Fortsätta leva i förhållande utan sex

Jag saxar ur ett annat inlägg jag gjorde, men lösningen är att våga prata om det och känslorna kring detta, inte resignera o acceptera läget om detta är viktigt fö dig .

Jag känner igen mycket av det du skriver och jag tror att din fru inte prioriterar sex och får hon inte inramningen, t ex närhet o uppskattning i vardagen, typ mys osv så är hon definitivt inte sugen på sex när du närmar dig. Så var det för mig.

Dessutom så föder sex lust, men är man svältfödd på det så är lusten i dvala.

Jag vet inte hur ni ska nå varandra. Ni pratar förmodligen på olika frekvenser och når inte varann. Att inte ha sex på flera år gör ju att man tappar i närhet.

I mitt fall försökte jag prata med men man om vad jag saknade, han kopplade inte ihop det med mitt ointresse för sex och kanske förstod inte heller jag kopplingen. Han tog inte till sig av vad jag behövde, han tyckte sig vara perfekt och att problemet låg hos mig och att jag hade massor av problem. Han blev en egoistisk zombie med väldigt lite intresse för oss. Han pratade inte med mig om vad han saknade och behövde. Detta trots att jag vet att han älskar mig, det var hans sätt att skydda sig, det har framkommit att han har dålig självkänsla men det hade ingen av oss koll på då. Jag levde inte det liv jag ville och var i princip beredd att skilja mig, men han förstod inte och tog fortfarande inte till sig, tyckte mest jag var hysterisk och tog inte detta på allvar, trots att jag försökte prata med honom, men han bara var i sitt skal. Han hittade en massa anledningar till varför jag inte ville ha sex, t ex min ålder osv, att det inte hade något att göra med honom, och som sagt han pratade inte om det eller frågade mig om mitt ointresse osv.

Sedan hände något som slungade in oss i en kris. En kris som nästan gjorde att vi separerade. Jag vet fortfarande inte om vi klarar detta men förutsättningarna finns. Vi är nu mycket mer öppna och ärliga, jag har fått n man som nu uttrycker sina känslor och ger uppmuntran i vardagen, gäller även mig mot honom. Vi älskar ju varandra egentligen, men efter många år tillsammans så slutade vi ta hand om varandra och vår relation. Vi har fått en djupare och mer innerlig relation. Nu ligger vi betydligt mer, flera gånger i veckan och ofta på mitt initiativ. Jag tycker att vi alltid haft bra sex, men nu är det ännu bättre.

Jag tror aldrig vi hade nått hit utan krisen, vi hade kunnat gå på familjerådgivning, jag tror att vi hade kunnat förbättra vår relation men inte nå där vi är idag.

Mitt råd är inte att skapa en kris :) det är väldigt jobbigt... men fortsätt prata och jag tror att det vore bra att blanda in en tredje part typ familjerådgivning för jag tror att ni kommunicerar på helt olika frekvenser. En sund parrelation borde även inkludera sex för det skapar också närhet.

Vilka fördomar en del har mot psykologi. Jag hade nog också det, delvis i alla fall. Men det här handlar ju inte om att hjärnskrynklas, att den ene har rätt eller fel, utan brist på kommunikation och samspel i relationen. Vad är viktigast att allt måste vara på mitt sätt och exakt som jag vill eller kan jag jämka och vad ligger i vågskålen, en separation?

Om en vill ligga och den andra inte och ingen vill flytta sin position och man inte lyckas lösa detta själv, kan det då inte vara värt att ta in någon som kan neutralt bena ut knutarna? Hellre än att skiljas utan att ha försökt.

Löser man det inte själva och inte vill ta hjälp så måste man väl vara mogen nog att se att man förmodligen inte man inte vill lösa problemet och då kanske man faktiskt ska separera. Efter många år tillsammans tycker jag ändå att man är skyldiga varandra att försöka innan man checkar ut från relationen.

Så jäkla eländigt är det väl ändå inte att ligga med den man valt att leva sitt liv med? Om det är så kan man väl lika väl flytta ihop med sin kompis istället.

Jag tyckte inte alls illa om att ligga med min man men det hamnade för långt ner i prioriteringen och helt ärligt så behövde jag mer i vardagen än ett ligg någon lördag kväll. Jag behövde närhet och mys och uppskattning. Jag behövde känna att någon lyssnade på mig och inte ignorerade mig eller var oengagerad i relationen. Att endast få mannens intresse när han vill ha sex var så jäkla avtändande. Där var vi.

Jag såg inte kopplingen, inte han heller, och jag har alltid gillat sex men det blev lågprioriterat. Inte så att det gick år, men om det gått år så kan man väl konstatera att det inte verkar som man löser detta själva och är det inte ett sämre val att separera än att ta den hjälp som finns? Vad är det värsta som kan hända?

Och om skälet är just barn finns det en skyldighet tycker jag att ha försökt med alla medel att hitta lösningar, även om man är negativt inställd mot ?hjärnskrynklare? och deras yrke.

Som sagt, en gång för länge sedan valde man ju varann för att ens partner var något annat än bara en kompis.

Jag tycker precis tvärtom, nu har jag mer ork och tid för sex, efter 50. Vi har nytändning, mycket för att vi har mer tid, barnen har blivit självständigare och stressen lägre. Närhet till min man hjälper också och han är mer engagerad i mig och oss. vi orkar göra andra saker tillsammans, inte bara sex... det hjälper också. Då ökar lusten. Lust ger sex och sex ger lust. Sluta inte ha sex för då hamnar man lätt i en negativ spiral, precis som jag nu är i en positiv...