Han är förövrigt en fin man. Jag kan nästan lova att även du hade tyckt jättebra om honom om du träffade honom och pratade med honom i fem minuter. Väldigt charmig, rolig och sympatisk. Lätt att tycka om.
Vill inte säga exakt men vi kan säga att jag är 30. I c:a 7 år har vi vart ihop.
Jag vill inte ha någon annan. Skulle jag ändå träffa någon som jag ville ha barn med och vara med hade jag lämnat min nuvarande relation. Jag älskar honom och skulle aldrig vänstra mot honom.Jag vet. Om 5-10 år kan jag bara hoppas på att ha det som jag har det idag. Han älskar oss bägge men på lite olika sätt. De har ju barn, liv ihop, gemensamma vänner, pengar, villa, bekanta, fin stor släkt osv osv. Men med mig kan han vara sig själv, behöver inte förställa sig. Vill han gråta så får han gråta Vill han berätta om sina komplex, sin stress för att aldrig duga eller hur dåligt han mår så lyssnar jag. Vill han göra vissa saker sexuellt som han inte får göra med henne så får han mer än gärna göra dem med mig. Han behöver mig också, jag fyller en funktion i hans liv och han kan inte fungera eller ens orka med att leva utan mig. Det säger och skriver han hela tiden. Han älskar mig det vet jag, men han älskar ändå sin fru mer. Om hon tvingar honom att välja så försvinner jag. Men kanske skulle hon lämna honom? Tröttna på honom, hitta någon annan osv. Det är inte alls omöjligt och då skulle han bara vara min. Han både stjäl de bästa åren och har givit mig de bästa åren av mitt liv. Jag har aldrig varit så lycklig som med honom, aldrig känt mig så älskad, så behövd. Jag älskar honom och jag vet inte vilket liv jag skulle leva utan honom. "Lev livet istället!" Vilket liv? Vad är det som lockar så med det livet? Ett liv utan honom är ett liv där jag bara saknar honom så mycket att det gör fysiskt ont, hela tiden och gråter varje dag. Jag har försökt.
Det blir nog aldrig barn och jag kommer antagligen må dåligt över det. Men vad är alternativet?