicin utskriven som du kan ta när du kommit till det stadiet i sjukdomen där du passerat gränsen för vad som är uthärdligt? En medicin som gör att du själv har valet att somna in lugnt och stilla eller fortsätta utan till slutet?

Det kan du ju iofs välja, men om du gör det i livets slutskede skulle jag vilja påstå att en nedsövning är tämligen irreversibel.