Är det bara jag som tycker detta är lustigt?
Jag vet inte om det är jag som har gjort något fel i en relation eller inte. Jag känner att jag inte riktigt kan gå vidare då allt hände så plötsligt.
Kan ta hela historian från början.
Jag träffade en enastående kvinna för tre år sedan som jag nu har spenderat tre år tillsammans med. Allt var bra under hela perioden tills den dagen jag blev sjuk. Vi hade varit på semester i två veckors tid till vårat favorit resmål. Då jag verkligen älskade den här personen så bjöd jag på resan. Man vill göra allt för den man älskar självklart och jag såg det som en kärleksförklaring till henne efter en relativt tuff period.
Det hela började med att min son som jag har ihop med en annan fick ätstörningar. Vi hittade utspottad mat i hans rum och sökte därför en vårdkontakt. Jag gick med honom dit för att försöka få bukt på problemen. Jag kontaktade även bup och där fick vi veta att sonen har försökt att ta sitt liv. Självklart blev jag väldigt ledsen över det inträffade. Jag gjorde allt så som att hämta sonen på skolan för att äta med honom, jag fanns alltid där för sonen. Sonens mamma brydde sig enbart om sitt arbete och blev irriterad på sonen som inte hade sagt något till henne. Vilket jag tycker är oerhört lustigt, men nog om det.
Man kan säga att jag stod där själv och fick ingen hjälp av henne.
Samma år så studerade jag. CSN drog tillbaka min ansökan när jag bara hade två månader kvar och sa att jag inte pluggade på hundra procent, vilket jag gjorde. Så jag var tvungen att hoppa av mina studier pga inkomst.
Nu tillbaka till i somras när vi åkte på semesterresan till vårt drömmål. Sonen var med oss på resan och livet lekte. Det var verkligen hur trevligt som helst och vi älskade varje sekund.
När vi kom hem igen var allt som vanligt, jag skulle börja arbeta och sökte jobb. En vecka efter semestern så får jag väldigt ont i båda benen. Kan inte gå och har oerhörda smärtor.
Blir senare inlagd på akuten då en fysiolog sa att han trodde att det var någon neurologisk sjukdom.
Jag bad min sambo om att skjutsa upp mig till akuten. Men hon ville ut och sola istället. Varav jag ringer min mor som ställde upp. Det här var alltså bara en månad efter att vi hade kommit hem. Jag kan väl tycka som så att älskar man någon så ställer man väl upp för den personen?
När jag senare ligger på lasarettet så kommer sambon upp till mig och vill att jag ska betala för parkeringen för att hon skulle hälsa på mig. Jag vet inte men tänkte inte så mycket på det då men självfallet ska väl inte jag som är dålig betala för att min sambo ska hälsa på mig på sjukhuset?
Jag skrivs senare ut och vi kommer hem. Får senare veta att det inte är något neurologiskt som tur är och antagligen så har jag gått in i väggen pga allt som har hänt med sonen.
Nu den senaste tiden så klagade min sambo på sonen hela tiden att rummet inte var städat, att han hade en ful frisyr och liknande. Sambon har även ställt upp på sonen väldigt mycket men på senare tid hände något som jag inte riktigt förstår.
Nu för en månad sedan så sa sambon att hon inte vill bo med mig längre och vill inte heller ha någonting att göra med mig. Hon hämtade saker här och sa inte någonting till mig och betedde sig väldigt illa och jag förstår liksom inte varför?
Allt känns så oerhört tråkigt, jag bjöd med henne på en resa för närmare 10000 kronor och hon begär att jag ska betala en parkeringskostnad på 30 kronor.
Jag förstår inte alls hur man kan bete sig på det sättet.
På grund av att personen inte ens pratade med mig så känns jag som den elaka, som att jag har gjort något fel. Vill inte att det ska gå något dåligt snack om mig när jag verkligen har gjort allt för henne innan jag blev sjuk. Tycker ni att jag låter som en dålig människa eller hur man ska säga?
Tycker bara hela situationen är konstig, känns kanske som att hon har gjort ett oerhört hastigt beslut utan att ens tänka.