Känner sorg och besvikelse efter förlossningen

Även om du skulle vara överkänslig är det ju ändå dina känslor som du känner! Du har ett behov av att bearbeta det som hänt, ta det på allvar! Lyft det med BVC igen, var tydlig med att du har ett behov av samtalsstöd eftersom du inte mår bra! Försök vara tydlig med att ja, du vet att det gick bra och att det inte fanns andra alternativ men att rationella argument inte gör att du mår bättre. Säg rakt ut att du mår ännu sämre när din upplevelse viftas bort och att du såklart inte vill må dåligt över detta men det är inget du väljer att göra. Dock vill du välja att jobba mot att må bra igen men för att kunna det behöver du stöd och hjälp.

Kände likadant efter katastrofsnitt efter första barnet och fick dessutom en infektion i såret och hade mycket ont. Hur har du mått rent fysiskt med smärta, kunnat röra dig etc? För mig har jag insett i efterhand att smärtan var både fysiskt att jag skulle behövt bättre smärtlindring och att det drog ner mitt mående ytterligare, men även psykiskt svårt att hänga med i att det bestämdes på fem minuter att barnet behövde ut och sedan rullades jag ner till operation.

Jag var så naiv i mina förberedelser så jag hade inte ens haft en tanke på att det INTE skulle bli vaginal förlossning så jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig efter snitt. Mådde skit åtminstone första månaden, men jag bodde då i ett annat land och såg inte hur jag skulle reda ut att komma iväg till att prata med någon om detta. Sa direkt efter till min man att jag aldrig skulle ha fler barn - nu är vårt barn snart fyra och jag överväger att försöka igen eftersom min man verkligen vill, men nu är jag snarare tvärtom att jag tycker det känns obehagligt med tanken på vaginal förlossning eftersom nu är det det som är okänt för mig. Om du kan komma iväg och prata med någon skulle jag verkligen råda till det - önskar att jag hade gjort det men det kändes övermäktigt att hitta någon, boka tid och få pappan att ta ledig från jobbet och passa bebisen för att kunna prata ostört.

Du är inte ensam. Jag känner en sorg över min förlossning. Blev igångsatt pga högt blodtryck, fick ligga med värkstimulerande dropp i 3 dygn med en epudral som satte sig fel så bara halva kroppen var bedövad, nonchalerande barnmorskor som inte lyssnade på mig. Jag åt trombyl under graviditeten pga flera missfall och ett utomkvedshavandeskap som slutade med en bortopererad äggledare. Så jag var så orolig att något skulle gå snett, och att jag skulle förlora mitt barn i "mållinjen". Jag sov inget på 3 dygn. Blev akut kejsarsnitt på tredje dagen, och jag var ett vrak. Hade så ont, länge. Blev "diognaserad" med post traumatisk stress syndrom, fick äta ångestdämpande för första gången i mitt liv, pga min förlossning. Det gör mig ledsen. Ingenting blev som jag hade tänkt. Blev kallad på flera möten efteråt då en läkare ville lex Maria anmäla min förlossning, för att det gjorts mycket fel under dessa dagar jag fick ligga med värkar. Men det las ner. 2 år sedan är det på söndag, och det kan fortfarande få mig att börja gråta om någon frågar något om min förlossning.