Känner sorg och besvikelse efter förlossningen

Även om du skulle vara överkänslig är det ju ändå dina känslor som du känner! Du har ett behov av att bearbeta det som hänt, ta det på allvar! Lyft det med BVC igen, var tydlig med att du har ett behov av samtalsstöd eftersom du inte mår bra! Försök vara tydlig med att ja, du vet att det gick bra och att det inte fanns andra alternativ men att rationella argument inte gör att du mår bättre. Säg rakt ut att du mår ännu sämre när din upplevelse viftas bort och att du såklart inte vill må dåligt över detta men det är inget du väljer att göra. Dock vill du välja att jobba mot att må bra igen men för att kunna det behöver du stöd och hjälp.

Igen, tack! Kärlek till dig!

Kände likadant efter katastrofsnitt efter första barnet och fick dessutom en infektion i såret och hade mycket ont. Hur har du mått rent fysiskt med smärta, kunnat röra dig etc? För mig har jag insett i efterhand att smärtan var både fysiskt att jag skulle behövt bättre smärtlindring och att det drog ner mitt mående ytterligare, men även psykiskt svårt att hänga med i att det bestämdes på fem minuter att barnet behövde ut och sedan rullades jag ner till operation.

Jag var så naiv i mina förberedelser så jag hade inte ens haft en tanke på att det INTE skulle bli vaginal förlossning så jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig efter snitt. Mådde skit åtminstone första månaden, men jag bodde då i ett annat land och såg inte hur jag skulle reda ut att komma iväg till att prata med någon om detta. Sa direkt efter till min man att jag aldrig skulle ha fler barn - nu är vårt barn snart fyra och jag överväger att försöka igen eftersom min man verkligen vill, men nu är jag snarare tvärtom att jag tycker det känns obehagligt med tanken på vaginal förlossning eftersom nu är det det som är okänt för mig. Om du kan komma iväg och prata med någon skulle jag verkligen råda till det - önskar att jag hade gjort det men det kändes övermäktigt att hitta någon, boka tid och få pappan att ta ledig från jobbet och passa bebisen för att kunna prata ostört.

Tack för att du delar med dig! Känner mig så ensam i känslan. Ingen av mina vänner verkar förstå eller känna igen känslan.

Jag har mått bra fysiskt. Mycket bättre än efter första förlossningen då jag fick en grad 3 bristning. Hade behövt mycket bättre smärtlindring, Känns som ett uselt skämt att bli ordinerad Ipren och Alvedon. Förmådde mig inte att ta kontakt med vården för att be om något starkare.

Min barnmorska ringde mig idag för att fråga om förlossningen och jag bröt ihop och började grina i telefonen. Ska få träffa henne nästa vecka men hon kontaktade också bvc och bad dem att ?hålla koll? på

mig och att jag ev. skulle behöva någon form av samtalskontakt.

För din del hoppas jag att du ska våga bli gravid igen. Kanske kan du försöka be om att få komma till en barnmorska för att prata om din oro/rädsla.

Du är inte ensam. Jag känner en sorg över min förlossning. Blev igångsatt pga högt blodtryck, fick ligga med värkstimulerande dropp i 3 dygn med en epudral som satte sig fel så bara halva kroppen var bedövad, nonchalerande barnmorskor som inte lyssnade på mig. Jag åt trombyl under graviditeten pga flera missfall och ett utomkvedshavandeskap som slutade med en bortopererad äggledare. Så jag var så orolig att något skulle gå snett, och att jag skulle förlora mitt barn i "mållinjen". Jag sov inget på 3 dygn. Blev akut kejsarsnitt på tredje dagen, och jag var ett vrak. Hade så ont, länge. Blev "diognaserad" med post traumatisk stress syndrom, fick äta ångestdämpande för första gången i mitt liv, pga min förlossning. Det gör mig ledsen. Ingenting blev som jag hade tänkt. Blev kallad på flera möten efteråt då en läkare ville lex Maria anmäla min förlossning, för att det gjorts mycket fel under dessa dagar jag fick ligga med värkar. Men det las ner. 2 år sedan är det på söndag, och det kan fortfarande få mig att börja gråta om någon frågar något om min förlossning.

Fick du mer hjälp än ångestdämpande medicin? Samtalsstöd? Har du kunnat prata med vänner och familj om hur du kände/känner och mådde/mår?

Ja gick hos en förlossningskurator/psykolog några gånger. Hon hjälpte mig förstå varför jag tänkte och kände som jag gjorde. När jag beskrev mitt beteende så sa hon att jag hade post traumatisk stress syndrom. Jag hade svårt att prata om det med nära, jag ville inte verka otacksam och älta det, jag fick ju trots att en frisk son. Mina 2 närmsta vänner förstod inte riktigt vad jag hade gått igenom, dom har inga barn och är inte ett dugg intresserade av barn heller. Fick lite nya vänner på mammaledigheten, och där fanns det mer förståelse och det var lättare att prata om det när man kunde dela erfarenheter med varandra.

Jag känner också igen mig. Fick mitt första och troligtvis enda barn (pga ålder) för nästan 2,5 år sen.

Hade en bra graviditet men det tog lång tid innan det syntes någon mage så ingen anade nåt i min närhet (och vi berättade sent i graviditeten för släkt, vänner och på arbetet). Jag jobbade till 3 veckor innan beräknad tid (Då skulle jag ändå haft semester).

Vattnet gick hemma, åkte in till BB på kvällen, fick akutsnitt på morgonen, inga värkar eller likande. Efter snittet försvann barnet och pappan och jag fick ligga kvar på iva sedan bb. Först sent på kvällen fick jag träffa min son för första gången. Jag var uppe på benen dagen efter och fick inga problem efter snittet.

Såhär efter känns det knappt som jag fött barn. Alla pratar om värkar, den magiska stunden då mamma och barn möts efter förlossning, hur ont man får efter kejsarsnitt, hur jobbigt det är att vara gravid osv. Känner mig snuvad på mycket av upplevelsen "att ha fått barn".

Men jag har en underbar liten son, som är det vackraste som finns och jag är hans mamma. Den känslan kan ingen ta ifrån mig. Det är det jag får fokusera på..

Jag ser det som att MVC delvis misslyckats, om man inte har förmedlat att barn föds på olika sätt och att den låga barnadödlighet beror på att vården gör det den anser nödvändigt för en säker förlossning. Jag beklagar din upplevelse, men tror att nyckeln är att kunna se skeendet med andra ögon. Jag själv tex slapp kejsarsnltt, men blev klippt. Jag är så tacksam att man gjorde vad som behövdes f.a snabba på förlossningen. Att det sen trodde att jag var skulle klara det "själv", får jag bara ta.

Var med om typ samma sak fast med mitt första barn. Jag säger bara tid! Med tiden så kom jag över det och kunde släppa, fick dock revansch med nästa barn. Men ändå. Mna måste få bearbeta sorgen över att bli snuvad på förlossningen. Jag fick prata med en barnmorska på förlossningen som varit med i rummet. Det kändes skönt.

Hej!

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver.

Jag fick mitt första barn för 4 månader sen. Graviditeten var enkel, jag jobbade till 2 v innan BF och gick sen på planerad semester. Förlossningen startade spontant hemma med värkar. Sedan gick inget som det var tänkt, vi skickades 1,5 h bort utan förvarning, jag fick ingen vettig smärtlindring, personalen fanns inte där för mig. Och sen blev det akut snitt utan att jag ens informerats om att det inte gick som planerat, innan läkaren kom in och sa att barnet inte skulle överleva annars. Jag var bara 3 cm öppen när det var dags. Efter snittet var barnet dåligt och jag väldigt medtagen, det tog flera timmar innan jag orkade ha honom hos mig.

Jag har haft jätteproblem med detta. Sörjer så extremt att jag inte fick chansen att ens öppna mig, känna krystvärkar, själv med egen kraft föda fram barnet, ta emot barnet när det kom ut. Är så besviken på hela upplevelsen och var helt oförberedd, det fanns inte i min värld att det skulle gå så snett när allt dittills hade gått så bra. Är besviken på personalen som inte någon gång under förloppet kommunicerade med mig, jag känner att jag tappade kontrollen och inte förstod vad som hände mig.

Jag var helt avtrubbad på BB men de tyckte jag var "jordnära" som tog det hela så bra. I efterhand fattar jag ju att jag var chockad/traumatiserad. Efteråt har jag gråtit floder, haft så mycket ångest över allt som hände. Vissa (inte många, tack och lov) har sagt åt mig att glädjas över att man fattade rätt beslut att snitta (barnet var ju medtaget när det kom) och att barnet klarade sig (vad det verkar hittills iaf) oskadd. Detta har varit föga hjälpsamt. Jag är ju inte på nåt sätt otacksam över utkomsten av det hela, det är en helt annan sak.

Men! Det har blivit bättre. Långsamt. Tiden läker. Det som hjälpt mig hittills är att få berätta om min upplevelse. Jag har haft kontakt med kurator på kvinnoklinik men kände att det var inte nåt som gav mer än att prata med vem som helst, hade önskat en mer terapeutisk kontakt men det gick inte. Jag tycker du kan fråga om det, det är inte på nåt sätt konstigt det du upplever! Förlossningstrauman behöver inte ens orsakas av något som andra personer uppfattar traumatiserande. Det är så individuellt. Ett till synes helt normalt och friskt förlopp kan också generera såna här känslor.

Fortsätt be om hjälp tills du hittar någon som lyssnar utan att döma! Som ger dig plats att känna, berätta, sörja.